Texter på ämnet

Vi vet att både män och kvinnor från alla samhällsskikt, gifta och ogifta, tillhör Opus Dei. Vad är den gemensamma nämnaren för kallelsen till Opus Dei? Vad åtar sig varje medlem för att bidra till att förverkliga Opus Deis mål?

Det är kort och gott detta: att söka helighet mitt i världen, på gatan. En person som Gud kallar till Opus Dei är övertygad om att han måste uppnå helighet i sina egna livsomständigheter, i sitt arbete, vad det än vara må, och han inrättar sitt liv efter denna vetskap. Jag säger ”är övertygad …” och ”han inrättar sitt liv” eftersom det inte handlar om att acceptera ett teoretiskt förslag, utan snarare om att omsätta något i praktiken, dag efter dag, i det vardagliga livet.

Om man vill sträva efter helighet — trots ens personliga fel och brister, som kommer att finnas så länge man lever — måste man med Guds nåd anstränga sig att öva kärleken, som är lagen i dess fullhet och det band som ger fullkomlighet. Kärleken är inte något abstrakt. Den innebär en verklig och total hängivelse åt tjänandet av Gud och alla människor; Gud som talar till oss i bönens stillhet och i världens larm och människorna vars liv är sammanflätade med våra.

Genom att leva den sanna kärleken övar vi alla de mänskliga och övernaturliga kristna dygderna. Dessa dygder utgör en enhet och kan inte reduceras till en lista. Kärleken kräver att man övar rättvisa, solidaritet, ansvar för familjen och samhället, fattigdom, glädje, kyskhet, vänskap …

Det är lätt att se att utövandet av dessa dygder leder till apostolat. Ja, det är i sig ett apostolat. För när människor försöker leva på detta sätt mitt i det dagliga arbetet blir deras kristna livsföring ett gott exempel, ett vittnesbörd och en verklig och effektiv hjälp för andra. De lär sig att följa i Jesu fotspår, han som coepit facere et docere (Apg 1:1) och därigenom förenade ord och exempel. Därför har jag sedan fyrtio år tillbaka kallat detta apostolat för vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat.

Alla Opus Deis medlemmar har samma längtan efter helighet och apostolat. Detta innebär att det inte finns olika grader eller kategorier av medlemskap. Det finns en kallelse — lika för alla — som anpassas till en mångfald av olika personliga livsomständigheter. Denna kallelse är att i frihet och under ansvar hänge sig åt och personligen engagera sig i att uppfylla Guds vilja, att göra det som Gud vill av var och en av oss.

Som synes är den pastorala företeelsen Opus Dei något som växer fram underifrån, det vill säga ur den kristnes vardagsliv, när han lever och arbetar tillsammans med andra människor. Det handlar alltså inte om ett förvärldsligande, en desakralisering, av munkarnas eller ordensfolkets liv. Opus Dei utgör inte det sista stadiet i en process som skall föra ordensfolk närmare världen.

När en person får kallelsen till Opus Dei får han en ny syn på tillvaron. Han ser sina relationer, sitt yrke, sina intressen, sorger och glädjeämnen i ett nytt ljus. Men inte för ett ögonblick drar han sig tillbaka från allt detta. Därför kan man inte tala om en anpassning till världen eller till det moderna samhället, eftersom ingen anpassar sig till det som är ens eget. I det som är ens eget, där befinner man sig. Kallelsen liknar den som väcktes i själen på de galileiska fiskare, lantarbetare, handelsmän eller soldater som satt omkring Jesus och hörde honom säga: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48).

Jag insisterar: den fullkomlighet som medlemmarna i Opus Dei eftersträvar är helt enkelt den som alla kristna eftersträvar, det vill säga den fullkomlighet som varje kristen är kallad till och som förutsätter att man helt och fullt motsvarar trons krav. Vi intresserar oss inte för den evangeliska fullkomligheten som anses utmärka ordnarna och en del andra likställda institutioner. Än mindre intresserar vi oss för den evangeliska fullkomlighetens liv som enligt kyrkolagen tillkommer ordensståndet.

Jag anser att kallelsen till ordensliv är helig och nödvändig för Kyrkan, och den som inte vördar denna kallelse har inte Verkets anda. Men den vägen är inte min och inte heller Opus Deis medlemmars. Man kan säga att de som kommer till Opus Dei gör det under den uttryckliga förutsättningen att deras kyrkorättsliga ställning inte förändras. Det som utmärker vår väg är att vi vill helga våra personliga livsomständigheter och att vi vill helgas på den plats där vi möter Kristus. Detta är det åtagande som var och en tar på sig för att förverkliga Opus Deis mål.

