Texter på ämnet

Kristi frestelser

Fastan påminner oss om de fyrtio dagar Kristus tillbringade i öknen som förberedelse inför sina år av förkunnelse, vilka kulminerade på korset och i påskens seger. Fyrtio dagar av bön och botgöring. I slutet av dessa äger Kristi frestelser rum, vilket liturgin erinrar oss om i dagens evangelium.

Hela episoden är ett mysterium som människan förgäves försöker förstå: Gud underkastar sig frestelser, låter den Onde agera. Men vi kan meditera över det och be vår Herre att hjälpa oss att förstå den lärdom som episoden rymmer.

Jesus Kristus frestas. Traditionen brukar beskriva Kristi prövningar på detta sätt: vår Herre, som kom för att vara ett föredöme för oss i allt, ville även genomlida frestelser. Och så är det, för Kristus var en fullkomlig människa, lik oss i allt, förutom i synd. Efter fyrtio dagars fasta, utan någon annan föda än kanske örter och rötter och lite vatten, känner han sig hungrig – Jesus är verkligen hungrig, som vem som helst skulle vara. Och när djävulen föreslår att han skall förvandla stenar till bröd, avböjer inte bara vår Herre den föda som hans kropp begär, utan även en större frestelse: den att använda sin gudomliga makt för att lösa, om man nu kan säga så, ett personligt problem.

Ni har sannolikt lagt märke till hur Jesus genom evangelierna inte utför underverk till förmån för sig själv. Han förvandlar vatten till vin för bröllopsgästerna i Kana, han mångfaldigar bröden och fiskarna för den hungriga folkmassan. Men han förtjänar sitt levebröd under många år genom sitt eget arbete. Och senare, under sina resor genom landet Israel, försörjer han sig med hjälp av dem som följer honom.

Den helige Johannes berättar om hur Jesus efter en lång resa anländer till brunnen i Sykar och sänder lärjungarna till staden för att köpa mat. När han ser den samariska kvinnan komma ber han henne om vatten, eftersom han inte kan få tag på det på annat sätt. Hans kropp, utmattad av den långa resan, känner trötthet. Vid andra tillfällen måste han ge vika för tröttheten för att återfå styrka. Hur generös är inte vår Herre då han ödmjukar sig själv och till fullo accepterar sitt tillstånd som människa! Han använder sig inte av sin gudomliga makt för att undfly svårigheter eller ansträngning. Låt oss be honom att lära oss att vara uthålliga, att älska arbete, att uppskatta den gudomliga och mänskliga storheten i hängivelsens konsekvenser.

I den andra frestelsen, när djävulen föreslår för Jesus att han skall kasta sig från tempelmuren, avvisar Kristus återigen förslaget att använda sin gudomliga makt. Kristus söker inte sin fåfänga, spektaklet, det mänskliga skådespel som försöker använda Gud som en kuliss för den egna förträffligheten. Jesus Kristus vill göra sin Faders vilja utan att föregripa Guds plan, utan att flytta fram tiden för sina mirakler, han går varje enskilt steg på människans hårda väg, korsets älskvärda väg.

Något mycket likt detta händer i den tredje frestelsen: han erbjuds kungariken, makt och ära. Djävulen försöker få oss att visa föremål för mänsklig ambition den vördnad som endast tillkommer Gud: han lovar oss ett enkelt liv om vi faller ned inför honom, inför avgudar. Vår Herre insisterar på att det enda föremålet för vår dyrkan är Gud, och han bekräftar sin vilja att tjäna: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Att vara apostel för apostlar

Att fylla världen med ljus, att vara salt och ljus: så har Herren beskrivit sina lärjungars uppdrag. Att föra det glada budskapet om Guds kärlek till världens yttersta gränser. Alla vi kristna måste, på ett eller annat sätt, ägna våra liv åt just detta.

Och mer än så: vi måste sträva efter att inte vara ensamma, vi måste uppmuntra andra att bidra till det gudomliga uppdraget att föra glädje och frid till människornas hjärtan. För med er andra, i den takt ni gör framsteg, skriver den helige Gregorius den store, önska ha följeslagare längs er vandring till Herren.

Men ni måste tänka på att cum dormirent homines, medan alla låg och sov, kom den som sådde ogräs, säger Herren i en liknelse. Vi människor riskerar ständigt att falla offer för egoismens och ytlighetens sömn, att fästa vårt hjärta vid tusentals flyktiga erfarenheter utan att fördjupa oss i de jordiska företeelsernas verkliga innebörd. Sannerligen är den något ont, denna sömn som kväver människans värdighet och gör henne till en slav under sina sorger!

Det finns emellertid något som måste smärta oss mer än allt annat: fallet med de kristna som skulle kunna ge mer men inte bestämmer sig för att göra det, som skulle kunna hänge sig helt och fullt, leva sin kallelse till att vara Guds barn i alla dess konsekvenser, men som inte vill vara generösa. Det måste smärta oss, för trons nåd har inte givits oss för att förbli dold, utan för att lysa för människorna. Dessutom står sådana människors timliga och eviga lycka på spel. Det kristna livet är ett gudomligt underverk, med löften om omedelbar tillfredsställelse och sinnesro, på villkor att vi förmår uppskatta Guds gåva och vara generösa utan att snåla.

Det är därför nödvändigt att väcka dem som kanske fallit i denna onda dvala: påminna dem om att livet inte är något att leka med, utan en gudomlig skatt som vi måste få att bära frukt. Det är även nödvändigt att visa vägen för dem som har god vilja och goda önskningar men som inte vet hur de skall omsätta dem i handling. Kristus manar oss. Var och en av er måste vara inte bara apostel, utan apostel för apostlar, föra med sig andra, få andra i rörelse så att även de kan göra Kristus känd.