Texter på ämnet

Såsom fallet är med alla andra händelser i hans liv, borde vi aldrig betrakta dessa Jesu år i det fördolda utan att känna oss berörda, utan att erkänna dem för vad de är: uppmaningar som Herren riktar till oss, för att vi skall stiga ur vår egoism och ur vår bekvämlighet. Herren känner till våra begränsningar, vår individualism och våra ambitioner: hur svårt det är för oss att glömma oss själva och hänge oss åt våra medmänniskor. Han vet vad det innebär att inte möta kärlek och uppleva att just de som påstod sig följa honom endast gjorde det halvhjärtat. Tänk på de fruktansvärda scener som evangelisterna beskriver, i vilka vi ser apostlarna fortfarande vara fulla av timliga strävanden och uteslutande mänskliga projekt. Men Jesus har utvalt dem, han behåller dem vid sin sida, och han överlämnar åt dem det uppdrag som han erhållit från Fadern.

Han kallar även oss och frågar oss, på samma sätt som han frågade Jakob och Johannes: Potestis bibere calicem, quem ego bibiturus sum?: Kan ni dricka den bägare – denna bägare av fullständig hängivelse åt fullgörandet av Faderns vilja – som jag skall dricka? Possumus! Det kan vi!, svarar Johannes och Jakob. Ni och jag, är vi på allvar beredda att göra Guds, vår Faders, vilja i allt? Har vi givit Herren hela vårt hjärta, eller är vi fortfarande fästa vid oss själva, vid våra intressen, vår bekvämlighet, vår egenkärlek? Finns det någonting i oss som inte är förenligt med ett kristet liv och som gör att vi inte vill rena oss? I dag erbjuds vi ett tillfälle att ändra oss.

Vi måste börja med att bli övertygade om att Jesus personligen ställer oss dessa frågor. Det är han som gör det, inte jag. Jag skulle inte ens våga ställa mig själv dessa frågor. Jag fortsätter att be med hög röst, och ni, var och en av oss, inom oss, bekänner för Herren: Herre, vad lite jag är värd, vad feg jag har varit otaliga gånger! Hur ofta har jag inte felat!: vid det där tillfället och vid det där andra, då och nu. Vi kan dessutom utbrista: Gudskelov har du stött mig, Herre, med din arm, för jag ser att jag skulle kunna begå alla tänkbara vidrigheter. Släpp aldrig greppet om mig, lämna mig inte, behandla mig alltid som ett barn. Må jag vara stark, modig, helgjuten. Men hjälp mig som den oerfarna människa jag är, led mig med din hand, Herre, och se till att även din moder är vid min sida och skyddar mig. Och då possumus, då kommer vi att kunna ha dig som föredöme.

Det är inte högmod att hävda att vi kan, detta possumus! Jesus Kristus visar oss denna gudomliga väg och uppmanar oss att vi skall följa den, för han har gjort den mänsklig och tillgänglig för vår svaghet. Därför har han sänkt sig så lågt. Detta är skälet till att han ödmjukade sig och tog en tjänares gestalt, han, Herren, vilken som Gud var lika Fadern. Men han avklädde sig sitt majestät och sin makt, inte sin godhet eller sin barmhärtighet.

Guds godhet vill göra vägen lätt för oss. Låt oss inte avvisa Jesu uppmaning, låt oss inte svara honom med ett nej, låt oss inte slå dövörat för hans kallelse, för det finns inga undanflykter, vi har inga skäl för att fortsätta anse att vi inte kan. Mina bröder, jag ber er därför innerligt: Tillåt inte att ett så värdefullt föredöme visats er förgäves, efterlikna honom och förnya er i djupet av era själar.

