Texter på ämnet

Hur utvecklar sig Opus Dei utanför Spanien? Vilket inflytande har det i USA, England, Italien osv?

Opus Dei har medlemmar från sextioåtta länder och arbetar i nästan alla amerikanska och västeuropeiska länder, samt i några länder i Afrika, Asien och Oceanien.

Opus Deis inflytande i alla dessa länder är av andlig natur. Det består främst i att försöka hjälpa dem som kommer i kontakt med oss att på ett fullödigare sätt leva evangeliets anda i sin egen vardag. De arbetar inom de mest skilda områden: bland dem finns såväl bönder som odlar marken i Andernas avlägsna byar som bankmän på Wall Street. Opus Dei lär dem alla att deras vardagliga arbete, vare sig det är enkelt eller prestigefullt utifrån ett mänskligt perspektiv, kan bli ett väldigt effektivt medel att älska och tjäna Gud och andra. Verket lär dem att älska alla människor, att respektera deras frihet, och att arbeta på det sätt de finner bäst för att övervinna intolerans och för att uppnå ett mer rättvist samhälle. Detta är det enda inflytande Opus Dei utövar på alla de platser där det utövar apostolat.

När det kommer till de projekt som rör social utveckling och utbildning, som Verket som sådant ägnar sig åt, kan jag säga att de är utformade för att möta de specifika behov som finns på en viss plats. Som jag tidigare berättade är vår organisation starkt decentraliserad, och därför har jag inte detaljerad information tillgänglig. Men som ett exempel bland många möjliga kan jag nämna Midtown Sports and Cultural Center i Chicago, som erbjuder invånarna i stadsdelen Near West Side utbildnings- och idrottsprogram. En viktig del av deras arbete är att, i en atmosfär präglad av vänskap och samarbete, föra samman olika etniska grupper som bor i området. Ett annat viktigt projekt i USA finns på The Heights i Washington D.C. Där ges yrkesvägledande kurser och ett särskilt program för begåvade elever.

I England skulle jag kunna peka på studenthemmens arbete. De ger studenterna inte bara husrum utan också rika möjligheter till såväl kulturell som mänsklig och andlig bildning. I detta sammanhang kan vi särskilt framhålla Netherhall House i London på grund av den internationella karaktären som detta studenthem har. Här har hittills bott studenter från mer än femtio länder, bland dem många som inte är kristna, eftersom Opus Deis studenthem står öppna för alla utan hänsyn till folkgrupp eller religion.

För att inte bli för långdragen, skall jag bara nämna en inrättning till, Centro Internazionale della Gioventu Lavoratrice i Rom. Denna yrkesskola för unga arbetare anförtroddes åt Opus Dei av Johannes XXIII och invigdes för knappt ett år sedan av Paulus VI.

Hur ser Ni Opus Deis framtid under de kommande åren?

Opus Dei är ännu mycket ungt. Trettionio är för en institution av detta slag endast en början. Vår uppgift är att samarbeta med alla andra kristna i det stora uppdraget att vittna om Kristi evangelium, att påminna om att det kan fylla varje mänsklig livssituation med ny kraft. Det arbete som väntar oss är ofantligt. Det är ett hav utan stränder, för så länge det finns människor på jorden kommer det att finnas någon typ av arbete som människorna kan offra åt Gud och helga sig med, hur mycket produktionsformer än må förändras. Med Guds hjälp vill Opus Dei lära dem hur deras arbete kan bli ett tjänande av alla människor, från olika social bakgrund, ras eller religion. Genom att tjäna människor på detta sätt kommer det att tjäna Gud.

Opus Dei har spelat en ledande roll i utvecklingen av lekmannaskapet i modern tid. Därför vill jag be Er beskriva de huvudsakliga dragen i denna utveckling.

