Texter på ämnet

Opus Dei betonar medlemmarnas frihet att uttrycka sina egna hederliga övertygelser. Men man skulle kunna se på ämnet från en annan synvinkel och fråga: I vilken grad är Opus Dei som förening moraliskt förpliktigad att offentligt eller privat uttrycka sin mening i avgörande världsliga eller andliga frågor? Finns det situationer där Opus Dei skulle kunna använda sig av sin och medlemmarnas auktoritet för att försvara principer som man anser heliga, som t.ex. när man nyligen stödde en lagstiftning om religionsfrihet i Spanien?

Inom Opus Dei strävar vi alltid efter att vara förenade med Kristi Kyrka i allt: sentire cum Ecclesia. Den troslära vi förmedlar är den som Kyrkan lär ut till alla sina trogna. Det enda som är unikt med Opus Dei är dess anda, dvs. ett konkret sätt att leva Evangeliet, i det att vi helgar oss i världen och verkar apostoliskt i och genom yrket.

Detta innebär att alla Opus Deis medlemmar har samma frihet som övriga katoliker att bilda sig en uppfattning och handla i enlighet med denna. Därför kan och bör Opus Dei som organisation inte uttrycka en egen uppfattning och kan inte heller hysa en sådan. Men om det rör sig om en fråga i vilken Kyrkan i en lärosats har uttryckt en bestämd uppfattning, kommer var och en av Verkets medlemmar att göra den uppfattningen till sin egen. Om det däremot är en fråga om vilken läroämbetet, dvs. påven och biskoparna, inte yttrat sig, företräder var och en den uppfattning som han anser vara den riktiga och handlar i enlighet med den.

Med andra ord: Opus Deis föreståndare har principen för medlemmars åsiktsfrihet i världsliga frågor som grund för sitt arbete. Det handlar inte om att inta en passiv hållning. Det handlar om att konfrontera varje individ med sitt ansvar, att uppmana denne att lyssna på sitt eget samvetes röst och att handla därefter. Därför är det ovidkommande att nämna Opus Dei när man talar om politiska partier, grupperingar, inriktningar eller mänskliga verksamheter i största allmänhet. Inte bara det, det är också högst orättvist och gränsar till förtal. Det skulle nämligen kunna leda till det felaktiga antagandet att Verkets medlemmar har någon gemensam ideologi, mentalitet eller allmänt världsligt intresse.

Medlemmarna är givetvis katoliker — katoliker som strävar efter att ta sin tro på allvar. Men man skall komma ihåg att en katolik inte är en person som tillhör en viss sluten kulturell eller ideologisk grupp och än mindre ett politiskt parti. Från Verkets början, inte bara sedan Andra vatikankonciliet, har vi eftersträvat en öppensinnad katolicism, en katolicism som försvarar varje individs rättmätiga samvetsfrihet och som leder oss till att behandla alla människor, katoliker eller ej, som bröder och till att samarbeta med alla som delar människans ädla ideal.

Låt oss ta rasfrågan i USA som ett exempel. Här kan en amerikansk medlem i Opus Dei orientera sig efter den tydliga kristna principen om alla människors lika värde och om orättfärdigheten i alla typer av diskriminering. Dessutom skall han följa de amerikanska biskoparnas riktlinjer i frågan. Utifrån detta kommer han att försvara alla medborgares legitima rättigheter och motsätta sig varje fall av orättvisa och diskriminering. Dessutom kommer han alltid att vara medveten om att det för en kristen inte räcker med att respektera andras rättigheter, utan att han i varje människa bör se sin broder som han är skyldig att älska och osjälviskt tjäna.

I USA kommer Opus Dei att ge dessa idéer en större plats i utbildningen än man gör i andra länder där problemet är mindre allvarligt eller inte alls existerar. Men Opus Dei kan aldrig diktera villkoren för, eller ens föreslå en konkret lösning till, problemet. Varje medlem måste själv bestämma huruvida han skall stödja ett visst lagförslag, ansluta sig till den ena eller den andra medborgarrättsrörelsen (eller att inte ansluta sig alls) eller delta i en demonstration. Och överallt kan man också se att medlemmarna inte agerar som en grupp utan handlar med självklar pluralism.

Samma principer förklarar att så många spanska Opus Dei-medlemmar har ställt sig bakom det nyligen framlagda lagförslaget om religionsfriheten i deras land. Det handlar förstås om ett personligt ställningstagande, liksom nejsägarnas ställningstagande är personligt. Men Verkets anda har lärt dem alla att älska friheten och att försöka förstå människor av alla trosriktningar. Opus Dei är den första katolska förening som sedan 1950 har den Heliga stolens tillåtelse att ta emot både icke-katoliker och icke-kristna som medarbetare, utan att göra någon skillnad, eftersom vår kärlek omfattar alla.

Skulle Ni kunna ge en kort beskrivning av Opus Deis världsomfattande struktur och dess kopplingar till Generalrådet i Rom vars ordförande Ni är?

