Texter på ämnet

Människans svar

Den kristne lever i detta klimat präglat av Guds barmhärtighet. Detta är ramen för den som vill anstränga sig att uppföra sig som en son till sin Fader. Och vilka är de främsta medlen för att stärka kallelsen? Jag skall i dag nämna två medel som är livsavgörande stödpunkter för det kristna livet, nämligen det inre livet och utbildningen i trosläran, en djup troskunskap.

Det inre livet kommer först av allt. Tänk att det fortfarande är så få som förstår det! Då de hör talas om inre liv, tänker de på mörka kyrkor eller på den dåliga luften i vissa sakristior. I mer än ett kvartssekels tid har jag sagt att det inte är fråga om det. Jag beskriver det inre livet hos vanliga kristna, som vanligtvis befinner sig i gatans vimmel, ute i friska luften, och som håller sig i Jesu närhet hela dagen – på gatan, på jobbet, i familjen och när de kopplar av. Och vad är detta, om inte ett ständigt pågående böneliv? Är det inte sant att du har insett nödvändigheten av att vara en bönens människa, som umgås med Gud på ett sådant sätt att du gudomliggörs? Detta är den kristna tron, och så har bönens människor alltid uppfattat det. Klemens av Alexandria skriver att den människa blir Gud, som ständigt vill det Gud vill.

Till en början kan det vara krävande. Man måste anstränga sig för att vända sig till Herren, för att vara tacksam för hans faderliga och konkreta kärlek gentemot oss. Sedan, undan för undan, blir Guds kärlek påtaglig – även om det inte är en fråga om känslor – som ett djupt spår i själen. Det är Kristus som följer oss kärleksfullt: Se, jag står vid dörren och bultar. Hur står det till med ditt böneliv? Känner du inte ibland, under dagens lopp, behovet av att prata med honom i lugn och ro? Säger du inte till honom: ”Det här berättar jag om senare, jag måste prata med dig senare”?

I de stunder som uttryckligen är ägnade åt detta samtal med Herren, avslöjar hjärtat sina hemligheter, viljan stärks, förståndet fyller – med hjälp av nåden – de mänskliga tingen med en övernaturlig innebörd. En följd av detta är att du fattar tydliga, praktiska föresatser att uppföra dig bättre, att äntligen behandla alla människor finkänsligt och kärleksfullt, att på djupet ägna dig – med en god sportsmans iver – åt den kristna kampen för kärlek och frid.

Bönen blir konstant, som hjärtats slag, som pulsen. Utan denna Guds närvaro kan man inte leva ett kontemplativt liv, och om man inte lever ett kontemplativt liv, tjänar det inte mycket till att arbeta för Kristus, för byggarnas möda är förgäves, om Gud inte bygger huset.

Vi ger honom rökelse: de önskningar som stiger upp till Herren om att vi skall leva ett ädelt liv, ett liv som kan få andra att känna bonus odor Christi30, Kristi väldoft. Att impregnera sitt tal och sina handlingar med denna bonus odor är att så förståelse och vänskap. Våra liv skall åtfölja våra medmänniskors liv, så att ingen är eller känner sig ensam. Vår kärlek till nästan måste även vara tillgivenhet, mänsklig värme.

Detta lär oss Jesus Kristus. Mänskligheten väntade sedan flera århundraden på Frälsarens ankomst, profeterna hade förkunnat honom på tusentals sätt och i jordens avlägsnaste hörn fanns det fortfarande kvar – trots att en stor del av Guds uppenbarelse till människan hade gått förlorad till följd av synd och okunskap – en längtan efter Gud, en innerlig önskan att bli återlösta.

Så är tiden inne, men för att uppfylla detta uppdrag är det inte ett filosofiskt geni, som Platon eller Sokrates, som uppträder, det är inte en mäktig erövrare, som Alexander, som kommer till jorden. I Betlehem föds ett barn. Han är världens Frälsare, men innan han talar älskar han i handling. Han för inte med sig någon trollformel, för han vet att den frälsning han erbjuder måste bana sig väg genom människornas hjärtan. Det första han gör är att visa oss ett barns skratt och gråt, den inkarnerade Gudens försvarslösa sömn. Och han gör det för att vi skall kunna bli förälskade i honom, för att vi skall kunna ta honom i famnen.

Vi inser nu, än en gång, att det är detta som är kristendomen. Om en kristen inte älskar i handling har han misslyckats som kristen, vilket även är att misslyckas som person. Du får inte tänka på dina medmänniskor som om de vore siffror eller trappsteg att klättra upp på, eller en massa att hylla eller förnedra, att smickra eller förakta beroende på omständigheterna. Tänk på dina medmänniskor – framför allt på dem som lever vid din sida – som det de är: Guds barn, med all den värdighet som följer av denna underbara titel.