Skulle Ni kunna berätta om Verkets expansion under de senaste fyrtio åren? Vilka är Verkets viktigaste apostoliska aktiviteter?

Först och främst måste jag säga att jag tackar Gud för att han har låtit mig se Verket spridas över världen endast fyrtio år efter dess början. När Verket föddes — i Spanien 1928 — föddes det romerskt, vilket för mig är detsamma som katolskt, universellt. Och därför var det från första början ett oundvikligt mål att sprida sig till alla länder.

När jag ser tillbaka på dessa år minns jag många saker som gör mig mycket lycklig. Tillsammans med svårigheter och sorger, som på något sätt är livets salt, påminner de mig om Guds nåds verkningskraft och om den glada självutgivelsen hos så många män och kvinnor som har förblivit trogna. Det viktigaste apostolatet i Opus Dei är nämligen — och det vill jag betona — det som varje medlem utövar på sin arbetsplats, med sin familj, bland sina vänner. Det är ett apostolat som inte väcker uppmärksamhet och inte lätt kan uttryckas i siffror, men som bär frukter av helighet hos tusentals människor som stilla och effektivt går i Kristi fotspår mitt i sitt dagliga arbete.

Det finns inte mycket mer jag kan säga i detta ämne. Jag skulle kunna berätta för er om så många människors exemplariska liv — men om jag gjorde det skulle den mänskliga och gudomliga skönheten i dessa liv bli förvrängda när intimiteten går förlorad. Att uttrycka det hela i siffror och statistik skulle vara ännu värre och dessutom ett slöseri med tid — som att förgäves försöka katalogisera nådens verkan i själarna.

Jag kan tillägga något om de apostoliska arbeten som Verkets medlemmar utför i många länder. Det handlar om aktiviteter med andliga och apostoliska mål, där man försöker arbeta omsorgsfullt och med mänsklig fullkomlighet. I dessa aktiviteter medverkar många människor som inte tillhör Opus Dei men som uppskattar detta arbetes övernaturliga värde, eller dess naturliga värde, som fallet är med så många av dem som inte är kristna och som hjälper oss på ett mycket effektivt sätt. Det handlar alltid om civila aktiviteter, som drivs av vanliga medborgare som använder sig av sina civila rättigheter enligt landets lagar och som utförs på ett professionellt sätt. Med detta vill jag säga att de inte på något sätt strävar efter olika privilegier eller särbehandling.

Ni känner säkert till ett av de apostoliska verken i Rom, Centro ELIS, som ger allmän- och yrkesutbildning till arbetare genom skolor, idrott, kulturella aktiviteter, bibliotek m.m. Detta centrum vill möta behoven som finns i Rom, särskilt i stadsdelen Tiburtino. Samma typ av verksamhet finns i Chicago, Madrid, Mexico City och på många andra platser.

Ett annat exempel är Strathmore College of Arts and Science i Nairobi, en gymnasieskola där hundratals studenter from Kenya, Uganda och Tanzania har utbildats. Genom denna skola har några kenyanska medlemmar i Opus Dei, tillsammans med andra landsmän, gjort ett mycket grundläggande arbete inom det sociala och pedagogiska området. Strathmore var den första inrättning i East Africa som införde fullständig rasintegration och har genom sin verksamhet givit ett starkt bidrag till afrikaniseringen av kulturen. Samma sak kan man säga om Kianda College, också det i Nairobi, som gör framstående insatser för att utbilda den nya afrikanska kvinnan.

För att ta ännu ett exempel vill jag nämna Navarras universitet. Det grundades år 1952 och har idag arton fakulteter och institut med mer än 6000 studenter. I motsats till vad vissa tidningar nyligen skrivit, måste jag framhålla att Navarras universitet inte finansieras med hjälp av statliga stöd, och att den spanska staten inte har bidragit något till driftskostnader. Allt den har gjort är att bidra till skapandet av några studieplatser. Universitetet överlever tack vare hjälp från privatpersoner och privata föreningar. Undervisningssystemet och universitetslivet i Navarra, som präglas av personligt ansvar och solidaritet från alla som är delaktiga i universitetet, kan betraktas som en värdefull erfarenhet i ljuset av universitetens nuvarande situation i världen.

Jag skulle också kunna berätta om andra typer av verksamheter i USA, Japan, Argentina, Australien, England, Frankrike eller på Filippinerna. Men det behövs inte, det räcker att nämna att Opus Dei idag är spritt till de fem världsdelarna och att Verket omfattar människor av mer än sjuttio nationaliteter, av alla folkslag och med alla olika sociala bakgrunder.