Texter på ämnet

Men även denna mänskliga skicklighet, denna förmåga som vi skulle kunna kalla teknisk, förmågan att kunna utföra sina uppgifter, måste präglas av det som var ett grundläggande drag i den helige Josefs arbete och som borde vara det för varje kristen: en tjänstvillig anda, en önskan att arbeta för att bidra till andra människors väl. Josef arbetade inte för att hävda sig själv, även om hängivelsen åt arbetslivet hade bidragit till att han format sig en mogen och kraftfull personlighet. Patriarken arbetade medveten om att han gjorde Guds vilja och tänkte på de sinas, Jesu och Marias, välgång, med hänsyn även till alla invånares väl i det lilla Nasaret.

I Nasaret var Josef förmodligen en av få hantverkare, om inte rentav den ende. Kanske var han snickare. Men förmodligen kunde han, som fallet brukar vara i små byar, även göra andra saker: starta kvarnen när den inte fungerade eller laga sprickor i tak inför vintern. Josef löste utan tvekan många människors problem genom ett väl avslutat arbete. Hans yrkesarbete var inriktat på att tjäna andra, på att göra livet behagligt för de andra familjerna i byn, och det åtföljdes av ett leende, av ett vänligt ord, av någon kommentar sagd som i förbifarten, men som kunde återge tron och glädjen åt någon som höll på att förlora dem.

Respekt och kärlek till nästan

I början av betraktelsen förvånades vi över Jesu lärjungars inställning till den blindfödde. De resonerade i enlighet med det olyckliga talesättet "Tänker du illa om någon, så har du säkert rätt". Senare, när de väl lärt känna Mästaren bättre, när de inser vad det innebär att vara kristen, grundas deras omdömen på förståelse.

I varje människa – skriver den helige Thomas av Aquino – finns något drag som gör att vi kan anse henne vara överlägsen oss i enlighet med Apostelns ord: ”var ödmjuka och sätt andra högre än er själva” (Fil 2:3). I den andan skall alla människor hedra varandra. Ödmjukheten är den dygd som får oss att upptäcka att de tecken vi visar på respekt för en människa – hennes heder, goda tro eller privatliv – inte bara är yttre konventionalism, utan de första tecknen på kärlek till nästan och rättvisa.

Den kristna kärleken till nästan består inte bara i bistånd till ekonomiskt behövande. Framför allt försöker den respektera och förstå varje individ som sådan i dess inneboende värdighet som människa och Skaparens barn. Personangrepp – angrepp mot personens rykte eller heder – visar därför att den som utför dem inte bekänner eller utövar vissa sanningar som hör till vår kristna tro, och under alla omständigheter tyder de på en brist på verklig kärlek till Gud. Den kärlek med vilken vi älskar Gud och nästan är en och samma dygd, eftersom skälet till att vi älskar nästan är just Gud, och vi älskar Gud när vi älskar vår nästa med kristlig kärlek.

Jag hoppas att vi kan dra mycket praktiska konsekvenser av denna stund av samtal i Herrens närvaro. Först och främst föresatsen att inte döma andra, att inte förolämpa ens genom att tvivla om deras goda avsikter, att dränka det onda i ett överflöd av godhet genom att i vår omgivning sprida lojalt umgänge, rättvisa och frid.

Låt oss även bestämma oss för att aldrig låta oss nedslås om vårt uppriktiga handlande missförstås av andra, om det goda vi – med Herrens hjälp – försöker göra vantolkas och vi, efter en orättvis dom över våra intentioner, tillskrivs onda avsikter eller svekfullt och bedrägligt handlande. Låt oss alltid förlåta, med ett leende på läpparna. Låt oss tala tydligt, utan agg, när vårt samvete säger oss att vi bör tala. Och låt oss lämna allt i Guds, vår Fars, händer, med en gudomlig tystnad – Iesus autem tacebat, Jesus teg – om det rör sig om personangrepp, hur brutala och oanständiga de än är. Låt oss endast bry oss om att göra goda gärningar, som han kommer att få att lysa för människorna.

Apostlarnas lärarinna

Men tänk inte bara på er själva: förstora era hjärtan tills de omfamnar hela mänskligheten. Tänk framför allt på dem som finns i er närmaste omgivning – släktingar, vänner, kollegor – och tänk på hur ni kan få dem att känna en djupare vänskap med vår Herre. Om det rör sig om rättskaffens och hederliga personer, som förmår att vanemässigt vara nära Gud, så anbefall dem konkret åt vår Fru. Och be även för alla de människor som ni inte känner personligen, för alla färdas vi i samma båt.