Jag har alltid menat att det grundläggande draget i utvecklingen av lekmannaskapet är en ny medvetenhet om den kristna kallelsens värdighet. Guds kallelse, dopets insegel och nåden innebär att varje kristen kan och bör helt och fullt förkroppsliga tron. Varje kristen måste bli alter Christus, ipse Christus (en annan Kristus, Kristus själv), närvarande bland människorna. Den Helige fadern har uttryck det på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvivel: ”Det är nödvändigt att man åter ger dopet sin fulla betydelse, dvs. att vi genom dopets sakrament blivit inympade i Kristi mystiska kropp — Kyrkan (…) Att vara kristen, att ha mottagit dopet, bör inte ses som något likgiltigt eller oviktigt. Istället bör dopet lämna en djup och glädjefylld prägel på varje döpt persons samvete. (Ecclesiam suam, del I).

Detta medför en djupare syn på Kyrkan som en gemenskap bestående av alla troende, där vi alla är delaktiga i ett och samma uppdrag, som var och en skall förverkliga i enlighet med sina egna omständigheter. Sporrade av den Helige Ande blir lekmännen mer och mer medvetna om att de är Kyrkan, att de har ett särskilt, sublimt och nödvändigt uppdrag, som Gud själv har anförtrott dem. Och de vet att detta uppdrag kommer av själva det faktum att de är kristna, inte av ett bemyndigande från den kyrkliga hierarkin, även om lekmännen naturligtvis skall fullfölja det i förening med Kyrkans hierarki och i samklang med läroämbetets undervisning. En katolik kan inte vara förenad med Kristus om han inte är förenad med biskoparna och med deras överhuvud, påven.

Lekmännen har sitt eget sätt att bidra till Kyrkans helighet och apostolat. Det består i att fritt och ansvarsfullt verka mitt i världen och låta den genomsyras av det kristna budskapet. Ett kristet vittnesbörd i vardagen, ett upplysande ord i Guds namn, en ansvarsfull handling för att tjäna andra som bidrar till att lösa gemensamma problem … Detta är några sätt på vilka vanliga kristna kan uppfylla sitt gudomliga uppdrag.

I många år nu, alltsedan Opus Deis grundande, har jag själv mediterat över och låtit andra meditera över följande Kristi ord som den helige Johannes återger: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia trahan ad meipsum (Joh 12:32). När Kristus dör på korset, drar han till sig hela skapelsen. Därefter är det de kristnas uppgift att genom sitt arbete mitt i världen, i hans namn, försona allting med Gud och sätta Kristus på toppen av varje mänsklig verksamhet.

Jag skulle vilja tillägga att samtidigt som lekmännen på nytt blir medvetna om sin roll pågår en liknande utveckling bland herdarna. De erkänner att lekmännen har en specifik kallelse, som bör främjas och stimuleras i en själavård som syftar till att upptäcka närvaron av en helighetens och apostolatets karism i Guds folks mitt, i de oändligt varierade former som Gud har gett den.

Även om detta nya pastorala synsätt är krävande, är det enligt min mening absolut nödvändigt. Det förutsätter att prästen äger den övernaturliga gåvan att kunna se in i själarna, att han är lyhörd för vad Gud vill göra, att han är ödmjuk och inte försöker påtvinga andra sina egna preferenser utan stödjer Guds verkan i själarna. Kort sagt: det innebär att prästerna måste älska den rättmätiga friheten som tillkommer Guds barn, som möter Kristus och blir hans bärare när de följer stigar som kan vara väldigt olika men ändå lika gudomliga.

En av de största farorna som idag hotar Kyrkan kan mycket väl vara att inte erkänna det gudomliga kravet på kristen frihet, utan istället låta sig ledas av falska argument och påtvinga de troende likformighet i effektivitetens namn. En sådan inställning bottnar visserligen i en inte bara berättigad utan till och med lovvärd önskan att Kyrkan skall utöva ett levande inflytande på världen, men jag fruktar ändå att det är fel väg att gå. Å ena sidan skulle den kunna dra in hierarkin i världsliga angelägenheter och ge upphov till en annorlunda men inte mindre avskyvärd klerikalism än den vi haft under tidigare århundraden; å andra sidan skulle den kunna isolera lekmännen, de vanliga kristna, från världen de lever i och göra dem till talesmän för beslut eller idéer som har fötts utanför den värld de lever i.

