Texter på ämnet

Guds barn

Hur kan man förklara denna förtröstansfulla bön, vissheten om att vi inte kommer att gå under i striden? Det är en övertygelse som grundas på en verklighet som jag aldrig kommer att tröttna på att beundra: vi är Guds barn. Herren, som denna fastetid manar oss till omvändelse, är varken en tyrannisk envåldshärskare eller en strikt och obeveklig domare: han är vår Fader. Han talar om våra synder, om våra fel, om vår brist på generositet, men han gör det för att befria oss från dem, för att lova oss sin vänskap och sin kärlek. Vetskapen om att vi är Guds barn gör vår omvändelse glädjerik: denna insikt säger oss att vi är på väg tillbaka till Fadershuset.

Medvetenheten om att vi är Guds barn är grunden för Opus Deis anda. Alla människor är Guds barn. Men ett barn kan förhålla sig på många olika sätt till sin far. Man måste anstränga sig för att vara barn som strävar efter att inse att Herren, som vill att vi skall vara hans barn, har gjort så att vi lever i hans hem, mitt i denna värld. Han har gjort oss till sina familjemedlemmar, han har gjort så att det som är hans är vårt, och det som är vårt är hans, han har givit oss möjligheten att behandla honom så familjärt och förtröstansfullt att vi kan be honom, som små barn, om månen!

Ett Guds barn umgås med Gud som med sin Far. Ett Guds barn är varken inställsamt eller servilt, inte formellt eller enbart väluppfostrat, utan fullständigt uppriktigt och tillitsfullt. Gud tar inte anstöt av människorna, Han kan stå ut med all vår otrohet. Vår Fader i himlen förlåter alla oförrätter när hans barn återvänder till honom, ångrar sig och ber om förlåtelse. Herren är en så god Far att han förekommer vår längtan efter förlåtelse och kommer oss till mötes och öppnar sina armar, fulla med nådegåvor.

Jag hittar inte på någonting. Minns ni liknelsen som Jesus berättade för att få oss att förstå vår himmelske Faders kärlek, liknelsen om den förlorade sonen? Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Det är vad den heliga Skrift säger: han överöste sonen med kyssar. Kan man uttrycka det i mänskligare ordalag än så? Kan man beskriva Guds faderliga kärlek till människan på ett åskådligare sätt?

När Gud springer emot oss kan vi inte hålla oss tysta, utan vi utbrister tillsammans med den helige Paulus: Abba, Pater, Far, Pappa!, för trots att han är universums skapare tar han inte illa upp om vi inte använder högtravande titlar och inte heller beklagar han att vi inte erkänner hans herravälde. Han vill att vi skall kalla honom Far, han vill få oss att smaka på det ordet med själen fylld av glädje.

En människas liv är på sitt sätt en ständig återkomst till Fadershuset. Vi återvänder genom ånger, genom den hjärtats omvändelse som innebär att man vill förändras, att man fattat ett fast beslut att bättra sitt liv och uttrycker detta i form av uppoffring och självutgivelse. Vi återvänder till Fadershuset genom förlåtelsens sakrament, i vilket vi genom att bekänna våra synder åter ikläder oss Jesus Kristus och blir hans bröder, medlemmar av Guds familj.

Gud väntar på oss, likt fadern i liknelsen, med öppna armar, även om vi inte förtjänar det. Det spelar ingen roll hur stor vår skuld är. På samma sätt som den förlorade sonen behöver vi bara öppna vårt hjärta, längta hem efter vår Faders hus, häpna och glädjas åt den gåva som Gud ger oss, nämligen att vi kan kalla oss hans barn, att vi verkligen är hans barn, även om vårt gensvar har varit mycket klent.

Att göra sig lika barn i kärleken till Gud

Låt oss noga betrakta denna punkt, för den kan hjälpa oss att förstå mycket viktiga ting, eftersom Marias mysterium låter oss inse att man för att närma sig Gud måste göra sig liten. Sannerligen – utbrast Herren vänd till sina lärjungar – om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.

Att göra sig lika barn: att avstå från högmod och självtillräcklighet, att erkänna att vi själva ingenting förmår, eftersom vi behöver vår Fader Guds nåd och kraft för att lära oss gå och för att härda ut längs vägen. Att vara liten kräver att man tror som barn tror, älskar som barn älskar, överlämnar sig som barn överlämnar sig, ber som barn ber.

Och allt detta lär vi oss genom att umgås med Maria. Vördnad av Jungfrun är varken sötsliskig eller vek. Den är tröst och jubel som fyller själen, just därför att den kräver att vi djupt och fullt ut utövar vår tro och därigenom stiger ur oss själva och ställer vårt hopp till Herren. Herren är min herde – lyder en av psalmerna –, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Eftersom Maria är en moder, lär vi oss genom att vörda henne att vara barn: att verkligen älska, utan begränsningar; att vara enkla, inte komplicerade som man blir av att egoistiskt tänka bara på sig själv; att vara glada, då vi vet att ingenting kan förstöra vårt hopp. Början på den väg som leder till att man blir fullständigt tokig av kärlek till Jesus består i att förtröstansfullt älska Maria. Så skrev jag för många år sedan i förordet till några kommentarer över den heliga rosenkransen, och alltsedan dess har jag många gånger erfarit sanningen i dessa ord. Jag vill inte göra några långa utläggningar för att förklara denna tanke, snarare uppmanar jag er att göra samma erfarenhet, att själva upptäcka det, genom att kärleksfullt umgås med Maria, öppna ert hjärta för henne, anförtro henne era glädjeämnen och sorger, be henne att hjälpa er att lära känna och följa Jesus.