Texter på ämnet

Evangeliets bild av den helige Josef

Såväl den helige Matteus som den helige Lukas berättar att den helige Josef var en man som härstammade från en förnäm släkt, Davids och Salomos släkt, vilka var kungar av Israel. Detaljerna i denna härstämning är historiskt sett något otydliga: vi vet inte vilken av de båda släkttavlorna som är Marias – Jesu moder enligt köttet – och vilken som är Josefs, som var Jesu fader enligt den judiska lagen. Vi vet inte heller om Josefs födelsestad var Betlehem, dit han gick för att skattskrivas, eller Nasaret, där han levde och arbetade.

Däremot vet vi att han inte var rik. Han var en arbetare, som miljoner andra män världen över. Han utövade det tunga och anspråkslösa arbete som Gud hade valt åt sig själv, då han antog vårt kött och kom för att leva trettio år som vilken annan människa som helst.

Den heliga Skrift säger att Josef var hantverkare. Flera kyrkofäder tillägger att han var snickare. Den helige Justinus talar om Jesu arbetsliv och hävdar att han tillverkade plogar och ok. Det är kanske med stöd av de orden som den helige Isidorus av Sevilla drar slutsatsen att Josef var smed. Hur som helst var han en arbetare som tjänade de övriga byborna, en skicklig hantverkare till följd av åratals ansträngning och möda.

I evangelieberättelserna framträder Josefs betydande mänskliga egenskaper: vi ser honom aldrig stå villrådig eller rädd inför livet, tvärtom förmår han möta problemen, klara sig igenom svåra situationer, ta sig an de uppgifter som anförtros honom ansvarsfullt och med initiativförmåga.

Jag håller inte med det traditionella sättet att avbilda den helige Josef som en gammal man, även om det gjorts med den goda avsikten att betona Marias eviga jungfrulighet. Jag föreställer mig honom ung, stark, kanske något år äldre än vår Fru, men i blomman av sin ålder och full av energi.

Man måste inte vänta tills man blir gammal och förlorar sin vigör för att leva kyskhetens dygd. Renheten föds av kärleken och för den rena kärleken utgör ungdomens kraft och glädje inte något hinder. Den helige Josef var ung till hjärta och kropp när han gifte sig med Maria, när han fick reda på hennes gudomliga moderskaps mysterium och när han levde tillsammans med henne, med respekt för den integritet som Gud ville skänka världen som ytterligare ett tecken på att han kommit för att leva bland oss människor. Den som inte kan förstå en sådan kärlek vet mycket lite om den sanna kärlekens väsen, och är fullständigt okunnig om innebörden av den kristna kyskheten.

Vi sade att Josef var en hantverkare från Galileen, en man som många andra. Och vad kunde en invånare i en sådan avlägsen by som Nasaret förvänta sig av livet? Endast arbete, varje dag, med ständigt samma ansträngning. Och vid dagens slut väntade honom ett fattigt och litet hus för att återhämta krafter och återuppta arbetet följande dag.

Men namnet Josef betyder på hebreiska Gud kommer att lägga till. I de heliga liv som levs av människor som gör Guds vilja, lägger Gud till oanade dimensioner: det viktiga, det som ger allt sitt värde, det gudomliga. Till Josefs ringa och heliga liv lade Gud till – om jag får säga så – Jungfru Maria och Jesus, vår Herre. Gud låter sig aldrig överträffas i fråga om generositet. Josef kunde göra sin makas, den heliga Marias ord till sina: Quia fecit mihi magna qui potens est, stora ting låter den Mäktige ske med mig, quia respexit humilitatem, för han har sett till min ringhet.

Josef var faktiskt en vanlig man, som Gud litade på för att göra stora ting. Han förmådde leva, just så som Herren ville, var och en av de händelser som tillsammans utgjorde hans liv. Därför berömmer den heliga Skrift Josef genom att ange att han var rättfärdig. Enligt hebreiskt språkbruk betydde rättfärdig from, en oantastlig Guds tjänare, en som gör Guds vilja. Andra gånger betyder det god och kärleksfull gentemot nästan. Kort sagt, rättfärdig är den som älskar Gud och visar denna kärlek genom att lyda hans bud och inrikta sitt liv på att tjäna alla människor, som är hans bröder.