Det tycks mig att det av präster fordras ödmjukheten att inte vilja vara mittpunkt utan att verkligen vara Guds tjänares tjänare och göra Johannes Döparens utrop till vårt: Illud oportet crescere, me autem minui (Joh 3:30). Kristus måste bli större och jag bli mindre. På det sättet kan de vanliga kristna, lekmännen, göra Kristus närvarande i samhällets alla miljöer. En av de mest grundläggande uppgifterna för en präst är, och kommer alltid att vara, att undervisa i tron, att hjälpa de troende att förstå de krav som Evangeliet ställer på dem både som individer och som medborgare och att förmå människorna att urskilja denna uppmaning i sin egen tid. Allt prästerligt arbete måste emellertid utföras med största möjliga respekt för samvetens rättmätiga frihet: varje kristen måste i full frihet svara på Guds kallelse. Förutom vägledning av prästen får dessutom varje katolik ta emot ljus från Gud själv, och nåd att utföra det uppdrag han har fått ta emot som människa och som kristen.

Den som tror att Kristi röst inte kommer höras i dagens värld om inte prästerskapet är närvarande och uttalar sig i alla frågor, har ännu inte förstått värdigheten i varje döpt människas gudomliga kallelse.

Vilken roll har Opus Dei spelat i detta sammanhang och vilken roll spelar det i våra dagar? På vilket sätt samarbetar medlemmarna med andra organisationer inom detta område?

Det är inte min sak att värdera det som Opus Dei med Guds nåd har uträttat. Allt jag kan säga är att Opus Deis målsättning är att uppmuntra de kristna som lever i världen att oberoende av civilstånd eller yrke sträva efter helighet och utöva apostolat.

Dessa kristna är genom sin familj, sina vänner, sitt yrkesarbete och sina ädla strävanden en del av samhällets struktur. Verket har blivit till för att hjälpa dem att förstå att deras liv, så som det nu en gång är, kan bli ett tillfälle att möta Kristus, det vill säga att det är en väg till helighet och apostolat. Kristus är närvarande i varje hederlig mänsklig aktivitet. Den vanlige kristnes liv, som kan tyckas banalt och torftig, kan och bör bli till ett heligt och heliggörande liv.

Med andra ord, om man vill följa Kristus, tjäna Kyrkan och hjälpa andra att inse sin eviga bestämmelse, behöver man inte lämna denna världen eller avlägsna sig från den. Man behöver inte heller ägna sig åt kyrkliga uppgifter. Det räcker med att fullfölja det uppdrag Gud har anförtrott var och en, på den plats och i den miljö som Försynen visar.

Eftersom Gud vill att majoriteten av alla kristna skall förbli i världen och helga den inifrån, är Opus Deis syfte att hjälpa människor att upptäcka att den mänskliga kallelsen, som rör yrkesarbete, familj och samhällsengagemang, inte står i konflikt med den övernaturliga kallelsen, utan tvärtom är en integrerad del av den.

Opus Deis enda och uteslutande uppdrag är att sprida detta budskap — som är ett evangeliskt budskap — till alla som lever och arbetar i världen, oberoende av social bakgrund eller yrke. Och till dem som förstår detta helighetsideal erbjuder Verket den andliga vägledning och den trosundervisning och asketiska och apostoliska träning som de behöver för att kunna förverkliga det i sina egna liv

Opus Deis medlemmar handlar inte som grupp. De handlar individuellt, i frihet och under personligt ansvar. Därför är Opus Dei inte en sluten organisation och vill inte på något vis samla ihop sina medlemmar för att avskärma dem från resten av världen. De kooperativa verken, som är de enda som Opus Dei leder, står öppna för alla slags människor, utan att diskriminera någon på grund av dennes sociala, kulturella eller religiösa bakgrund. Och eftersom medlemmarna bör helga sig i världen, samarbetar de alltid med människor som de lärt känna genom jobbet eller genom engagemang i samhällslivet.

