Texter på ämnet

När jag talar om "vänskapens apostolat" menar jag "personlig" vänskap, självuppoffrande, ärlig: på tu man hand, från hjärta till hjärta.

I vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat är det första steget förståelse, tjänst … och helig orubblighet i trosläran.

De som har träffat Kristus kan inte låsa in sig i sin egen miljö: att begränsa sig på det sättet vore verkligen sorgligt! De måste öppna sig likt en solfjäder för att nå ut till alla själar. Var och en måste skapa - och bredda - en vänkrets och påverka den genom sitt yrkesmässiga anseende, genom sitt uppförande, genom sin vänskap, och se till att Kristus kan påverka genom det yrkesmässiga anseendet, genom det uppförandet, genom den vänskapen.

Jag förstår fullständigt det du skriver till mig om ditt apostolat: "Jag skall be tre timmar med mina fysikstudier. Det kommer att vara ett bombardemang för att få en annan ställning, som befinner sig på andra sidan biblioteksbordet, att 'falla' … du känner honom redan sedan den där gången du kom förbi hos oss".

Jag minns din glädje när du hörde mig säga att det inte skall finnas något avbrott mellan bönen och arbetet.

I den heliga Skrift står att stultorum infinitus est numerus - de dåraktigas antal är oändligt - och du tycker att deras antal verkar växa för var dag som går. På de mest skiftande platser, i de mest oväntade sammanhang, insvepta i den mantel av prestige som deras befattningar - och även "dygder" - ger dem. Du kommer att behöva stå ut med mycket dumhet och dåligt omdöme.

Men jag förstår inte varför du förlorar det övernaturliga perspektivet på ditt liv och förblir likgiltig. Nivån på ditt inre liv måste ha nått ett lågvattenmärke om du står ut med de här situationerna - och du har inget annat val än att stå ut med dem - på grund av mänskliga motiv …

Om du inte hjälper dem att upptäcka vägen genom ett ansvarsfullt och väl avslutat - helgat! - arbete blir du som dem - en dåre - eller deras medsvurne.

Du förstod vänskapens innebörd, då du kände dig som en herde för en liten hjord som du hade övergivit men som du nu försökte återförena, beslutad att ägna dig åt att tjäna var och en.

Du får inte vara så passiv. Du måste förändras och bli en riktig vän för dina vänner: "hjälpa dem". Först och främst med ditt uppförande som exempel. Sedan med råd och med det inflytande som nära vänskap ger.

Du har haft stor tur då du funnit sanna lärare, verkliga vänner, som utan förbehåll har lärt dig allt som du velat veta: du har inte behövt använda dig av några "knep" för att "stjäla" deras kunskap, för de har visat dig den enklaste vägen, trots att det kostat dem hårt arbete och lidande att upptäcka den … Nu är det din tur att göra detsamma, med den ene, med den andre, med alla!

Tänk noga på det här och handla därefter: De där personerna som tycker att du är otrevlig kommer att sluta tycka det när de upptäcker att du verkligen tycker om dem. Det hänger på dig.

Med din vänskap och din lära - rättare sagt: med Kristi kärlek och budskap - kommer du att få många icke katoliker att samarbeta på allvar för alla människors väl.

Tro mig, apostolatet, trosundervisningen, måste vara likt kapillärerna som blodet flyter igenom: ett fint förgrenat nät, från den ene till den andre, från varje troende till närmaste kollega.

Vi som är Guds barn bryr oss om alla människor, för vi bryr oss om varje människa.