Texter på ämnet

Detta medför en djupare syn på Kyrkan som en gemenskap bestående av alla troende, där vi alla är delaktiga i ett och samma uppdrag, som var och en skall förverkliga i enlighet med sina egna omständigheter. Sporrade av den Helige Ande blir lekmännen mer och mer medvetna om att de är Kyrkan, att de har ett särskilt, sublimt och nödvändigt uppdrag, som Gud själv har anförtrott dem. Och de vet att detta uppdrag kommer av själva det faktum att de är kristna, inte av ett bemyndigande från den kyrkliga hierarkin, även om lekmännen naturligtvis skall fullfölja det i förening med Kyrkans hierarki och i samklang med läroämbetets undervisning. En katolik kan inte vara förenad med Kristus om han inte är förenad med biskoparna och med deras överhuvud, påven.

Lekmännen har sitt eget sätt att bidra till Kyrkans helighet och apostolat. Det består i att fritt och ansvarsfullt verka mitt i världen och låta den genomsyras av det kristna budskapet. Ett kristet vittnesbörd i vardagen, ett upplysande ord i Guds namn, en ansvarsfull handling för att tjäna andra som bidrar till att lösa gemensamma problem … Detta är några sätt på vilka vanliga kristna kan uppfylla sitt gudomliga uppdrag.

I många år nu, alltsedan Opus Deis grundande, har jag själv mediterat över och låtit andra meditera över följande Kristi ord som den helige Johannes återger: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia trahan ad meipsum (Joh 12:32). När Kristus dör på korset, drar han till sig hela skapelsen. Därefter är det de kristnas uppgift att genom sitt arbete mitt i världen, i hans namn, försona allting med Gud och sätta Kristus på toppen av varje mänsklig verksamhet.

Jag skulle vilja tillägga att samtidigt som lekmännen på nytt blir medvetna om sin roll pågår en liknande utveckling bland herdarna. De erkänner att lekmännen har en specifik kallelse, som bör främjas och stimuleras i en själavård som syftar till att upptäcka närvaron av en helighetens och apostolatets karism i Guds folks mitt, i de oändligt varierade former som Gud har gett den.

Även om detta nya pastorala synsätt är krävande, är det enligt min mening absolut nödvändigt. Det förutsätter att prästen äger den övernaturliga gåvan att kunna se in i själarna, att han är lyhörd för vad Gud vill göra, att han är ödmjuk och inte försöker påtvinga andra sina egna preferenser utan stödjer Guds verkan i själarna. Kort sagt: det innebär att prästerna måste älska den rättmätiga friheten som tillkommer Guds barn, som möter Kristus och blir hans bärare när de följer stigar som kan vara väldigt olika men ändå lika gudomliga.

En av de största farorna som idag hotar Kyrkan kan mycket väl vara att inte erkänna det gudomliga kravet på kristen frihet, utan istället låta sig ledas av falska argument och påtvinga de troende likformighet i effektivitetens namn. En sådan inställning bottnar visserligen i en inte bara berättigad utan till och med lovvärd önskan att Kyrkan skall utöva ett levande inflytande på världen, men jag fruktar ändå att det är fel väg att gå. Å ena sidan skulle den kunna dra in hierarkin i världsliga angelägenheter och ge upphov till en annorlunda men inte mindre avskyvärd klerikalism än den vi haft under tidigare århundraden; å andra sidan skulle den kunna isolera lekmännen, de vanliga kristna, från världen de lever i och göra dem till talesmän för beslut eller idéer som har fötts utanför den värld de lever i.

Det tycks mig att det av präster fordras ödmjukheten att inte vilja vara mittpunkt utan att verkligen vara Guds tjänares tjänare och göra Johannes Döparens utrop till vårt: Illud oportet crescere, me autem minui (Joh 3:30). Kristus måste bli större och jag bli mindre. På det sättet kan de vanliga kristna, lekmännen, göra Kristus närvarande i samhällets alla miljöer. En av de mest grundläggande uppgifterna för en präst är, och kommer alltid att vara, att undervisa i tron, att hjälpa de troende att förstå de krav som Evangeliet ställer på dem både som individer och som medborgare och att förmå människorna att urskilja denna uppmaning i sin egen tid. Allt prästerligt arbete måste emellertid utföras med största möjliga respekt för samvetens rättmätiga frihet: varje kristen måste i full frihet svara på Guds kallelse. Förutom vägledning av prästen får dessutom varje katolik ta emot ljus från Gud själv, och nåd att utföra det uppdrag han har fått ta emot som människa och som kristen.