Men låt oss fortsätta att betrakta de underbara sakramenten. I de sjukas smörjelse, som den sista smörjelsen numera kallas, deltar vi i en kärleksfull förberedelse inför den resa som kommer att leda till Fadershuset. Och avslutningsvis, i den heliga Eukaristin – det gudomliga slöseriets främsta sakrament, om vi får säga så – överlämnar Gud sig själv till oss: Jesus Kristus, som alltid – och inte bara under den heliga Mässan – är verkligen närvarande med sin kropp, själ, blod och gudom.

Jag tänker ofta på prästernas ansvar att garantera att alla kristna har tillgång till denna sakramentens gudomliga källa. Guds nåd kommer till varje människas undsättning. Varje människa behöver konkret, personlig hjälp. Man kan inte bistå själar kollektivt! Man får inte kränka människans värdighet eller Guds barns värdighet genom att inte vända sig till var och en med den ödmjukhet som hör till någon som vet sig vara ett redskap för att förmedla Kristi kärlek. För varje själ är en underbar skatt, varje människa är unik, oersättlig. Var och en är värd allt Kristi blod.

Vi talade tidigare om kamp, men för att kämpa krävs träning, lämplig näring, medicin om man blir sjuk, slår sig eller på annat sätt blir skadad. Sakramenten, Kyrkans främsta medicin, är inte överflödiga: när man överger dem frivilligt kan man inte fortsätta ens ett enda steg längs vägen i Kristi spår. Vi behöver sakramenten som luften vi andas, som vårt eget blodomlopp, som ljuset, för att när som helst kunna uppfatta vad Herren vill av oss.

Kristen askes kräver styrka, och denna styrka finner den kristne i sin Skapare. Vi är mörker, han är det klaraste ljuset; vi är sjuka och han är vår hälsa. Vi lider brist och han är oändlig rikedom, vi är svaga och han upprätthåller oss, quia tu es, Deus, fortitudo mea , för du, Herre, är min styrka. Det finns ingenting på denna jord som kan motstå den otåliga strömmen av Kristi återlösande blod. Men människans litenhet kan beslöja hennes ögon så att hon inte ser Guds storhet. Därav följer att alla troende, särskilt de vars uppgift det är att andligt leda – tjäna – Guds folk, är ansvariga för att inte tillsluta nådens källor och inte skämmas för Kristi kors.

Vår erfarenhet av synden skall alltså inte få oss att tvivla på vårt uppdrag. Visst kan våra synder göra det svårt för andra att känna igen Kristus. Därför måste vi modigt bemöta vårt personliga elände, söka efter rening. Men vi vet även att Gud inte har lovat oss den fullständiga segern över det onda i detta livet, utan begär att vi skall kämpa. Sufficit tibi gratia mea, min nåd är allt du behöver, svarade Gud Paulus, som bad om att få bli befriad från den svaghet som förödmjukade honom.

Guds makt uppenbaras i vår svaghet och driver oss till att kämpa, till att slåss mot våra brister, även om vi vet att vi under vår vandring genom jordelivet aldrig helt kommer att uppnå segern. Det kristna livet består i att ständigt börja och börja om, att förnya sig varje dag.

Kristus uppstår i oss, om vi gör oss till deltagare i hans kors och död. Vi bör älska korset och hängivelsen, självtukten. Kristen optimism är inte någon sötsliskig optimism och inte heller mänsklig förtröstan på att allt kommer att gå bra. Det är en optimism som sänker sina rötter i medvetenheten om vår frihet och i tron på nåden. Det är en optimism som får oss att vara krävande gentemot oss själva, att anstränga oss för att besvara Guds kallelse.

På det sättet uppenbarar sig Kristus, inte trots vårt elände, utan på sätt och vis genom vårt elände, genom det liv vi lever som människor gjorda av kött och lera: i våra ansträngningar för att bli bättre, att förverkliga en kärlek som strävar efter att vara ren genom att vi betvingar vår egoism, genom att vi hänger oss fullt ut åt våra medmänniskor och gör vårt liv till ett ständigt tjänande.