Ibland, när det gällde personer som var fattigare än han själv, kunde Josef kanske ta något mindre betalt för sitt arbete, samtidigt som han gav den berörde tillfredsställelsen att anse sig ha betalt. Vanligtvis skall Josef ha begärt en skälig ersättning, varken för mycket eller för lite. Han kunde kräva det han rätteligen förtjänade, eftersom troheten gentemot Gud inte innebär att man avstår från rättigheter som i själva verket är skyldigheter. Den helige Josef var tvungen att ta skäligt betalt, eftersom han med lönen för detta arbete försörjde den familj som Gud hade anförtrott åt honom.

Man skall inte kräva sin rätt av individualistisk egoism. Man älskar inte rättvisan om man inte älskar att se den uppfylld gentemot sina medmänniskor. Man får heller inte låsa in sig i en bekväm religiositet och glömma sina medmänniskors behov. Den som vill vara rättfärdig i Guds ögon anstränger sig även för att konkret främja rättvisan bland människorna. Och inte bara av det goda skälet att Guds namn inte skall förolämpas: att vara kristen innebär nämligen att man tar till sig alla ädla mänskliga ambitioner. För att parafrasera en känd text av aposteln Johannes, kan man säga att den som hävdar sig vara rättvis gentemot Gud men inte är rättvis gentemot övriga människor ljuger: sanningen bor inte i honom.

Som alla andra kristna som upplevde det, blev även jag både rörd och glad när jag fick höra om beslutet att fira den helige Josef Arbetarens högtid. Denna högtid, som är en kanonisering av arbetets gudomliga värde, visar hur Kyrkan i sitt kollektiva och offentliga liv upprepar de evangeliets centrala sanningar som Gud vill att vi skall på ett särskilt sätt meditera över i vår tid.

Det är lätt att förstå den otålighet, ängslan och de oroliga önskningar som uppfyller människor med en naturligt kristen själ, vilka inte ger vika inför den personliga och sociala orättvisa som människohjärtat kan ge upphov till. Människor har levt tillsammans under så många sekel och ändå finns det fortfarande så mycket hat, förstörelse och fanatism som samlats på hög i ögon som inte vill se och hjärtan som inte vill älska.

Världens tillgångar är fördelade på ett fåtal, de kulturella tillgångarna är instängda i slutna kretsar av invigda. Utanför råder hunger efter bröd och kunskap. Människoliv som är heliga, eftersom de kommer från Gud, behandlas som ting av föga värde, som statistiska uppgifter. Jag förstår och delar denna otålighet, som får mig att se på Kristus, som fortsätter att uppmana oss att förverkliga kärlekens nya bud.

Alla situationer som livet försätter oss i för med sig ett gudomligt budskap som ber oss att svara med kärlek och hängivenhet gentemot våra medmänniskor. När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.

Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ”Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Då kommer de rättfärdiga att fråga: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?” Kungen skall svara dem: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Vi måste lära oss känna igen Kristus som kommer oss till mötes i alla människor, våra bröder. Inget människoliv är isolerat, varje liv är sammanvävt med andra människoliv. Ingen person är en fristående vers, vi utgör alla en del av den gudomliga dikt som Gud skriver med vår fria viljas samarbete.

Livet efter detta

Det apostoliska uppdrag som Kristus har givit alla sina lärjungar ger således konkreta resultat på det sociala området. Det går inte att anse att man för att vara kristen måste vända världen ryggen i uppgivenhet över den mänskliga naturen. Alla hederliga företeelser, även de obetydligaste, har en mänsklig och gudomlig innebörd. Kristus, som är fullkomlig människa, kom inte för att förstöra det mänskliga, utan för att återge det dess värdighet genom att anta vår mänskliga natur, utom synden: han har kommit för att dela alla människans strävanden, utom den sorgliga erfarenheten av det onda.

En kristen skall alltid vara beredd att helga samhället inifrån, genom att vara helt och fullt i världen, men utan att tillhöra denna värld, i den mån den – inte på grund av sitt eget väsen, utan till följd av en fritt vald brist, till följd av synden – förnekar Gud och motsätter sig hans älskvärda vilja som frälser.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.