Texter på ämnet

Opus Deis medlemmar finns representerade i alla samhällsgrupper och några av dem har höga befattningar i viktiga företag eller institutioner. Kan det vara så att Opus Dei försöker styra deras verksamhet in på en viss politisk eller ekonomisk kurs?

Absolut inte. Opus Dei lägger sig överhuvudtaget inte i politik, utan ställer sig helt utanför varje politisk, ekonomisk, ideologisk eller kulturell gruppering eller inriktning. Jag upprepar: Opus Deis mål är uteslutande av andlig eller apostolisk karaktär. Det enda som krävs av medlemmarna är att de lever som kristna och att de försöker leva upp till Evangeliets ideal. Därför vill man absolut inte lägga sig i världsliga angelägenheter.

Om någon inte förstår detta beror det kanske på att han inte förstår vad personlig frihet innebär eller på att han är oförmögen att skilja mellan de uteslutande andliga mål för vilka Verkets medlemmar sluter sig samman och det enorma område för mänsklig aktivitet (ekonomi, politik, kultur, konst, filosofi etc) inom vilket var och en åtnjuter fullständig frihet och handlar under eget ansvar.

Från allra första början när de börjar lära känna Verket, är alla medlemmar fullt medvetna om sin individuella frihet. Om någon av dem skulle försöka pådyvla de andra sina politiska åsikter, eller försöka utnyttja dem för egna intressen skulle de genast sätta sig emot den personen och utesluta honom.

Respekt för medlemmarnas frihet är ett väsentligt villkor för Opus Deis själva existens. Om vi inte hade den skulle ingen vilja komma till oss. Vad mera är: Opus Dei har aldrig blandat sig i politik och med Guds hjälp kommer vi aldrig göra det. Men om det skulle hända så vore jag den förste att motsätta mig det.

Kan Ni säga huruvida Opus Dei har en ekonomisk eller politisk inriktning i Spanien? Om så är fallet: kan Ni definiera den och beskriva dess omfattning?

Opus Dei har inte någon som helst ekonomisk eller politisk inriktning, vare sig i Spanien eller i något annat land. Emellertid försvarar medlemmarna alltid i kristen anda den personliga friheten och alla människors rätt att leva och arbeta, att få vård vid sjukdom och ålderdom, att få gifta sig och få barn, att kunna ge barnen en utbildning som motsvarar deras förmågor och slutligen rätten att bli behandlade på ett sätt som motsvarar deras värdighet som människor och som samhällsmedborgare.

Men Verket föreslår ingen konkret väg för att uppnå detta, varken ekonomisk, politisk eller kulturell. Varje medlem har där full frihet att tänka och handla som han finner bäst. I alla samhällsfrågor äger Verkets medlemmar full frihet. I Opus Dei ryms alla politiska, kulturella, sociala och ekonomiska inriktningar som är förenliga med ett kristet samvete.

Själv diskuterar jag aldrig politik. Mitt uppdrag som präst är uteslutande av andlig art. Och även om jag någon gång skulle uttrycka en mening om ett världsligt problem, så skulle de övriga medlemmarna inte vara förpliktigade att följa den.

Verkets föreståndare får aldrig påtvinga medlemmarna någon åsikt som har att göra med politik eller yrkesliv. Om en medlem av Opus Dei någonsin skulle försöka göra det, eller utnyttja andra medlemmar för rent mänskliga syften, skulle den personen genast uteslutas, för de övriga medlemmarna skulle göra uppror — och det med rätta.

Jag har aldrig frågat en medlem i Verket vilket politiskt parti han tillhör eller vilken politisk åskådning han har och kommer heller aldrig att göra det. Det skulle för mig vara att inkräkta på hans/hennes personliga frihet. Och detta synsätt delas av alla föreståndare inom Opus Dei.

Likväl är jag medveten om att en mångfald av åsikter finns representerade bland Verkets medlemmar i Spanien och i andra länder, och det har jag ingenting emot. Jag respekterar dem alla, liksom jag alltid kommer att respektera alla som i världsliga ting anstränger sig för att handla i enlighet med sitt samvete. Den sortens pluralism utgör inget problem för oss i Verket. Tvärtom är den ett tecken på god anda och vittnar om varje individs berättigade frihet.

Låt oss nu tala om det konkreta läget i Spanien. De få medlemmar i Spanien som innehar framskjutna positioner i samhällslivet eller i politiken äger, som i alla andra länder, full personlig frihet och fullt ansvar, och handlar i enlighet med sitt samvete. Detta förklarar varför de ofta har olika och inte helt sällan helt motsatta uppfattningar om saker och ting.