Vi måste uppföra oss som Guds barn gentemot andra Guds barn: vår kärlek måste vara, varje dag, en självuppoffrande kärlek som består av tusentals detaljer av förståelse, av uppoffringar i det tysta, av hängivelse som inte märks. Detta är den bonus odor Christi som gjorde att de som levde bland våra första bröder i tron utbrast: Se så de älskar varandra!

Det är inte fråga om ett ouppnåeligt ideal. En kristen är inte någon Tartarin de Tarascon*, som jagar lejon där det inte finns några, i sitt hems korridorer. Jag vill alltid tala om det konkreta vardagslivet: om att helga arbetet, familjerelationerna, vänskapen. Om vi inte är kristna där, var skall vi då vara det? Den goda doften av rökelsen är resultatet av ett glödande kol, som utan att märkas förbränner ett stort antal korn. Bonus odor Christi märks inte bland människorna som en plötsligt uppflammande men kortvarig eldslåga, utan som en verkningsfull glöd som hålls vid liv av många dygder: rättvisa, lojalitet, trohet, förståelse, frikostighet, glädje.

Apostolat, medåterlösning

Med den häpnadsväckande naturlighet som kännetecknar det gudomliga, uppfylls en kontemplativ människa av apostolisk iver: hjärtat brände i mitt bröst, det brann som eld i min meditation. Vad är detta för eld om inte just den som Kristus talar om: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann? En eld av apostolat som förstärks i bönen: det finns inget bättre medel än detta för att över hela världen föra ut den fredliga kamp som varje kristen är kallad att delta i: att fullfölja det som ännu fattas i Kristi lidande.

Jesus har stigit upp i himlen, sade vi nyss. Men en kristen kan i bönen och Eukaristin umgås med honom som de första tolv umgicks med honom, låta sig upptändas av hans apostoliska iver för att tillsammans med honom tjäna i medåterlösningen, vilket innebär att så frid och glädje. Att tjäna: apostolatet är ingenting annat än det. Om vi uteslutande räknar med våra egna krafter, kommer vi inte att uppnå någonting på det övernaturliga planet, men genom att vara Guds redskap kommer vi att uppnå allt: Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Gud har i sin oändliga godhet beslutat att använda sig av odugliga redskap. En apostel tjänar således endast till att låta Herren verka, att vara helt och hållet tillgänglig, så att Gud kan fullborda – genom sina skapade varelser, genom utvalda människor – sitt frälsningsverk.

Apostel är den kristen som känner sig inympad i Kristus, identifierad med Kristus genom dopet; bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen; kallad att tjäna Gud med sitt handlande i världen genom de troendes allmänna prästadöme, som skänker ett visst deltagande i Kristi prästadöme, vilket – om än till sitt väsen åtskilt från det som utgör det särskilda prästadömet – ger förmågan att ta del i Kyrkans kult och att hjälpa människorna i deras vandring mot Gud, genom ordets och exemplets vittnesbörd, genom bön och botgöring.

Var och en av oss måste vara ipse Christus. Han är den ende medlaren mellan Gud och människorna, och vi förenar oss med honom för att med honom offra allting till Fadern. Vår kallelse till att vara Guds barn mitt i världen kräver att vi inte uteslutande söker vår personliga helighet, utan att vi skall ge oss ut längs alla världens stigar för att göra dem till vägar som, över alla hinder, leder människorna till Herren, att vi skall ta del som vanliga medborgare i alla timliga verksamheter, för att vara surdeg som genomsyrar hela degen.

Kristus har stigit upp i himlen, men han har gjort det konkret möjligt att återlösa allt som är mänskligt och hederligt. Den helige Gregorius den store redogör för detta stora kristna tema i bestämda ordalag: Jesus begav sig så till den plats han kom från och återvände från den plats där han fortsatte att vistas. I den stund han steg upp i himlen förenade han i själva verket genom sin gudom himlen och jorden. I dagens firande är det lämpligt att högtidligt understryka faktumet att det dekret som fördömde oss har upphävts, den dom som gjorde oss underkastade förgängligheten. Den natur som orden ”jord är du och jord skall du åter bli (1 Mos 3:19)” riktades till, just denna natur har idag stigit upp i himlen med Kristus.

Jag kommer därför inte att tröttna på att upprepa att världen kan helgas. I synnerhet vi kristna skall ägna oss åt denna uppgift, genom att rena världen från de tillfällen till synd som vi människor förfular den med, och genom att erbjuda Herren den som en andlig hostia, som vi frambär och gör värdig med Guds nåd och vår ansträngning. Strikt sett går det inte att säga att det finns hederliga företeelser som är uteslutande profana, nu när Ordet har värdigats att fullt ut anta vår mänskliga natur och helga jorden genom sin närvaro och sina händers verk. Den stora uppgift som vi får i dopet är medåterlösningen. Kristi kärlek lämnar oss inget val annat än att axla en del av den gudomliga uppgiften att återlösa människorna.