Den som tror att Kristi röst inte kommer höras i dagens värld om inte prästerskapet är närvarande och uttalar sig i alla frågor, har ännu inte förstått värdigheten i varje döpt människas gudomliga kallelse.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.

Nu när detta är uppklarat vill jag fråga: Vad är det i medlemmarnas andliga utbildning som gör det omöjligt för dem att vinna världsliga fördelar genom att tillhöra Opus Dei?

Alla fördelar som inte är rent andliga är fullständigt uteslutna, eftersom Verket kräver en hel del — beredskap att lösgöra sig, offervilja, självförsakelse, oförtröttligt arbete i människornas tjänst — och inte ger någonting.

Jag menar förstås på det världsliga planet, för andligen ger det väldigt mycket. Verket ger medel för att kunna utkämpa och vinna den asketiska kampen. Människan leds in på bönens väg, lär sig att se Jesus som sin broder, att kunna se Gud under livets alla omständigheter, att se sig som Guds barn och därför känna sig förpliktigad att sprida hans lära.

Den som inte gör framsteg i det inre livet och inte förstår att det lönar sig att helt och fullt hänge sig åt att tjäna Herren kan inte hålla ut inom Opus Dei. Heligheten är nämligen ingen etikett, det är något som ställer krav på djupet.

Opus Dei utövar dessutom ingen aktivitet av politisk, ekonomisk eller ideologisk natur, alltså ingen världslig verksamhet. Dess enda verksamhet är medlemmarnas andliga utbildning och de apostoliska verksamheter, dvs. den andliga omsorgen om var och en av medlemmarna och om de kooperativa apostoliska verken som syftar till social utveckling, välgörenhet eller utbildning.

Opus Deis medlemmar har kommit samman endast och allena för att följa en väl utstakad väg till helighet och för att medverka i bestämda apostoliska verk. Deras ömsesidiga åtaganden utesluter varje form av världsligt intresse, av den enkla anledningen att på det området är alla medlemmarna fria, och därför går var och en sin egen väg, med målsättningar och intressen som är olika och ibland även motsatta.

Eftersom Verkets mål uteslutande är av övernaturlig natur, har det en anda av frihet, en anda av kärlek till alla människors personliga frihet. Och eftersom det är en uppriktig kärlek till friheten och inte endast ett teoretiskt ställningstagande, älskar vi frihetens nödvändiga konsekvens, pluralismen. Inom Opus Dei inte bara tolereras pluralismen, den eftersträvas, älskas och hindras inte på något sätt. När jag hos Opus Deis medlemmar ser så många olika idéer, så många olika ståndpunkter vad gäller politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor, blir jag överlycklig, för det är ett tecken på att allt görs till Guds ära, precis som det skall.

Andlig enhet går att förena med mångfald i världsliga frågor när man skyr fanatism och intolerans och framför allt när man lever av tron och förstår att människorna förenas inte bara på grund av gemensamma intressen utan genom Andens verkan, som gör oss till bröder i Kristus och som leder oss till Gud, vår Fader.

En sann kristen anser aldrig att enhet i tron, trohet mot läroämbetet och mot Kyrkans tradition och ivern att bringa Kristi frälsningsbudskap till alla människor skulle stå i konflikt med den åsiktsvariation som finns bland människor i frågor som Gud har överlåtit till deras fria diskussion. Vad mera är, en sann kristen är helt och hållet medveten om att denna mångfald är en del av Guds plan, att Gud önskar den, han som delar ut sina gåvor och sitt ljus som han vill. Den kristne bör älska sina medmänniskor och därför även respektera de åsikter som är motsatta hans egna. Han måste leva i broderlig sämja även med de människor som tänker annorlunda än han själv.

