Texter på ämnet

Jag tänker ibland på dem bland er som, trots att åren går, ännu fortsätter att drömma fåfänga och barnsliga drömmar som Tartarin av Tarascon (*)- om att jaga lejon i hemmets korridorer, där det på sin höjd finns någon råtta. När jag tänker på sådana personer, vill jag återigen påminna er om hur stort det är att söka det gudomliga i det trogna uppfyllandet av vardagens vanliga plikter, med den kamp som fyller Herren med glädje och som bara Han och var och en av oss känner till.

Ni kan vara övertygade om att ni som regel inte kommer att utföra några glänsande stordåd - om inte annat så för att det helt enkelt inte brukar inträffa några tillfällen till sådana i vardagslivet. Däremot har ni alltid tillräckligt många tillfällen att visa er kärlek till Jesus Kristus i det lilla och normala. Även i det lilla - påpekar den helige Hieronymus - visar sig själens storhet. Vi beundrar Skaparen inte bara för himlen och jorden, solen och havet, elefanterna, kamelerna, oxarna, hästarna, leoparderna, björnarna och lejonen, utan även för de minsta varelserna som myrorna, myggorna, flugorna, maskarna och andra sådana varelser som vi snarare känner igen till utseendet än till namnet: såväl i det stora som i det lilla hänförs vi av Skaparens mästerlighet. Och på samma sätt lägger en människa som hänger sig till Gud samma vikt vid små saker som vid stora.

(*) Tartarin av Tarascon - en bok av den franske författaren Alphonse Daudet (1840-1897).

Under 1940-talets första år åkte jag ofta till Valencia. På den tiden hade jag inga mänskliga medel och tillsammans med dem som - i likhet med er nu - uppsökte mig, stackars präst, bad jag där det var möjligt, vissa kvällar på en enslig strand. Likt Mästarens första vänner - minns ni? Den helige Lukas skriver att då han lämnade Tyros tillsammans med Paulus för att fara vidare till Jerusalem följde alla, också kvinnor och barn oss ut på stranden. Vi knäböjde på stranden och bad.

En kväll då det redan hade hunnit bli sent och solnedgången var underbar, såg vi en båt som närmade sig stranden. Ur den steg några män i land. De var mörka, starka som klippor, blöta, barbröstade, så brända av solen att de såg ut att vara av brons. Ur vattnet började de dra upp ett nät som släpade efter båten, fyllt av fiskar som glänste som silver. De drog nätet ivrigt och med stor kraft, med fötterna nedsjunkna i sanden. Plötsligt kom en liten pojke fram, även han mycket solbränd. Han gick fram till repet, tog tag i det med sina små händer och började dra det, uppenbart tafatt. Fiskarna, hårdföra, allt annat än kultiverade människor, måste ha känt sig djupt rörda, för de tillät den lille att hjälpa till. De skickade inte iväg honom, trots att han måste ha varit till mer besvär än hjälp.

Jag tänkte på er och på mig. På er, som jag då ännu inte kände, och på mig, på hur vi drar vårt rep varje dag, i så många olika avseenden. Om vi ställer oss inför Gud vår Herre som den där lille pojken, övertygade om vår svaghet men beredda att bistå hans planer, kommer vi lättare att nå målet. Vi kommer att dra ett överfullt nät ända upp på stranden, för när våra krafter inte räcker till, kommer Gud till vår undsättning med sin makt.

Låt oss i djupet av vårt hjärta främja en brinnande önskan, en stark längtan efter att bli heliga, även om vi ser att vi är fyllda av elände. Bli inte rädda: i takt med att man gör framsteg i det inre livet ser man sina personliga fel med större klarhet. Vad som händer är att nåden verkar i oss som ett förstoringsglas och till och med minsta grand och nästan osynliga dammkorn ser ut att anta enorma proportioner. Själen får den finkänslighet som Guds närhet ger och minsta skugga stör samvetet, som bara njuter av Guds renhet. Säg det till Honom nu, ur djupet av era hjärtan: Herre, jag vill verkligen bli helig, jag vill verkligen vara en värdig lärjunge till dig och följa dig villkorslöst. Och genast måste du fatta föresatsen att dagligen förnya de stora ideal som uppfyller dig i denna stund.

Jesus, om vi som samlas i din kärleks namn ändå vore uthålliga! Om vi ändå lyckades genomföra de önskningar som du själv väcker till liv i våra själar. Ställ er ofta frågan: varför finns jag till på denna jord? Det kommer att hjälpa er i strävan efter att perfekt - kärleksfullt - avsluta de uppgifter ni tar er an varje dag och att akta på små saker. Vi kommer att ta fasta på helgonens exempel: personer som vi, av kött och blod, med svagheter och brister, som lyckades segra och besegra sig själva av kärlek till Gud. Vi kommer att betrakta deras handlingssätt och - som bina, vilka utvinner den dyrbaraste nektar ur varje blomma - dra nytta av deras strider. Ni och jag kommer även att upptäcka många dygder i dem som omger oss - de ger oss lektioner i arbete, självförnekelse, glädje … - och vi kommer inte att fästa oss särskilt mycket vid deras brister, bara när det är oundgängligt, för att hjälpa dem med den broderliga tillrättavisningen.

Den egna svagheten som medel för att se klart

Om ni gör en modig samvetsrannsakan i Guds närvaro, kommer ni - liksom jag själv - att dagligen märka att ni tyngs av ett stort antal fel. När man, med Guds hjälp, kämpar för att göra sig kvitt dem har de inte någon avgörande betydelse och man kan besegra dem, även om det verkar som att man aldrig lyckas rycka upp dem med roten helt och hållet. Trots dessa svagheter kommer du dessutom att bidra till att åtgärda andra människors stora brister, om du anstränger dig för att besvara Guds nåd. Då du erkänner att du är lika svag som de - att du skulle kunna begå alla tänkbara fel och förskräckligheter - kommer du att vara mer förstående, och mildare, men samtidigt mera krävande, för att vi alla skall komma att besluta oss för att älska Gud av hela vårt hjärta.

Vi kristna, Guds barn, måste bistå våra medmänniskor och ärligt göra just det som hycklarna ondsint viskade till vår Herre: du ser inte till personen. Det vill säga att vi helt och hållet skall vägra att göra åtskillnad mellan olika personer - alla människor angår oss! - även om vi självfallet bör börja med att ägna oss åt de personer som Gud av en eller annan anledning - även av skäl som ytligt sett kan verka vara rent mänskliga - har satt vid vår sida.

Varje gång vi i vårt hjärta känner en längtan efter att bli bättre, efter att tjäna Herren på ett generösare sätt, och söker vägledning, en klar ledstjärna för vårt liv som kristna, påminner oss den helige Ande åter om Evangeliets ord: Det är nödvändigt att alltid be och inte ge upp. Bönen är grunden för varje övernaturligt företag; med bönen är vi allsmäktiga och om vi skulle försöka klara oss utan detta medel, skulle vi inte uppnå någonting alls.

Jag skulle vilja att vi i vår betraktelse i dag, en gång för alla, bestämde oss för att sträva efter att bli kontemplativa människor som, på gatan eller i arbetet, för ett ständigt samtal med vår Gud, ett samtal som aldrig skall mattas under dagens lopp. Om vi vill följa lojalt i Mästarens fotspår, är det den enda vägen.