Texter på ämnet

Kärlekens uttryck

Jag tycker om att återge följande ord som den helige Ande meddelar oss genom profeten Jesaja: discite benefacere, lär att göra vad gott är. Jag brukar tillämpa detta råd på vår inre kamps olika aspekter, för vi får aldrig anse att vårt kristna liv är fullbordat, eftersom man växer i dygderna till följd av att man effektivt anstränger sig varje dag.

Hur uppnår vi färdigheter i vårt vardagliga liv? För det första frågar vi oss vilket mål vi vill uppnå och vilka medel vi förfogar över för att uppnå det. Därefter tillämpar vi dessa medel uthålligt, gång på gång, tills det blir en stark och djupt rotad vana. I den stund vi lär oss något, upptäcker vi andra saker som vi tidigare inte kände till och som stimulerar oss att fortsätta vårt arbete utan att någonsin ge upp.

Kärleken till nästan är ett uttryck för kärleken till Gud. När vi anstränger oss för att växa i denna dygd, kan vi därför inte sätta upp några som helst gränser. Det enda möjliga måttet på kärleken till Gud är en måttlös kärlek. Det är så, dels för att vi aldrig kan vara tillräckligt tacksamma för det Han har gjort för oss, dels för att Gud visar sin kärlek till sina varelser på just det sättet: till överdrift, måttlöst, gränslöst.

I bergspredikan lär Jesus Kristus alla oss som är redo att lyssna med ett öppet sinne sitt gudomliga kärleksbud. Som avslutning, sammanfattningsvis, förklarar han: älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Barmhärtigheten är mer än bara en vanlig medlidande inställning. Barmhärtigheten är ett kärlekens överflöd, som samtidigt drar med sig ett överflöd av rättvisa. Barmhärtighet innebär att ständigt ha ett levande, känsligt hjärta som såväl mänskligt som övernaturligt fylls av en kraftfull, självuppoffrande och generös kärlek. Så här hyllar den helige Paulus denna dygd i sin hymn: Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner ingen glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Ett av de första sätt på vilka kärleken visar sig är att den börjar leda människan längs ödmjukhetens vägar. Om vi uppriktigt anser oss vara ingenting; om vi förstår att den svagaste och ynkligaste varelse som kan tänkas skulle vara bättre än vi om vi saknade Guds hjälp; om vi ser oss vara i stånd att göra oss skyldiga till alla tänkbara fel och förskräckligheter; om vi vet att vi är syndare trots att vi ihärdigt kämpar mot alla de många fall då vi är otrogna, hur kan vi då tänka något ont om våra medmänniskor? Hur kan vi då odla fanatism, intolerans eller högfärd i våra hjärtan?

Ödmjukheten leder oss vid handen till detta sätt att behandla vår nästa, som är det bästa: att förstå alla, att leva tillsammans med alla, att ursäkta alla; att inte orsaka splittring eller resa hinder; att uppföra sig - alltid! - som redskap för enhet. Det är inte utan orsak som det i människans innersta finns en kraftig längtan efter fred, efter enhet med nästan, efter ömsesidig respekt för personens rättigheter, så att detta hänsynstagande skall leda till broderskap. Detta återspeglar något av det som är det värdefullaste i vårt mänskliga tillstånd: om alla vi är Guds barn, är broderskapet varken en kliché eller en dröm som inte går att förverkliga: det framstår som ett svåruppnåeligt men verkligt mål.

I motsats till alla de cyniska, skeptiska och kärlekslösa människor, till dem som har förvandlat sin egen feghet till ett tankesätt, måste vi kristna visa att det är möjligt att hysa den kärlek jag beskrivit. Den som vill uppföra sig så kanske möter många svårigheter, för människan skapades fri och det står i hennes makt att göra ett onödigt och bittert uppror mot Gud: men det är verkligen möjligt, för detta handlingssätt uppstår nödvändigtvis som en följd av Guds kärlek och av kärleken till Gud. Om du och jag vill, vill även Jesus Kristus. Då kommer vi att förstå hela vidden av den fruktbarhet som finns i smärtan, i offret och i den oegennyttiga hängivelsen i den dagliga samvaron.