Det finns en av den helige Andes gåvor som jag anser att alla vi kristna har ett särskilt behov av, nämligen vishetens gåva. Denna gåva får oss att känna Gud, att njuta av hans närvaro, och gör oss förmögna att döma rätt i situationer och frågor som hör till detta liv. Om vi vore konsekventa med vår tro, skulle vi inte kunna se oss omkring och betrakta historien och världen utan att erfara samma känslor inom oss som Jesus Kristus själv: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Det är alls inte så att vi kristna inte lägger märke till allt det goda som finns i mänskligheten, att vi inte uppskattar sunda glädjeämnen eller är delaktiga i jordiska strävanden och ideal. Tvärtom, vi kristna känner allt detta i själens innersta, med särskilt djup delaktighet och inlevelse, eftersom vi bättre än andra människor känner till den mänskliga själens djup och rikedom.

Den kristna tron gör oss inte räddhågsna och bromsar inte heller Andens ädla impulser, utan förstorar dessa genom att avslöja deras sanna och mest äkta innebörd: vi är inte kallade till att söka vilken lycka som helst, utan till att träda in i Guds innersta, till att känna och älska Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande och, i Guds Enhet och Treenighet, alla änglar och alla människor.

Detta är den kristna trons stora djärvhet: att förkunna den mänskliga naturens värde och värdighet och att hävda att vi, genom nåden som höjer oss till det övernaturliga planet, har skapats för att uppnå värdigheten att vara Guds barn. En i sanning obegriplig djärvhet, om den inte grundades på Gud Faders beslut att rädda oss, om den inte hade bekräftats genom Kristi blod och styrkts och möjliggjorts av den helige Andes ständiga verkan.

Vi måste leva av tron och växa i tron, tills det om var och en av oss, om varje kristen, går att säga samma sak som en av Östkyrkans stora kyrkolärare skrev för många århundraden sedan: På samma sätt som genomskinliga och klara kroppar glänser och skimrar när de träffas av ljusstrålar, blir även de själar som leds och upplyses av den helige Ande andliga och upplyser sin omgivning med nådens ljus. Från den helige Ande kommer kunskapen om framtiden, insikten om mysterierna, förståelsen för de dolda sanningarna, fördelningen av gåvorna, det himmelska medborgarskapet, umgänget med änglarna. Från honom kommer den glädje som aldrig tar slut, uthålligheten i Gud, likheten med Gud och det mest upphöjda som kan tänkas, vårt gudomliggörande.

Insikten om storslagenheten i människans värdighet – som är särskilt upphöjd och ofattbar i det att vi genom nåden görs till Guds barn – är i en kristen oupplösligt förbunden med ödmjukheten, eftersom det inte är våra krafter som räddar oss och ger oss liv, utan Guds ynnest. Detta är en sanning som aldrig får glömmas bort, eftersom gudomliggörandet annars skulle fördärvas och bli förmätenhet, högmod och förr eller senare leda till ett andligt sammanbrott till följd av erfarenheten av den egna svagheten och det egna eländet.

Skall jag våga säga att jag är helig? – frågade sig den helige Augustinus. Om jag sade att jag är helig och menade att jag helgar och inte behöver någon som helgar mig, skulle jag vara en högfärdig lögnare. Men om vi med helig menar någon som är helgad (i enlighet med det som står att läsa i Tredje Moseboken: var heliga, för jag, Gud, är helig), då kan även Kristi kropp, intill sista man vid världens yttersta gräns, förenad med sitt Huvud och underordnad sitt Huvud, djärvt säga: jag är helig.

Älska den tredje Personen i den heliga Treenigheten: lyssna till Guds ingivelser – uppmuntran och förebråelser – i ert väsens innersta, låt det ljus som uppfyller er själ upplysa er jordiska vandring: hoppets Gud kommer då att fylla oss med all tänkbar frid, så att hoppet ständigt växer sig allt starkare i oss genom den helige Andes kraft.