Texter på ämnet

Mot bakgrund av det nuvarande sociala och politiska läget, både i vårt land och i den övriga världen, inför krig, orättvisor och förtryck, vilket ansvar tillkommer enligt Er såväl universitetet som institution, som professorerna eller studenterna? Bör universiteten tillåta att professorer och studenter ägnar sig åt politisk aktivism inom universitetets område?

För det första vill jag göra klart att det som jag i detta samtal uttrycker är min egen personliga åsikt, åsikten hos en person som sedan han var 16 år (idag är jag 65) aldrig har släppt kontakten med universitetsvärlden. Det är alltså mina egna åsikter jag framför och inte Opus Deis. Opus Dei kan och vill inte ta ställning i världsliga frågor som står öppna för fri diskussion, eftersom Opus Deis målsättning uteslutande är av andlig art. Det står här varje medlem fritt att inta och uttrycka sin egen personliga ståndpunkt som han eller hon också personligen tar ansvar för.

Men för att återgå till er fråga, tror jag att vi först och främst måste komma överens om vad vi menar med politik. Om man med politik menar att intressera sig för och arbeta för fred, social rättvisa och frihet för alla, då är alla som tillhör universitetet och universitetet som institution skyldiga att anamma dessa ideal och främja engagemanget för att finna lösningar på de stora problem som mänskligheten står inför.

Men om man med politik menar en specifik lösning på ett visst problem i konkurrens med andra möjliga och rättmättiga lösningar, då tycker jag inte att universitetet är rätt plats för att fatta politiska beslut.

Universitetet är en plats där man förbereder sig för att lösa dessa problem. Det är till för alla och det är platsen för studier, vänskap och fredlig samvaro med människor som företräder olika åsiktsriktningar, vilka i varje tid är ett uttryck för den legitima pluralism som finns i samhället.

Vem anser Ni skall ha rätt att grunda skolor och under vilka förutsättningar? Vilka befogenheter måste staten förbehålla sig när det gäller högskolorna? Anser Ni autonomi vara en grundläggande princip när det gäller att organisera universiteten? Kan Ni nämna de viktigaste grundsatserna för högskolornas autonomi?

Rätten att grunda skolor är bara en sida av frihet i allmänhet. Jag anser att den personliga friheten är en absolut nödvändighet för alla människor och måste finnas med i allt som befinner sig inom moralens lagar. Alltså skall alla människor ha rätt att grunda skolor på alla undervisningsnivåer. Detta betyder att varje privatperson och varje förening som är i stånd till det, bör ha rätt att grunda läroanstalter på lika villkor och utan onödiga hinder.

Statens funktion beror på det samhälle den verkar i. Den är olika i Tyskland eller England, i Japan eller USA, för att bara nämna några länder som har mycket olika skolsystem. Staten tillkommer utan tvivel vissa befogenheter för att främja, reglera och övervaka skolväsendet. Detta kräver lika möjligheter för det privata initiativet och för staten: att övervaka betyder inte att lägga hinder i vägen, inte heller att förbjuda eller inskränka verksamheten.

Därför anser jag autonomi vara nödvändig för undervisningsväsendet. Autonomi är ett annat ord för skolväsendets frihet. Universitetet som institution måste åtnjuta den självständighet som tillkommer ett organ som ingår i en levande organism, dvs. frihet att utöva sin specifika verksamhet till förmån för det allmänna bästa.

Tecken på att denna autonomi existerar är t.ex. frihet att välja lärare och administrativ personal, frihet att utarbeta studieplaner, möjlighet att skapa tillgångar och att förvalta dem. Med ett ord, alla de nödvändiga förutsättningarna för att universitetet skall kunna föra ett eget liv. Om universitetet lever sitt eget liv, kommer det att vara i stånd att ge det vidare till hela samhällets bästa.

Från studenterna hörs en allt starkare kritik mot att professurer tillsätts på livstid. Anser Ni denna kritik vara berättigad?

Ja, det gör jag. Även om jag erkänner att den spanska professorskåren håller en hög vetenskaplig och mänsklig standard, föredrar jag systemet med förnybara kontrakt. Jag tror inte att ett sådant system skulle innebära ekonomiska nackdelar för professorerna, men att det skulle stimulera dem att inte ge upp sin forskning och istället göra framsteg inom sina specialområden. Dessutom undviker man att människor ser utnämningar som förläningar istället för tillfällen att tjäna sina medmänniskor.

Med detta menar jag inte att systemet med livslånga professurer inte kan ge goda resultat i vissa länder, inte heller att det inom systemet kan finnas väldigt kompetenta professorer som använder sina utnämningar för att verkligen tjäna universitetet. Men jag anser att systemet med förnybara kontrakt ökar denna andel tills man uppnår idealet att den omfattar nästan alla.

Tycker Ni att begrepp som ”kyrkliga skolor”, ”katolska skolor”, ”kyrkliga universitet” etc. efter Andra vatikankonciliet är överspelade? Anser Ni att sådana benämningar komprometterar Kyrkan på ett otillbörligt sätt och att man med dem kommer att tänka på privilegier?

Nej, det tycker jag inte, om man med benämningen ”kyrkliga skolor”, ”katolska skolor”, etc. betecknar resultatet av att Kyrkans och de religiösa ordnarnas och kongregationerna utnyttjar sin rätt att upprätta läroanstalter. Att grunda en skola eller ett universitet är inte ett privilegium utan en börda om man försöker göra det till en skola för alla, inte bara för de penningstarka.

