Texter på ämnet

Med blicken fäst på målet

Om jag så rakt på sak påminner er om dessa sanningar, så är det för att uppmana er att noggrant pröva de skäl som styr ert handlande för att korrigera det som behöver korrigeras genom att ställa allt i Guds och era bröder människornas tjänst. Tänk på att Herren har gått vid vår sida, sett kärleksfullt på oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början.

Rena era avsikter, ägna er åt allt av kärlek till Gud och omfamna med glädje varje dags kors. Jag har upprepat det tusentals gånger, för jag tror att dessa idéer måste ingraveras i varje kristens hjärta: när vi inte bara står ut med motgångar och fysisk eller andlig smärta utan älskar dem och uppoffrar dem till Gud som gottgörelse för våra egna synder och för alla människors synder, så kan jag försäkra er att vi inte kommer att känna oss krossade under motgångarnas eller smärtans tyngd.

Det är inte längre vilket kors som helst man då bär, utan Kristi Kors, och man tröstas av att Frälsaren åtar sig att bära dess tyngd. Vi medarbetar som Simon från Kyrene, som tvingades att erbjuda sina axlar för att hjälpa Jesus när han var på väg hem från arbetet på landet och tänkte på sin välförtjänta vila. Att frivilligt hjälpa Kristus som Simon av Kyrene gjorde, att på så nära håll följa den lidande Människosonen, utpinad och knappt mer än en trasa, innebär för en förälskad människa inte att vara olycklig utan att med säkerhet vara i Guds närhet, som välsignar oss genom att på detta sätt ha utvalt oss.

Mycket ofta har en hel del personer med förvåning påpekat vilken glädje som mina barn i Opus Dei tack vare Gud känner och sprider. Inför detta obestridliga faktum svarar jag alltid med samma förklaring, för jag har ingen annan: grunden för deras lycka består i att de varken fruktar livet eller döden, i att de inte kuvas av lidande eller av den dagliga ansträngningen för att leva med en anda av offervilja, ständigt redo - trots sitt personliga elände och svaghet - att förneka sig själva för att göra den kristna vägen lättare och angenämare för andra.

Botgöringsanda

Försöker du redan fatta uppriktiga föresatser? Be Herren att han må hjälpa dig att göra det obekvämt för dig själv av kärlek till Honom; att med naturlighet lägga självtuktens renande väldoft till allt du gör; att förbrukas i hans tjänst utan att ställa till med spektakel, i det tysta, så som den blinkande evighetslampan förtärs i närheten av Tabernaklet. Om du just nu inte kommer på några konkreta sätt att uppfylla de gudomliga uppmaningar som knackar på ditt hjärtas dörr, hör då noga på.

Botgöring är att till punkt och pricka följa det tidsschema du har ställt upp för dig själv, även om kroppen gör motstånd eller förståndet försöker slingra sig undan genom att hänge sig åt overkliga dagdrömmar. Botgöring är att gå upp på utsatt tid. Och att inte skjuta upp, utan ett befogat skäl, den där uppgiften som du tycker är svårare eller mer ansträngande.

Botgöring är att kunna jämka samman dina förpliktelser mot Gud, andra och dig själv genom att vara så krävande gentemot dig själv att du lyckas få den tid som varje uppgift kräver. Du gör bot då du kärleksfullt underkastar dig din böneplan, även om du känner dig utmattad, lustlös eller likgiltig.

Botgöring är att alltid behandla andra ytterst kärleksfullt, till att börja med de dina. Det är att visa största hänsyn mot dem som lider, mot sjuka, mot dem som har det svårt. Det är att tålmodigt besvara besvärliga och störande personer. Det är att avbryta eller ändra våra planer då omständigheterna - andras goda och skäliga behov, framför allt - kräver det.

Botgöring är att med gott humör stå ut med dagens otaliga små motgångar; att inte avbryta en uppgift, även om du för tillfället inte känner samma iver som då du började; att tacksamt äta vad man serverar, utan att vara besvärlig och kräsen.

För föräldrar och, i allmänhet, för dem som skall leda eller utbilda andra, är botgöring att tillrättavisa när man måste, i enlighet med felets art och egenskaperna hos den person som behöver denna hjälp, fri från dum och sentimental subjektivitet.