Generalrådet har sitt säte i Rom och är uppdelat i två självständiga sektioner, en manlig och en kvinnlig (Annuario pontificio, 1966, sidorna 885 och 1226). Ett motsvarande råd finns i varje land och dess högsta styrande är Opus Deis consiliarius i det landet.

Men föreställ Er inte en mäktig organisation, ett finmaskigt nätverk som når världens mest avlägsna hörn. Föreställ Er snarare en oorganiserad organisation, i vilken de styrandes främsta uppgift består i att genom lämplig teologisk och apostolisk utbildning till alla medlemmarna förmedla Evangeliets sanna anda: kärlekens, samlevnadens och förståelsens anda, främmande för alla former av fanatism. Utifrån denna grund handlar varje medlem i full frihet. Han eller hon bildar sitt samvete på egen hand och eftersträvar kristen fullkomlighet samt försöker sprida det kristna budskapet i sin omgivning genom att helga sitt arbete, vare sig det är manuellt eller intellektuellt, i livets alla omständigheter och i sitt eget hem.

Vidare sker allt styre inom Verket kollegialt. Vi avskyr tyranni, särskilt när det handlar om det uteslutandet andliga styret av Opus Dei. Vi älskar pluralism. Motsatsen skulle leda till ineffektivitet, till att inte få gjort något själv och inte låta andra göra något heller. Inga framsteg skulle göras.

Hur ställer sig Verket till Andra vatikankonciliets deklaration om religionsfrihet, särskilt till deklarationens tillämpning i Spanien, där det s.k. ”Castiella-lagförslaget” fortfarande väntar på att bli antaget? Och vad har ni att säga om den s. k. ”traditionalismen” som Opus Dei ibland har anklagats för?

Traditionalism? Opus Dei tillhör varken högern, vänstern eller mitten. Jag försöker att som präst efterlikna Kristus, som på korset sträckte ut båda armarna, inte bara en. Jag plockar fritt från alla grupper det som verkar vara gott och som hjälper mig att hålla mitt hjärta och mina armar öppna mot mänskligheten. Varje medlem av Opus Dei är helt och hållet fri att inom ramen för den kristna tron bilda sina egna uppfattningar.

När det gäller religionsfrihet, har Opus Dei från och med sitt grundande aldrig utövat någon form av diskriminering. Vi arbetar och lever i samförstånd med alla, för vi ser i varje person en själ som måste respekteras och älskas. Detta är inte bara tomma ord. Vårt Verk är den första katolska organisation som fick tillstånd av den Heliga stolen att som medarbetare ta in både icke-katoliker och icke-kristna. Jag har alltid försvarat det individuella samvetets frihet. Jag förstår mig inte på våld. Enligt min åsikt kan våld varken övertyga eller segra. Misstag eller fel kan övervinnas genom bön, Guds nåd och reflektion, aldrig med tvång, alltid med kärlek. Därmed förstår Ni att konciliets lära i detta ämne endast kan göra mig glad.

När det gäller det konkreta lagförslag som Ni nämner, är det inte min sak att ta ställning till det, utan det är Kyrkans hierarki i Spanien, tillsammans med katolikerna i landet, som skall göra det. Det är de som skall tillämpa konciliets anda på det konkreta fallet.

Hur är Opus Dei organiserat?

Eftersom kallelsen till Verket finner en man eller en kvinna i hans eller hennes normala liv, mitt i deras arbete, som jag nyss förklarade, kan Ni lätt förstå att Opus Dei inte grundar sitt arbete på kommittéer, styrelser, möten osv. Ibland har jag till somligas förvåning gått så lång att jag kallat Opus Dei för en oorganiserad organisation. De flesta medlemmarna, nästan alla, lever på den plats där de skulle ha levat om de inte varit medlemmar av Opus Dei, i sina hem, med sin familj, på den ort där de har sitt arbete.

Och det är just där som varje medlem av Verket förverkligar Opus Deis målsättning: att försöka bli helig genom att göra sitt liv till ett dagligt apostolat, vanligt, småskaligt om man så vill, men uthålligt och gudomligt effektivt. Det är det som räknas. För att ge näring åt detta liv, som består av helighet och apostolat, får Opus Deis medlemmar det andliga stöd, råd och orientering som de behöver. Men bara inom det specifikt andliga området. I allt annat — i arbetet, i relationerna till andra — handlar de efter eget huvud. Dessa områden kan utgöra grund för deras helgelse och också i sig helgas och bli ett medel för apostolat.

Alla lever sålunda sina egna liv, med de relationer och plikter som det för med sig, och de vänder sig till Verket för andlig rådgivning. Detta fordrar ett visst mått av struktur, men bara ytterst lite. Allting görs för att begränsa det till det absolut minsta nödvändiga. Verket organiserar trosundervisning som varar livet ut. Den utbildningen hjälper medlemmarna att hitta fram till en aktiv, uppriktig och ärlig fromhet och en glöd som leder till den ständiga bön som utmärker en kontemplativ människa och till en personlig ansvarsfull apostolisk verksamhet, fri från varje spår av fanatism.

