Texter på ämnet

Hoppet i Advent

Jag ville inte säga er mer än så, denna första Adventssöndag, då vi börjar räkna dagarna till vår Frälsares födelse. Vi har betraktat den kristna kallelsen: hur Herren förlitat sig på oss för att föra människor till heligheten, för att föra dem till honom, förena dem med Kyrkan, utsträcka Guds rike till alla hjärtan. Herren vill att vi skall vara hängivna, trogna, finkänsliga, kärleksfulla. Han vill att vi skall vara heliga, att vi verkligen skall tillhöra honom.

Å ena sidan högmod, sinnlighet och livsleda, egoism. Å andra sidan kärlek, hängivelse, barmhärtighet, offervilja, glädje. Du måste välja. Du har blivit kallad till att leva av tro, hopp och kärlek. Du kan inte sänka dina ambitioner och nöja dig med en medelmåttig isolering.

En gång såg jag en örn instängd i en bur av järn. Den var smutsig och saknade en hel del fjädrar, i sina klor höll den ett stycke ruttet kött. Då tänkte jag på vad det skulle bli av mig om jag svek den kallelse som Gud givit mig. Jag tyckte synd om det ensamma, fängslade djuret som ju var skapat till att flyga på oerhörda höjder och se solen ansikte mot ansikte. Du kan svinga dig upp till dessa ödmjuka höjder av kärlek till Gud och hängivelse åt alla människor. Men för att göra det är det nödvändigt att det i själen inte finns några vinklar och vrår som Jesu Kristi sol inte kan tränga in i. Du måste kasta ut all oro som avlägsnar dig från honom. Då kommer du att ha Kristus i ditt förstånd, Kristus på dina läppar, Kristus i ditt hjärta och Kristus i dina handlingar. Hela ditt liv – ditt hjärta och dina handlingar, ditt förstånd och ditt tal – kommer att vara fullt av Gud.

Lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig, läste vi i evangeliet. Adventstiden är en hoppets tid. Hela vår kristna kallelses vidsträckta horisont, detta helgjutna liv som grundas på medvetenheten om Gud vår Faders närvaro, kan och bör förverkligas varje dag.

Be vår Fru om det tillsammans med mig, och föreställ dig hur hon kan ha tillbringat de månader hon väntade Sonen som skulle födas. Och vår Fru, den heliga Maria, kommer att göra så att du blir alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv!

Rätten till skydd för privatlivet

Låt oss återvända till episoden med den blinde som botas. Jesus Kristus har svarat sina lärjungar att mannens olycka inte är en följd av någons synd, utan ett tillfälle till att göra Guds makt uppenbar. Och med underbar enkelhet beslutar han att ge den blinde synen åter.

För den berörde är det inte bara början till en tid av lycka, utan även av lidande. Han lämnas inte i fred. Först är det hans grannar och de som förut hade sett honom som tiggare. Evangeliet nämner inte att de gladdes för hans skull, utan att de inte kunde tro att det var sant, trots att den blinde insisterade på att den som förut var blind men nu stod inför dem och kunde se var han själv. I stället för att låta honom njuta av nåden i lugn och ro, för de honom till fariséerna som åter frågar vad som har hänt. Och han svarar, för andra gången: Han lade en deg på mina ögon, och jag tvättade mig, och nu kan jag se.

Fariséerna vill visa att det som hänt, något gott, ett stort mirakel, inte har hänt. Vissa tar till tarvliga och hycklande, ytterst orättvisa, resonemang: han har botat på en sabbat och eftersom det är förbjudet att arbeta på sabbaten, förnekar de undret. Andra inleder vad som idag skulle kallas en utredning. De går till den blindes föräldrar: Är det här er son som ni säger var född blind? Hur kommer det sig att han kan se nu? Rädslan för de mäktiga får föräldrarna att svara med ett förslag som uppfyller alla villkor för vetenskaplig metodik: Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu vet vi inte. Och vem som har öppnat hans ögon, det vet vi heller inte. Fråga honom själv, han är gammal nog, han kan svara för sig själv.

De som leder utredningen kan inte tro för att de inte vill tro. För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: … Vi vet att den här mannen – Jesus Kristus – är en syndare.

Med några få ord beskriver den helige Johannes berättelse ett fruktansvärt angrepp mot en grundläggande rättighet som alla har av naturen: att behandlas med respekt.

Ämnet är fortfarande av intresse. Det vore alls inte svårt att peka på några aktuella fall av aggressiv nyfikenhet som får somliga att sjukligt undersöka andras privatliv. Ett minimum av rättvisa kräver, även när man undersöker ett misstänkt brott, att man handlar med försiktighet och måttfullhet, utan att ta för givet det som endast är en möjlighet. Det är i detta sammanhang tydligt att sådan osund nyfikenhet som syftar till att förstöra något som inte ens är brottsligt utan rentav kan vara en hedervärd handling, måste anses vara i det närmaste pervers.

Inför sådana som sprider misstänksamhet och verkar organisera en handel med andras privatliv, är det nödvändigt att försvara den enskildes värdighet och rätt till diskretion. Alla hederliga människor brukar kunna förenas i detta försvar, vare sig de är kristna eller inte. Här står nämligen ett gemensamt värde på spel: den enskildes okränkbara rättighet att inte visa upp sig, att bevara en korrekt och taktfull tystnad kring sina glädjeämnen, sorger och familjeproblem. Och framför allt friheten att göra det goda utan att göra väsen av sig, att hjälpa behövande av ren kärlek, utan att känna något tvång att offentliggöra dessa tjänster och än mindre behöva avslöja sitt innersta inför indiskreta och spefulla blickar från människor som inget vet och inget heller vill veta om inre liv, försåvitt det inte är för att driva med det.

Men vad svårt det är att vara fri från sådan skvallrande påflugenhet! Sätten för att inte lämna folk i fred har blivit allt fler. Jag tänker inte bara på tekniska medel, utan även på vissa vitt spridda argument som är allmänt accepterade och som det är svårt att bemöta om man vill behålla sitt goda rykte. Exempelvis utgår folk ofta från att alla handlar illa och därför, tack vare detta egentligen absurda resonemang, förefaller det oundvikligt att man ber om ursäkt för att man finns, meaculpism *, självkritik. Om någon inte öser ett ton lera över sig själv drar folk slutsatsen att han inte bara är en skurk, utan också en arrogant hycklare.

Ibland är tillvägagångssättet ett annat: Den som i tal eller skrift avser att framföra förtal ”medger” att den berörde är en hederlig person, men andra kanske inte är beredda att göra det och således kan de skriva att densamme är en rövare. Följdfrågan blir: ”Hur önskar ni bevisa att ni inte är en rövare?” Ett annat exempel: ”Ni har alltid oförtröttligt hävdat att ni handlar hederligt, anständigt och rättfärdigt. Skulle ni ha någonting emot att gå igenom ert handlande en gång till och se efter om det kanske ändå inte är så att det är ohederligt, oanständigt och orättfärdigt?”