Var lojala och generösa. Vi utgör delar i samma kropp, Kristi mystiska kropp, den heliga Kyrkan, till vilken många är kallade som uppriktigt söker sanningen. Därför har vi en allvarlig skyldighet att för våra medmänniskor uppenbara Kristi kärleks väsen, dess värde och djup. En kristen kan inte vara egoist: om han vore det skulle han svika sin egen kallelse. Det är inte likt Kristus att nöja sig med att upprätthålla den egna själsfriden – en falsk frid – och inte bry sig om andras väl. Om vi har accepterat det mänskliga livets verkliga innebörd – som tron uppenbarar för oss – kan vi inte förbli lugna, övertygade om att vi själva handlar väl, om vi inte praktiskt och konkret försöker få andra att närma sig Gud.

Det finns ett verkligt hinder för apostolatet: falsk hänsyn, rädslan för att beröra andliga samtalsämnen, eftersom man misstänker att ett sådant samtal inte kommer att anses vara passande i vissa miljöer, för att det finns en risk för att såra någons känslor. Hur ofta är inte detta resonemang ett sätt att maskera egoism! Det är inte fråga om att såra någon, utan om raka motsatsen: om att tjäna. Även om vi personligen är ovärdiga, gör Guds nåd oss till redskap som kan vara till nytta för andra och meddela dem det glada budskapet att Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.

Är det rätt att på detta sätt lägga sig i andras liv? Det är nödvändigt. Kristus har lagt sig i våra liv, utan att be om vårt tillstånd. Så handlade han även med de första lärjungarna. När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och hans bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. Jesus sade till dem ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”. Var och en behåller sin frihet, den falska friheten, att säga nej till Gud, som den unge mannen som dignade under sina rikedomar och som den helige Lukas berättar om. Men Herren och vi – som lyder hans ord: gå ut och förkunna – har rätten och skyldigheten att tala om Gud, detta stora mänskliga ämne, för längtan efter Gud är det djupaste som väller upp ur människans hjärta.

O heliga Maria, Regina apostolorum, du drottning över alla dem som längtar efter att sprida kunskap om din Sons kärlek, du som förstår vårt elände så väl, be om förlåtelse för våra liv: för det i oss som hade kunnat vara eld men har blivit aska, för det ljus som upphört att upplysa, för det salt som förlorat sin sälta. Du Guds moder, vars bön är allsmäktig: utverka förlåtelse för oss och samtidigt styrka för att vi verkligen skall leva av hopp och kärlek, för att vi skall kunna föra tron på Kristus till andra.

Att härska genom att tjäna

Om vi låter Kristus härska i våra själar, blir vi inte auktoritära, utan kommer att tjäna alla människor. Att tjäna. Vad jag tycker om det ordet! Att tjäna min Konung, och för hans skull, alla dem som blivit återlösta av hans blod. Om vi kristna ändå kunde tjäna! Låt oss anförtro Herren vårt beslut att lära oss tjäna, för det är endast genom att tjäna som vi kommer att lära känna och älska Kristus, att göra honom känd och få honom att bli älskad av andra.

Hur skall vi visa honom för andra? Genom vårt exempel: låt oss vittna om Jesus Kristus genom att frivilligt tjäna honom i all vår verksamhet, för han är Herre över allt som sker i våra liv, för han är det enda och yttersta skälet för vår existens. När vi sedan har givit detta vittnesbörd genom vårt exempel, kan vi undervisa genom våra ord och vår troskunskap. Så handlade Kristus: coepit facere et docere, först undervisade han i handling, därefter genom sin gudomliga förkunnelse.

För att tjäna sina medmänniskor för Kristi skull måste man emellertid vara mycket mänsklig. Om vårt liv är omänskligt, kommer Gud inte att bygga någonting på det, för vanligtvis bygger han inte på oordning, egoism och arrogans. Vi måste förstå alla, leva tillsammans med alla, vi måste ha överseende med alla och förlåta alla. Vi skall inte säga att det som är fel är rätt, att det som förolämpar Gud inte förolämpar Gud, att det onda är gott. Men vi kommer inte att besvara det onda med mera ont, utan med tydlig lära och goda gärningar: genom att dränka det onda i ett överflöd av godhet. Om vi handlar så kommer Kristus att härska i vår själ och i själen på dem som lever i vår omgivning.

Vissa försöker bygga fred på jorden utan kärlek till Gud i sina hjärtan, utan att tjäna människorna av kärlek till Gud. Hur är det möjligt att uppnå fred på det sättet? Kristi frid tillhör Kristi rike och vår Herres rike måste grundas på längtan efter helighet, på en ödmjuk villighet att ta emot nåden, på en kraftfull strävan efter rättvisa och på ett gudomligt överflöd av kärlek.