Texter på ämnet

Många kristna är övertygade om att Återlösningen kommer att ske i världens alla miljöer och säkra på att det finns vissa människor - de kan inte säga vilka - som samarbetar med Kristus för att förverkliga den. De ser det emellertid i ett hundraårigt, ja, månghundraårigt perspektiv … i själva verket skulle det ske först om en evighet, om det berodde på takten i deras hängivelse.

Så tänkte du också, tills de kom och "väckte" dig.

Många gånger frågar du dig hur det kommer sig att vissa människor, som har haft lyckan att lära känna den verklige Jesus redan i barndomen, tvekar så mycket då det gäller att svara på hans kall med det bästa de har: sina liv, sina familjer, sina drömmar.

Tänk: just eftersom du har fått ta emot "allt" på en gång, måste du visa dig mycket tacksam mot Herren, på samma sätt som en blind skulle reagera om han plötsligt återfick synen, medan alla andra inte ens kommer på tanken att tacka för att de ser.

Men … det räcker inte: Varje dag måste du hjälpa dem som finns i din omgivning, så att de visar tacksamhet för att de fått värdigheten att vara Guds barn. Gör du inte det, så kom inte och säg att du är tacksam.

Vad underbart det är att omvända icke-troende, att vinna själar! … - Nå, det gläder Gud lika mycket, om inte mer, att man förhindrar att de går förlorade.

Vilken orubblig glädje det har givit dig att hänge dig till Gud! … Och med vilken längtan, med vilken iver, måste du inte önska att alla skall komma att ta del av din glädje!

Jag förstår den övernaturliga och mänskliga glädje som den där personen kände, som hade lyckan att vara i främsta ledet i den gudomliga sådden.

"Det är underbart att känna sig unik, för att röra om en hel stad och dess omgivning", upprepade han för sig själv, mycket övertygad.

- Vänta inte tills du kan räkna med större medel eller tills det kommer andra: människorna behöver dig idag, nu.

Medan vi talade såg vi den där kontinentens landmassor. Ett sken tändes i dina ögon, din själ fylldes av otålighet och med tanken dröjande vid de där folken sade du till mig: Är det möjligt att Kristi nåd skulle vara overksam på andra sidan haven?

Sedan svarade du själv: I sin oändliga godhet, vill han använda sig av följsamma redskap.

Vad de fyller dig med medlidande! … Du skulle vilja skrika till dem att de slösar bort sin tid … Varför är de så blinda att de inte ser det som du - din stackare - har sett? Varför skulle de inte föredra det som är bäst?

- Be, tukta dig, och sedan - det är du skyldig att göra - väck dem en och en, och förklara för dem - likaså en och en - att på samma sätt som du har gjort, kan de finna en väg till Gud utan att lämna den plats som är deras i samhället.

Du började med stor entusiasm. Men undan för undan har luften gått ur dig … Och till sist kommer du att helt sluta dig inom ditt skal, om du fortsätter att inskränka din horisont.

- Du måste hela tiden vidga ditt hjärta, hungrande efter apostolat! Av hundra själar är alla hundra intressanta för oss.

De som har träffat Kristus kan inte låsa in sig i sin egen miljö: att begränsa sig på det sättet vore verkligen sorgligt! De måste öppna sig likt en solfjäder för att nå ut till alla själar. Var och en måste skapa - och bredda - en vänkrets och påverka den genom sitt yrkesmässiga anseende, genom sitt uppförande, genom sin vänskap, och se till att Kristus kan påverka genom det yrkesmässiga anseendet, genom det uppförandet, genom den vänskapen.

Du måste vara en flammande eld som sätter allt i brand. Och där omgivningen inte kan brinna, måste du höja dess andliga temperatur.

- Om du inte gör det, slösar du på ett sorgligt sätt bort din tid, och du gör även så att de som finns i din omgivning slösar bort sin.

När man är ivrig efter själar finner man alltid bra människor och man finner alltid bördig jord. Det finns inga ursäkter!

Du har samtalat med den ene, den andre och med den tredje för att du brinner av iver efter själar.

Den ene blev rädd. Den andre rådfrågade en "förnuftig" person som gav honom ett dåligt råd … Härda ut: se till att ingen senare skall kunna ursäkta sig med att påstå quia nemo nos conduxit - att ingen har lejt oss.

Gud vill ha sina barn på offensiven. Vi kan inte bara stå och vänta: vår uppgift är att kämpa där vi befinner oss, som en armé uppställd i slagordning.

Du har en intelligent samtalspartners angenäma uppförande … Men du är även mycket oföretagsam. "Om de inte söker upp mig …", ursäktar du dig.

- Om du inte ändrar dig - måste jag precisera - och går dem som väntar dig till mötes, kommer du aldrig att vara en effektiv apostel.

Människorna i det landet - så långt från Gud, så förvirrade - har påmint dig om Mästarens ord: "som får utan herde".

- Och du kände att även ditt innersta fylldes av medlidande …: bestäm dig, där du befinner dig, för att ge ditt liv som ett brännoffer för alla.

En begeistrad hälsning från en bror på resande fot påminde dig om att världens alla hederliga vägar är öppna för Kristus. Vi behöver bara ge oss ut på dem med erövraranda.

Gud har skapat världen för sina barn, för att de skall bebo den och helga den. Vad väntar du på?

Uppför dig som om det berodde på dig, uteslutande på dig, hur stämningen är på din arbets- plats: i fråga om flit, glädje, Guds närvaro och övernaturligt perspektiv.

- Jag förstår inte varför du är så håglös. Om du råkar ut för en grupp arbetskamrater som är lite svår - som kanske har blivit svår för att du försummat dem - bryr du dig inte om dem, du drar dig undan och tänker att de är som ballast, ett hinder som står i vägen för din apostoliska ambition, att de inte kommer att förstå dig …

- Hur tror du att de skall lyssna till dig om du - förutom att du tycker om dem, ber för dem och gör uppoffringar för dem - inte pratar med dem …?

- Hur många överraskningar kommer du inte att få den dag då du bestämmer dig för att umgås med en av dem, sedan med en annan och med ännu en! Om du inte ändrar dig, kommer de dessutom med rätta att kunna peka på dig och utropa hominem non habeo!

- jag har ingen som kan hjälpa mig!