Jag vill också påpeka att man förvränger verkligheten när man talar om närvaron av Opus Dei-medlemmar i spansk politik som vore det något speciellt. Det utmynnar i förtal. För de medlemmar av Opus Dei som deltar i det spanska samhällslivet är en minoritet jämfört med antalet katoliker som är engagerad på detta område. Eftersom praktiskt taget hela landets befolkning är katolskt, är det bara statistiskt logiskt att anta att de som deltar i samhällslivet är katoliker. I själva verket finner man katoliker från alla möjliga fromma sällskap på alla nivåer av offentlig förvaltning i Spanien, från ministrar till lokala borgmästare. De kommer från Katolsk Aktion, Asociación Católica Nacional de Propagandistas vars första president var den nuvarande kardinal Herrera, den marianska kongregationen m.fl.

Jag vill inte fördjupa mig mer i detta ämne, utan ta tillfället i akt att än en gång förklara att Opus Dei inte är lierat med något land, någon regering, någon politisk riktning eller någon ideologi. I de världsliga angelägenheterna handlar medlemmarna alltid i full frihet och ansvarar för sina handlingar. De skyr varje ansats att använda sig av religionen för politiska ändamål eller partiintressen.

Enkla saker är ibland svåra att förklara. Därför har jag utförligt besvarat er fråga. Hursomhelst hör detta skvaller till det förflutna. Detta förtal är sedan länge vederlagt: ingen tror längre på det. Vi har från första stund handlat i öppen dager. Det fanns verkligen ingen anledning att handla annorlunda. Vi har tydligt och klart förklarat vårt apostolats väsen och mål, och alla som har velat har kunnat ta del av denna information. I själva verket är det många människor, katoliker och protestanter, kristna och icke-kristna, som uppskattar vårt arbete och deltar i det.

Ni tar upp kvinnans närvaro i det offentliga livet, i politiken. Vilken är kvinnans specifika uppgift inom detta område, enligt Er?

Kvinnans närvaro i samhällslivet är ett självklart och till hundra procent positivt fenomen, och är en del av den andra vidare företeelsen jag nämnde tidigare. Ett modernt, demokratiskt samhälle måste erkänna kvinnans rätt att aktivt delta i det politiska livet och bör skapa villkor som gör det möjligt för alla som så önskar att utöva denna rättighet.

Den kvinna som vill ta aktiv del i det offentliga livet är förpliktigad att förbereda sig på ett lämpligt sätt, så att hennes deltagande blir ansvarsfullt och konstruktivt. Allt yrkesarbete kräver utbildning och en ständig strävan att utöka sina kunskaper och att anpassa dem till nya förutsättningar. Detta stämmer särskilt väl för dem som vill inneha ledande befattningar i samhället, eftersom de är kallade till en väldigt viktig tjänst, på vilken mångas välbefinnande hänger.

En kvinna som har förberett sig på ett lämpligt sätt bör ha tillgång till det offentliga livet på alla nivåer. I det avseendet kan man inte nämna några specifika uppgifter som endast skulle tillkomma kvinnan. Som jag sade tidigare är det inte den konkreta uppgiften eller ämbetet som är specifikt, utan det sätt på vilket arbetet utförs. Tack vare sin kvinnliga begåvning uppfattar kvinnan vissa nyanser som gör det möjligt att lösa problem, eller till och med att upptäcka och formulera dem.

Genom sina naturliga begåvningar kan kvinnan berika samhällslivet mycket. Detta blir särskilt tydligt i familjefrågor och social lagstiftning. De kvinnliga egenskaperna är den bästa garantin för att man skall respektera de äkta mänskliga och kristna värdena när det kommer till att fatta beslut som rör familjen, skolväsendet och de ungas framtid.

Jag nämnde nyss hur viktiga de kristna värdena är när det gäller att lösa sociala problem eller familjeproblem och här skulle jag vilja understryka hur viktiga de är för samhällslivet i stort. När kvinnan ägnar sig åt politisk verksamhet, precis såsom fallet är med mannen, ålägger hennes kristna tro henne ansvaret att förvandla denna medverkan till ett äkta apostolat, dvs. en kristen tjänst till samhället. Det handlar här inte om att officiellt eller halvofficiellt representera Kyrkan i det offentliga livet, och ännu mindre handlar det om att använda sig av Kyrkan för egen vinning eller för partiintressen. Tvärtom handlar det om att i frihet bilda sig en uppfattning i samhällsfrågor, och om att ta fullt personligt ansvar för sina åsikter och handlingar, som alltid bör vara i överensstämmelse med den egna tron.

Frånsett de svårigheter som kan existera mellan föräldrar och barn förekommer ofta dispyter mellan man och hustru som ibland kan leda till allvarliga störningar i familjefriden. Vilka råd skulle Ni vilja ge de äkta paren?

Att de älskar varandra. Och att de lär sig att förstå att det under livets gång ofta händer att man får svårigheter eller grälar, men om man löser problemen på ett naturligt sätt kan de bidra till att kärleken fördjupas.

Var och en av oss har sin egen karaktär, sina egenheter, sitt humör — ibland också ett dåligt sådant — och sina fel. Var och en har också sina angenäma sidor, och av denna och många andra anledningar är han eller hon värd att älskas. Samlivet blir enkelt om var och en anstränger sig och kämpar med de egna felen och samtidigt visar överseende med de andras fel. Det vill säga om kärleken finns, för den upphäver och övervinner allt som, egentligen utan grund, kan ha gett anledning till kyla eller slitningar. Om man däremot överdramatiserar alla små motsättningar och börjar klandra den andra för fel och misstag då är det slut med friden och man löper risk att döda kärleken.