Alla medlemmar vet dessutom var de kan finna en Opus Dei-präst, till vilken de kan vända sig med samvetsfrågor. En del medlemmar, mycket få till antalet jämfört med det totala antalet, lever tillsammans för att ta hand om de andras andliga behov eller för att driva vissa apostoliska verksamheter. De bildar ett hem, precis som vilken kristen familj som helst, och fortsätter att arbeta i det yrke de alltid haft.

I varje land finns ett regionalt styre, som alltid är kollegialt till sin karaktär, och som förestås av en consiliarius. I Rom finns den centrala ledningen som utgörs av personer av olika nationaliteter. Opus Dei struktureras i två avdelningar, en för män och en för kvinnor, som var och en är helt självständig och förenade enbart i Generalpresidenten. (*Sedan Opus Dei blev upprättat som personalprelatur heter den personen prelat. Han är Opus Deis egen ordinarie. För sitt ledningsarbete får han hjälp av sina vikarier och sina råd. Prelaten väljs av Opus Deis generalkongress och valet måste bekräftas av påven, som kyrkorätten traditionellt har bestämt för prelater som äger jurisdiktion och väljs av ett kollegium)

Jag hoppas att jag har gjort tydligt vad jag menar med oorganiserad organisation: att det andliga har företräde framför organiserandet, att medlemmarnas liv inte blir uppbundna av förhållningsorder, planer och möten. Var och en står för sig själv, förenad med de andra endast genom en gemensam anda och en gemensam önskan om helgelse och apostolat som följer honom i strävan att helga det egna vardagslivet.

Msgr Escrivá, vilka grundläggande syften anser Ni att universitet har, och vilken plats har religionsundervisning inom ramen för högskolestudier?

Som studenter vet ni lika väl som jag att universitetet har en framträdande roll att spela i mänsklighetens utveckling. Eftersom mänsklighetens problem både är många och komplexa (andliga, kulturella, sociala, ekonomiska osv.) måste universitetsutbildningen täcka alla dessa aspekter.

Det räcker inte att vilja arbeta för det allmänna bästa. För att kunna förverkliga denna vilja måste kompetenta män och kvinnor formas, som kan förmedla den mognad som de själva har uppnått till andra.

Religionen är den människas största revolt, som inte vill leva som ett djur, och som inte slår sig till ro förrän hon lärt känna och börjat umgås med sin Skapare. Alltså är religionsstudier ett grundläggande behov. En man som saknar kunskap om religion har en stor lucka i sin bildning. Religion har därför sin givna plats vid universiteten, och bör läras ut på en hög vetenskaplig nivå, i form av god teologi. Ett universitet där religion inte finns med bland disciplinerna är ofullständigt eftersom det bortser från en grundläggande dimension i människan, en dimension som inte utesluter utan snarare förutsätter de övriga dimensionerna.

Å andra sidan får man inte göra våld på studenternas samvetsfrihet. Undervisningen i religion måste vara frivillig, även om alla kristna vet att de är förpliktigade att skaffa sig en grundlig utbildning på området om de vill leva i enlighet med sin tro. En kristen behöver troskunskap för att kunna rätta sitt liv efter den och för att vittna om Kristus med ord och exempel.

I maj detta år lovade Ni vid en sammankomst med studenter vid Navarras universitet att Ni skulle skriva en bok om frågor som rör student- och universitetslivet. Dröjer det innan den kommer?

Tillåt en gammal man på över 60 år att vara lite fåfäng: jag hoppas att boken kommer ut och att den blir till nytta för lärare och studenter. Åtminstone kommer jag att skriva den med all den kärlek som jag hyser för universitetsväsendet, en kärlek som inte har minskat sedan jag för första gången satte min fot i ett universitet för … så många år sedan!

Det kanske dröjer ännu en tid, men boken kommer säkert ut. Vid ett annat tillfälle lovade jag studenterna i Navarra en staty av Jungfru Maria som skulle placeras mitt i campus, så att hon därifrån skulle välsigna er ungdoms sunda och rena kärlek. Det dröjde en tid, men sedan kom statyn som föreställer den heliga Maria, den ljuva kärlekens Moder, som påven har välsignat särskilt för er.

När det gäller boken, så skall ni inte förvänta er att den skall tilltala alla. Jag kommer att uttrycka mina åsikter om saker och ting och hoppas att de vinner respekt hos dem som tycker annorlunda, liksom jag respekterar alla åsikter som skiljer sig från mina egna och respekterar dem som har ett stort och generöst hjärta, även om de inte delar min tro på Kristus. Låt mig berätta om något som händer mig ofta, senaste gången här i Pamplona. En student kom fram till mig och ville hälsa:

”Monsignore, jag är inte kristen, jag är muslim”.

”Du är ett Guds barn, liksom jag”, svarade jag. Och jag omfamnade honom av hela mitt hjärta.