Texter på ämnet

Låt oss ägna en stund åt att betrakta mässtexterna för denna dag, tisdagen i passionsveckan, för att lära oss att skilja mellan gott gudomliggörande och ont gudomliggörande. (*) Vi skall tala om ödmjukhet, eftersom det är den dygd som hjälper oss att samtidigt känna igen såväl vårt elände som vår storhet.

Vårt elände är alltför tydligt. Jag avser inte naturliga begränsningar, alla de stora ambitioner som en människa kanske drömmer om men som hon ändå aldrig kommer att förverkliga, om så bara på grund av tidsbrist. Jag tänker på det onda vi gör, på våra fall, våra fel som vi inte undviker trots att vi skulle kunna undvika dem. Vi erfar ständigt vår personliga otillräcklighet. Men ibland verkar det som om alla dessa saker förenas, som om de framträder med skarpare konturer, för att vi skall se ännu klarare att vi är nog så obetydliga: vad skall vi göra?

Expecta Dominum, hoppas på Herren; lev av hoppet, råder oss Kyrkan, med kärlek och tro. Viriliter age, handla manligt. Vad spelar det för roll att vi är varelser av lera, om vi ställer vårt hopp till Gud? Och om en människa vid något tillfälle faller eller går vilse - det måste inte nödvändigtvis ske - så tar man till rätt botemedel, som man vanligtvis gör när den fysiska hälsan står på spel, och börjar om!

(*) Författaren talar om endiosamiento bueno och endiosamiento malo. Endiosamiento är ett rikt begrepp, som förekommer hos flera östliga kyrkofäder. I dess goda innebörd uttrycker det hur själen ikläder sig Gud, uppfylls av honom och fullständigt försjunker i honom, blir "gudomliggjord". I dess negativa betydelse hänför det sig till stolthet, falskt gudomliggörande i uppror mot Gud och i maskopi med frestarens ord "ni blir såsom Gud" (1 Mos 3:5).

Har ni sett hur mycket man i ett hem bemödar sig om att en ömtålig och värdefull prydnadssak - exempelvis en vas - som familjen äger inte skall gå sönder? Men så händer det en vacker dag att ett lekande barn tappar det värdefulla minnesföremålet i golvet så att det går i tusen bitar. Alla blir mycket ledsna, men man börjar genast laga det: man samlar ihop skärvorna och klistrar noggrant ihop dem så att det lagade föremålet till sist är lika vackert som innan.

Om föremålet däremot är mindre värt, eller bara av terrakotta, räcker det med några sinkor, trådar av järn eller någon annan metall, för att foga ihop bitarna. Och det lagade kärlet får en alldeles speciell charm.

Låt oss föra över detta exempel på vårt inre liv. Inför vårt elände och våra synder, inför våra fel - även om de tack vare Guds nåd är av mindre betydelse - bör vi vända oss i bönen till Gud vår Fader och säga: Herre, se till mitt elände och min svaghet, jag är bara ett trasigt lerkärl, Herre, sätt några sinkor på mig, så kommer jag - med min smärta och din förlåtelse - att bli starkare och charmigare än tidigare! Det är en tröstande bön som vi kan upprepa när vår stackars lera går sönder.

Det skall inte förvåna oss att vi är bräckliga, vi kan inte häpna när det räcker med minsta sak för att få oss att handla fel. Låt oss lita på Herren som alltid hjälper oss: Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Inte för någon. Om vi umgås så här med vår himmelske Fader, så kommer vi inte att frukta för någon eller något.

Jag vill påminna er om att om ni är uppriktiga, om ni visar er som ni är, om ni blir gudomliggjorda på ödmjukhetens och inte högmodets grund, så kommer ni och jag att vara trygga under alla förhållanden. Vi kommer alltid att kunna tala om segrar och kalla oss segrare. Det kommer att vara segrar som äger rum i vårt innersta, av kärlek till Gud, och skänker själen lugn, lycka och förståelse.

Ödmjukheten kommer att driva på oss så att vi utför storverk; men ett villkor är att vi inte förlorar medvetenheten om vår ringhet ur sikte och att vår övertygelse om vår arma nöd växer för var dag som går. Medge utan att tveka att du är en tjänare som är skyldig att utföra ett stort antal tjänster. Stoltsera inte med att kallas Guds son - låt oss erkänna nåden, men inte glömma vår natur -; bli inte inbilsk om du har tjänat väl, för du har gjort det du var skyldig att göra. Solen utför sin uppgift, månen lyder; änglarna utför sina uppdrag. Det redskap som Herren valde för hedningarna säger följande: Jag är inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds Kyrka (1 Kor 15:9) … Inte heller vi skall eftersträva att bli lovordade för våra alltid ynkliga förtjänster.

Vad gör det väl att vi snubblar, om vi i den smärta som fallet orsakar kan finna styrka för att resa oss på nytt och fortsätta vår vandring med förnyade krafter? Glöm inte att det inte är den som aldrig faller som är helig, utan den som alltid reser sig, med ödmjukhet och helig envishet. I Ordspråksboken sägs att den rättfärdige faller sju gånger om dagen, du och jag - stackars skapade varelser - får då inte bli förvånade eller tappa modet på grund av vårt eget elände, av våra fall, för vi kommer att fortsätta framåt om vi söker styrka hos den som sade kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Tack Herre, quia tu es, Deus, fortitudo mea, för du och bara du, min Gud, har alltid varit min styrka, min tillflykt, mitt stöd.

Var ödmjuk, om du verkligen vill göra framsteg i det inre livet! Vänd dig ständigt förtröstansfullt, till Herren och hans heliga moder, som även är din moder, och be om hjälp! Var fridfull och lugn, oavsett hur ont det ännu oläkta såret efter ditt senaste fall gör! Omfamna ånyo korset och säg: Herre, med ditt stöd kommer jag att kämpa för att inte stanna upp, jag kommer att troget besvara dina uppmaningar, utan att frukta de branta uppförsbackarna, den skenbara enformigheten i mitt vanliga arbete eller tistlarna och stenarna på vägen. Jag vet att din barmhärtighet bistår mig och att jag till sist kommer att finna den eviga lyckan, glädjen och kärleken i evigheters evighet.

I samma dröm upptäckte den där författaren en tredje väg: även den var smal, svår att gå och lika brant som den andra vägen. Längs den vägen gick några människor bland otaliga svårigheter med högtidlig och majestätisk min. Likväl hamnade även de i samma fruktansvärda stup som den första vägen ledde till. Det är den väg som hycklarna går, de som saknar rätta avsikter, de som drivs av en falsk iver och förfalskar gudomliga verk genom att blanda dem med timlig egoism. Det är ren dumhet att ge sig in på ett betungande företag för att bli beundrad, att hålla Guds bud till priset av svåra ansträngningar, men för att erhålla en världslig lön. Den som utövar dygderna för att få mänsklig vinning liknar en som säljer ett värdefullt föremål för några småslantar: han hade kunnat vinna himlen, men nöjer sig med flyktigt beröm … Därför sägs det att hycklarnas hopp liknar ett spindelnät: det är mycket ansträngande att spinna, men till sist slits det sönder av dödens lätta vindpust.