Under intervjuns gång har Ni givit oss Er syn på det mänskliga livet i allmänhet och på kvinnans roll i synnerhet samt förklarat för oss hur den värderas enligt Opus Deis anda. Som avslutning skulle vi vilja be Er att förklara hur man bäst kan främja kvinnans deltagande i Kyrkans liv.

När jag nu skall besvara en sådan fråga kan jag inte dölja att jag — helt mot min vana — frestas att bli polemisk. Ett sådant språk används nämligen ofta med klerikala undertoner där ordet Kyrkan likställs med prästerskapet, med Kyrkans hierarki. Följaktligen förstås ”deltagande i Kyrkans liv” endast, eller huvudsakligen, som medverkan i församlingslivet eller i föreningar som utför hierarkins uppdrag och som aktivt deltagande i liturgin och så vidare.

De som tänker så glömmer i praktiken — även om de kanske förkunnar det i teorin — att Kyrkan omfattar hela Guds folk, alla de kristna. Överallt där det finns en kristen som försöker leva i Jesu namn, där är Kyrkan närvarande.

Därmed vill jag inte försöka minska vikten av kvinnans medverkan i de kyrkliga strukturerna. Denna medverkan anser jag vara oumbärlig. Jag har satsat hela mitt liv på att försvara lekmannakallelsen i hela sin fullhet, den kallelse som män och kvinnor som lever ett liv mitt i världen har. Och jag har velat främja ett totalt teologiskt och juridiskt erkännande av deras uppdrag i Kyrkan och i världen.

Jag vill bara påpeka att en del personer på ett orättfärdigt sätt vill begränsa denna medverkan, vilket vore fel. Jag vill framhäva att den kristne, man eller kvinna, kan uppfylla sitt särskilda uppdrag, även det som tillkommer honom eller henne inom den kyrkliga ramen, bara om de inte blir klerikaliserade, om de fortsätter att vara lekmän, vanliga människor som lever i världen och engagerar sig i de världsliga uppgifterna.

Uppgiften att göra Kristus närvarande i alla mänskliga verksamheter och att med sina liv vittna om att Gud älskar och vill rädda alla människor tillkommer miljontals kristna män och kvinnor som fyller hela jorden. Det bästa och viktigaste sättet varpå de kan delta i Kyrkans liv — och det sätt som alla andras slags deltagande också förutsätter — är att vara sanna kristna precis där de befinner sig i livet, på den plats där deras mänskliga kallelse har satt dem.

Jag blir väldigt rörd när jag tänker på så många kristna män och kvinnor som — kanske utan att ens tänka på det — framlever sina vanliga liv i all enkelhet och försöker fullgöra Guds vilja! Det är Kyrkans angelägna uppgift att i dessa kristna väcka en medvetenhet om deras livs sublima värde, att få dem att förstå att det skenbart betydelselösa har ett evigt värde, och att lära dem att lyssna mera uppmärksamt på Guds röst som talar till dem genom livets konkreta omständigheter och händelser. Det är det som Gud manar Kyrkan att göra.

Den kristnes uppgift består i att kristna hela världen inifrån och på det sättet visa att Kristus har frälst hela världen. I denna uppgift deltar kvinnan på sitt eget sätt genom att såväl i familjen som i all annan verksamhet hon utför förverkliga de särskilda förmågor som utmärker henne.

Det viktiga är således att hon — i enlighet med Jungfru Maria, som var kvinna, jungfru och moder — lever med blicken riktad mot Gud, och att hon upprepar fiat mihi secundum verbum tuum (Luk 1:38). — må det ske med mig som Du har sagt. På detta hänger nämligen troheten mot vars och ens personliga kallelse, som är unik och inte kan överlåtas till någon annan. Denna trohet gör oss till medarbetare i frälsningsverket som Gud utför i oss och i hela världen.