Botgöringsandan gör att vi inte fäster oss oordnat vid våra storartade skisser över framtida projekt där vi redan har förutsett våra mästerstreck och våra förträffliga penseldrag. Vilken glädje ger vi inte Gud då vi villigt avstår från vårt klotter och kludd och låter Honom lägga till de penseldrag och färger som behagar Honom!

Jag skulle kunna fortsätta att ange en mängd detaljer för dig - nu har jag bara nämnt dem som jag just kom att tänka på - som du kan dra nytta av under dagens lopp för att komma allt närmare Gud och allt närmare din nästa. Jag upprepar, att om jag har nämnt dessa exempel, så är det inte för att jag ringaktar stora botövningar; tvärtom, de är heliga och goda, rentav nödvändiga, när Herren kallar någon att följa den vägen och alltid med den andlige vägledarens godkännande. Men jag måste varna dig för att stora botövningar även är förenliga med svåra fall som högmodet orsakar. Med en ständig önskan att behaga Gud i små personliga strider - som att le när man inte har lust: jag försäkrar er om att det ibland är svårare att le än att bära botband i en timme - är det svårt att ge näring åt högmodet, åt den löjliga naivitet som gör att vi anser oss vara anmärkningsvärda hjältar. Vi skall istället anse oss vara som ett barn som på sin höjd kan ge sin far små presenter som i sig saknar värde, men som tas emot med oändlig glädje.

Måste en kristen då alltid utöva självtukt? Ja, men av kärlek. För den skatt som är vår kallelse har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte från oss. Alltid är vi ansatta, men inte kringrända, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, slagna till marken men inte förlorade. Alltid bär vi med oss i våra kroppar den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i våra kroppar.

Se igen på ditt liv och be om förlåtelse för de olika detaljer som genast dyker upp inför ditt samvetes blick, för att du missbrukar tungan, för de tankar som ständigt kretsar kring dig själv, för att du tillåter dig att kritiskt döma andra, vilket så dumt oroar dig och gör dig rastlös och bekymrad… Ni kan vara mycket lyckliga! Herren vill att vi skall vara nöjda, berusade av glädje, då vi går längs samma lycksaliga väg som han gick! Vi känner oss olyckliga bara då vi envisas med att gå vilse och viker av på egoismens och sinnlighetens väg, och ännu värre blir det om vi viker av på hycklarnas väg.

En kristen bör vara äkta, sannfärdig och ärlig i alla sina gärningar. Hans uppträdande måste låta Kristi anda lysa igenom. Om det finns några i denna värld som är skyldiga att vara konsekventa, så är det de kristna, som har anförtrotts en gåva som skall ge avkastning, den sanning som befriar, som frälser. Fader, kanske du frågar mig, hur skall jag göra för att leva så uppriktigt? Jesus Kristus har givit sin Kyrka alla medel som är nödvändiga: han har lärt oss att be, att umgås med hans himmelske Fader; han har sänt oss sin Ande, den store Förbigångne, som verkar i vår själ; och han har lämnat oss sakramenten, synliga tecken på nåden. Använd dig av dessa medel! Gör ditt fromhetsliv intensivare! Be varje dag! Och avlägsna aldrig den ljuva tyngden av Herrens kors från dina axlar!

Det är Jesus som har uppmanat dig att följa Honom som en god lärjunge, för att du skall vandra genom livet och så den frid och glädje som världen inte kan ge. För att leva så - jag insisterar - får vi varken frukta livet eller döden, vi får inte fly från smärtan till varje pris, för smärtan är för en kristen alltid ett medel för rening och ett tillfälle för att verkligen älska medmänniskorna i de otaliga omständigheter som vardagen erbjuder.

Tiden för betraktelsen är över. Jag måste avsluta dessa överväganden, som jag har försökt att beveka din själ med för att få dig att svara genom att fatta några föresatser, få, men mycket konkreta. Kom ihåg att Gud vill att du skall vara glad och att om du själv gör vad som står i din makt, kommer du att vara lycklig, mycket lycklig, väldigt lycklig, även om du aldrig kommer att vara utan kors. Men korset är inte längre en schavott, det är den tron från vilken Kristus härskar. Och vid hans sida finns hans moder, som även är vår moder. Den heliga Jungfrun kommer att utverka den styrka åt dig som du behöver för att beslutsamt följa i hennes sons fotspår.