Just eftersom Verkets medlemmar har gjort denna anda till sin, är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle kunna använda sin tillhörighet till Verket för att uppnå personliga fördelar eller för att påtvinga andra sina egna åsikter i fråga om politik eller kultur. De andra medlemmarna skulle inte tillåta det och skulle förmå honom att antingen ändra inställning eller lämna Verket. På denna punkt får ingen i Opus Dei tillåta den minsta avvikelse. Alla måste försvara sin egen frihet och även den övernaturliga karaktären på det uppdrag som de har vigt sitt liv åt. Därför anser jag att personlig frihet och personligt ansvar är de bästa garantierna för Verkets övernaturliga syfte.

I dessa dagar talas det mycket om hur man skall demokratisera utbildningen, så att alla samhällsskikten får tillgång till den, och man kan inte föreställa sig ett universitet som inte skulle bidra till den sociala utvecklingen. Hur uppfattar Ni denna demokratisering och hur kan universitetet uppfylla sin sociala funktion?

Ett universitet bör fostra en sann tjänsteanda hos sina studenter, en vilja att tjäna samhället och att bidra till det allmänna bästa genom sitt yrkesarbete och sitt samhällsengagemang. Akademiker bör vara ansvarstagande medborgare med ett sunt engagemang i andra människors problem och de bör generöst engagera sig i dem och försöka lösa dem på bästa sätt. Att förmedla allt detta är universitetets roll.

Alla som har den nödvändiga begåvningen bör ges tillträde till högre utbildning, oavsett social bakgrund, finansiell situation, ras eller religion. Så länge dessa faktorer utgör hinder är demokratiseringen av utbildningsväsendet bara tomma ord.

Kort sagt: universitetet bör vara öppet för alla och bör utbilda studenter så att deras framtida yrkesarbete kan komma alla till godo.

Skulle studenter och professorer kunna använda sig av sin frihet för att politisera universitetet om den politiska situationen i ett land skulle bli så tillspetsad att deras samvete säger dem att de måste handla så, eftersom det saknas andra tillåtna medel för att bevara landet från att ta skada?

Om ett land helt och hållet skulle sakna politisk frihet, kunde följden bli att universiteten urartar och upphör att vara en plats för alla och i stället blir till ett slagfält där olika åsiktsriktningar kämpar mot varandra.

Hursomhelst anser jag att det vore bättre att använda studietiden till att skaffa sig en gedigen utbildning och till att forma sitt sociala samvete. På så sätt lär sig de som senare skall styra samhället — studenterna av idag — att inte känna motvilja inför den personliga friheten, vilket verkligen är ett patologiskt förhållningssätt. Om universitetet görs till ett debatt- och beslutsforum för konkreta politiska problem får detta lätt till följd att den akademiska friden går förlorad och studenterna utvecklar ett partiskt tankesätt. Universitetet och landet får sedan svårt att bli av med totalitarismens kroniska sjukdom, av vilket slag det än må vara.

När jag säger att universitetet inte är platsen för politik vill jag klargöra att jag inte utesluter, utan tvärtom önskar, att det skall finnas normala politiska uttrycksmöjligheter för alla medborgare. Även om mina åsikter i denna fråga är mycket konkreta vill jag inte utveckla saken mer eftersom mitt uppdrag är av prästerlig natur, inte politisk. Det jag här sagt till er är något som jag kan tala om, eftersom jag anser mig stå universitetsvärlden nära och eftersom allt som har att göra med universitetet väcker mitt livliga intresse. Jag bedriver inte politik, jag varken vill eller kan göra det, men min juridiska och teologiska bakgrund, och likaså min kristna tro, gör att jag alltid står upp för alla människors legitima rätt till frihet.

Ingen kan tvinga på andra trossatser i världsliga frågor, eftersom det inte existerar några sådana. Inför konkreta problem, vilka de än må vara, gäller det att studera dem väl och sedan handla i enlighet med sitt samvete, med personlig frihet och på eget ansvar.