Det var inte konciliets avsikt att förklara de konfessionella läroanstalterna för föråldrade. Det ville bara peka på att det finns ett annat sätt för de kristna att vara närvarande i utbildningsväsendet, ett sätt som till och med är mer nödvändigt och har större universell räckvidd, och som har tillämpats av Opus Deis medlemmar sedan många år tillbaka. Det handlar om fria initiativ av katolska medborgare som är lärare till yrket och som jobbar både i statliga skolor och i friskolor. Detta är ytterligare ett bevis på att Kyrkan numera har helt klart för sig hur fruktbart lekmannaapostolatet kan vara.

Å andra sidan måste jag erkänna att jag inte är så förtjust i benämningar som ”katolska skolor” eller ”kyrkliga skolor”, trots att jag hyser full respekt för dem som tycker motsatsen. Personligen föredrar jag att bedöma saker och ting efter deras frukter, inte efter vilket namn de bär. En skola är sant kristen när den ständigt strävar efter att förbättra sina resultat och ger en helgjuten utbildning där de kristna idealen ingår, och på samma gång respekterar den personliga friheten och främjar den sociala rättvisan. Om man uppnår dessa mål, spelar namnet ingen roll. Själv föredrar jag som sagt att undvika dessa adjektiv.

Ni talade nyss om att enhet inom familjen har ett stort värde. Därför vill jag ställa följande fråga: Varför organiserar inte Opus Dei andlig utbildning som äkta makar kan delta i tillsammans?

I denna fråga såväl som i många andra, står det oss kristna fritt att välja mellan olika lösningar utifrån våra egna preferenser och åsikter. Ingen kan påtvinga oss en lösning som gäller för alla. När det gäller själavård och apostolat överhuvudtaget, måste vi sky som pesten det förhållningssätt som inte är något annat än en reviderad och uppförstorad variant av ett enpartisystem på religionens område.

Jag vet att det finns katolska grupper som ordnar reträtter och annan andlig utbildningsverksamhet för äkta par. Jag tycker att det är mycket bra att de använder sin frihet för att göra det som de tycker är lämpligt. Det är också bra att människor deltar i verksamheten som tycker att det hjälper dem att leva sin kristna kallelse bättre. Men jag anser inte att det är det enda sättet att göra saker på, och det är heller inte självklart att det är det bästa.

Det finns många tillfällen i Kyrkans liv då det äkta paret och även hela familjen kan och ibland bör delta i gemensamt: det eukaristiska offret och andra gudstjänster. Men jag anser att viss andlig utbildning blir mera verkningsfull om de äkta makarna deltar i den var och en för sig. För det första understryks därmed den genuint personliga karaktären i vars och ens strävan efter helgelse, i det asketiska livet och i föreningen med Gud. Självklart påverkar dessa saker omgivningen, men den enskildes samvete spelar en avgörande roll och kan inte ersättas För det andra är det lättare att anpassa utbildningen till vars och ens behov, och till och med till deras psykologi. Detta innebär inte att man i utbildningsverksamheterna inte tar hänsyn till att deltagarna är gifta, ingenting vore Opus Deis anda mer främmande.

Sedan 40 år tillbaka säger och skriver jag gång på gång att varje man och kvinna bör helga sig i det vanliga livet, i sin vardags konkreta omständigheter. Äkta makar bör följaktligen helga sig just i uppfyllandet av familjeplikterna Ett av målen för de reträtter och andra utbildningstillfällen som Opus Dei anordnar för gifta män och kvinnor, är att göra dem fullt medvetna om sin kallelses värdighet och att förbereda dem för att med Guds nåd bättre kunna leva sin kallelse.

De krav som den äktenskapliga kärleken ställer och det konkreta sättet att uttrycka den är i många avseenden olika för mannen och för kvinnan. Med särskilt anpassad utbildning kan de få effektiv hjälp att upptäcka detta och att konkretisera det i sina liv. I det långa loppet kommer några timmars eller dagars separation göra makarna mer förenade och hjälpa dem att älska varandra än mer och på ett bättre sätt än tidigare; med en kärlek präglad av respekt.

Jag skulle än en gång vilja betona att vi inte anser att vårt sätt att göra saker och ting är det enda riktiga och att alla andra måste göra likadant. Jag anser bara att det ger mycket bra resultat och att vi har goda grunder, utöver den mångåriga erfarenheten, att göra saker på detta sätt. Men jag angriper inte den motsatta åsikten.

Dessutom kan jag säga att Opus Dei följer dessa riktlinjer i vissa verksamheter som rör andlig utbildning, men i många andra slags aktiviteter deltar och medverkar de äkta paren gemensamt. Jag tänker till exempel på det arbete som utförs med föräldrar i de skolor som drivs av medlemmar i Opus Dei. Jag tänker också på de möten, föreläsningar, gudstjänster etc. som arrangeras för föräldrar till studenter som bor i studenthem som drivs av Verket.

Som du ser, när verksamheterna kräver att det äkta paret är närvarande tillsammans, då är de där tillsammans. Men dessa möten och aktiviteter skiljer sig från dem som är inriktade på personlig andlig utbildning.