De äkta paren har en särskild nåd — den nåd som kommer av sakramentet — som gör det möjligt för dem att praktisera alla de naturliga och kristna dygderna som behövs för ett liv tillsammans: förståelse, gott humör, tålamod, förlåtelse och finkänslighet i umgänget med varandra. Det viktiga är att de inte ger upp, inte låter nervositet, stolthet eller fixa idéer ta överhanden. För att uppnå detta måste de växa till i det inre livet och lära av den Heliga familjen att — av både mänskliga och övernaturliga skäl — finkänsligt leva ett kristet hems dygder. Jag upprepar: Guds nåd kommer inte att fattas dem.

Om någon säger att han (eller hon) inte kan stå ut med det ena eller det andra, att det är omöjligt för honom att tiga, så överdriver han för att rättfärdiga sig. Man måste be Gud om kraft att bemästra sina nycker, nåd att behärska sig. Ty faran i dåligt humör ligger just i det, att man blir utom sig och säger bittra och förolämpande ord som — kanske utan att det var meningen — sårar och gör verklig skada.

Det är nödvändigt att lära sig tiga, vänta och säga det man vill ha sagt på ett positivt, optimistiskt sätt. När han blir arg, då är det dags för henne att vara extra tålmodig, ända tills mannens lugn återvänder, och tvärtom. Om kärleken är uppriktig och man bemödar sig om att få den att växa, kommer det sällan hända att båda blir offer för det dåliga humöret samtidigt …

En annan mycket viktig sak: vi måste vänja oss vid att tänka att vi aldrig har hundra procent rätt. Man kan till och med påstå att i angelägenheter om vilka man kan ha olika mening, är det så att ju mer vi anser oss ha alldeles rätt, desto mera tvivelaktigt är det att vi har det. Om vi resonerar på det sättet, blir det lättare för oss att ändra oss och om nödvändigt att be om förlåtelse, vilket är det bästa sättet att avsluta ett bråk och återupprätta frid och kärlek. Jag vill inte uppmuntra någon till att gräla, men det är rimligt att vi då och då gör det och särskilt med dem som vi älskar, eftersom vi bor tillsammans. Vi kommer knappast hamna i bråk med någon i Långtbortistan. Med detta vill jag säga att dessa små bråk makarna emellan, så länge de inte förekommer ofta — och man bör se till att de inte gör det — inte är ett tecken på bristande kärlek utan till och med kan bidra till att fördjupa kärleken.

Ett sista råd: föräldrar bör aldrig gräla inför barnen. För att lyckas med det räcker det att komma överens om det, med ett ord, en blick, en gest. Låt dem gräla senare, i en lugnare ton, om de inte är i stånd att låta bli. Atmosfären inom familjen måste präglas av att makarna håller sams, för det är en förutsättning för att barnen skall kunna få en djup och verkningsfull uppfostran. Barnen måste i föräldrarna kunna se exempel på hängivelse, uppriktig kärlek, ömsesidig hjälp och förståelse. Vardagens små obetydliga stridigheter får inte skymma för barnen föräldrarnas ömsesidiga kärlek.

Ibland tar vi oss själva på alltför stort allvar. Alla blir då och då arga, ibland därför att det är berättigat, andra gånger eftersom vi inte förstår att tukta oss själva. Det väsentliga är att visa att dessa förargelser inte ändrar på tillgivenheten och att familjeintimiteten återställs med ett leende. Med ett ord, föräldrarna skall leva i kärlek till varandra och till sina barn, för på så vis visar de sin kärlek till Gud.

Jag vet att jag inte behöver påminna er om det som jag har upprepat under så många år: läran om medborgerlig frihet, om att leva tillsammans i samförstånd och harmoni, utgör en väldig viktig del av Opus Deis budskap. Måste jag återigen understryka att män och kvinnor som vill tjäna Jesus Kristus i Guds Verk är medborgare absolut lika de övriga medborgarna, som på allvar vill leva sin kristna kallelse, till dess yttersta konsekvenser?

Ingenting skiljer mina barn från de övriga medborgarna. Däremot har de, förutom sin kristna tro, ingenting gemensamt med ordensfolk. Jag älskar ordensfolket och högaktar och beundrar deras klausurer, deras apostoliska verksamhet, deras avskildhet från världen — deras contemptus mundi — som är andra tecken på helighet i Kyrkan. Men Herren har inte gett mig en ordenskallelse, och att längta efter en sådan skulle vara ett tecken på inre oordning. Ingen myndighet i världen kan tvinga mig att bli en ordensman, lika lite som någon myndighet kan tvinga mig att ingå äktenskap. Jag är sekularpräst, Jesu Kristi präst, som lidelsefullt älskar världen.