Kristus har, en gång för alla, visat oss den väg vi måste gå för att förverkliga denna kärlek till Gud: apostolatet är kärlek till Gud som svämmar över sina bräddar i en gåva till medmänniskorna. Det inre livet förutsätter en ständigt ökande förening med Kristus genom Brödet och Ordet. Apostolisk iver är ett exakt, lämpligt och nödvändigt uttryck för det inre livet. Då man njuter av Guds kärlek känner man tyngden av ansvaret för själarna. Det går inte att skilja det inre livet från apostolatet, på samma sätt som det inte går att i Kristus skilja hans väsen som Gud och människa från hans uppdrag som återlösare. Ordet ville inkarneras för att rädda människorna, för att göra dem till ett med honom. Detta är skälet till att han kom till världen, och i Credo bekänner vi vår tro på honom som för oss människor och för vår frälsnings skull har nedstigit från himlen.

För en kristen är apostolatet något medfött: det är inte någonting extra som ligger vid sidan om den dagliga verksamheten och yrkeslivet. Jag har sagt det oupphörligt alltsedan Herren beslutade att väcka till liv Opus Dei! Det handlar, för var och en, om att helga det vanliga arbetet, att helga sig i den uppgiften och att helga sina medmänniskor genom uppfyllandet av yrkets plikter, var och en i sitt eget stånd.

Apostolatet kan liknas vid den kristnes andning: ett Guds barn kan inte leva utan dessa det andliga livets hjärtslag. Dagens högtid påminner oss om att vår omsorg om människorna är ett kärleksfullt bud vi fått av Herren, som då han steg upp till sin härlighet sände ut oss som sina vittnen över hela jorden. Vårt ansvar är stort: att vara Kristi vittne förutsätter framför allt att vi försöker uppföra oss enligt hans lära, att vi kämpar för att vårt handlande skall påminna om Jesus och återspegla hans älskvärda personlighet. Vi bör handla så att våra medmänniskor då de ser oss kan säga: den här personen är kristen, för han hatar inte, han är förstående, han är inte fanatiker, han står över sina instinkter, han är offervillig, han är en fridens man, han älskar.

Ett enda recept: personlig helighet

Den bästa vägen för att aldrig förlora den apostoliska djärvheten, längtan efter att effektivt tjäna alla människor, är helt enkelt ett fullständigt liv av tro, hopp och kärlek, kort sagt, helighet. Jag finner inget annat recept än detta: personlig helighet.

I dag firar vi, förenade med hela Kyrkan, Guds moders, dotters och bruds triumf. Och på samma sätt som vi gladdes under påsktiden över Herrens uppståndelse på tredje dagen efter hans död, gläds vi nu åt att Maria, efter att ha åtföljt Jesus från Betlehem ända till korset, står vid honom till kropp och själ, förhärligad för evigt. Detta är den hemlighetsfulla frälsningsordningen. Det var nödvändigt att vår Fru, som på ett fullständigt sätt blev delaktig i vårt frälsningsverk, skulle följa sin Son på nära håll: i fattigdomen i Betlehem, i det fördolda vanliga arbetet i Nasaret, i uppenbarandet av hans gudom i Kana i Galileen, i förnedringen i hans gudomliga lidande och offer på korset och i den eviga saligheten i paradiset.

Allt detta påverkar oss direkt, för denna övernaturliga vandring måste även bli vår väg. Maria visar oss att denna väg är framkomlig, att den är säker. Hon har gått före oss i Kristi efterföljd och vår moders förhärligande gör det möjligt för oss att hysa ett fast hopp om vår egen frälsning. Det är därför vi kallar henne spes nostra och causa nostrae laetitiae, vårt hopp och orsak till vår glädje.

Vi får aldrig sluta hoppas på att bli heliga, att acceptera Guds uppmaningar, att hålla ut ända till slutet. Gud som har påbörjat sitt helgelseverk i oss kommer att slutföra det. För om Herren är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Denna högtid är en uppmaning till oss att vara glada. Det fasta hoppet om vår personliga helgelse är en gåva från Gud, men människan kan inte förbli passiv. Minns Kristi ord: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Förstår ni? Korset varje dag. Nulla dies sine cruce!, ingen dag utan kors: ingen dag, utan att vi tar på oss Herrens kors, utan att vi accepterar hans ok. Därför har jag heller inte undvikit att påminna er om att uppståndelsens glädje är en konsekvens av korsets smärta.

Men var inte rädda, Herren själv har sagt oss: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. Kom – tillägger den helige Johannes Chrysostomos – inte för att avlägga räkenskap, utan för att befrias från era synder. Kom, för jag behöver inte den ära ni kan ge mig: jag behöver er frälsning … Var inte rädda då ni hör mig tala om ett ok, för det är skonsamt. Var inte rädda om jag talar om en börda, för den är lätt.

Vår personliga helgelses väg går dagligen via korset: det är inte en olycklig väg, för Kristus själv hjälper oss och med honom kan man inte vara sorgsen. In laetitia, nulla dies sine cruce!, tycker jag om att upprepa: med själen uppfylld av glädje, ingen dag utan kors.