Texter på ämnet

Guds barmhärtighet

Idag börjar Adventstiden, och det är bra att vi tillsammans betraktat dessa själens fiender: den oordning som sinnligheten och den lättsinniga tanklösheten utgör, dårskapen hos ett förnuft som motsätter sig Herren, den högdragna självgodheten som gör kärleken till Gud och människor fruktlös. Alla dessa själstillstånd är säkra hinder som kan orsaka mycket oro. Det är därför som liturgin får oss att be om Guds barmhärtighet: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig, bad vi i ingångsantifonen. Och i antifonen under offertoriet kommer vi att upprepa: Jag förtröstar på dig, låt mig inte komma på skam!

Nu när frälsningens tid närmar sig, är det trösterikt att höra den helige Paulus säga att när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig.

Om ni går igenom den heliga Skrift, kommer ni ständigt att upptäcka närvaron av Guds barmhärtighet: den fyller hela jorden, den utsträcks till alla hans barn, super omnem carnem, den omger oss, den kommer till vår hjälp, den månfaldigas och den varar i evighet. När Gud tar hand om oss som en kärleksfull Fader, tänker han på oss i sin barmhärtighet: det är en god barmhärtighet, underbar som regnmoln när torkan råder.

Jesus Kristus upprepar och sammanfattar hela denna historia om Guds barmhärtighet med följande ord: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och vid ett annat tillfälle säger han: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Bland många andra scener i evangeliet har även den mildhet han visade äktenskapsbryterskan gjort ett stort intryck på oss, och likaså liknelserna om den förlorade sonen, om fåret som kom bort och om gäldenären som fick sin skuld efterskänkt, samt historien om hur sonen till änkan i Naim uppväcktes från de döda. Vad många rättvisa skäl det finns som motiverar detta stora under! Den stackars änkans ende son har dött, den som gav en mening åt hennes liv och som kunde hjälpa henne under hennes ålderdom. Men Kristus utför inte sitt mirakel för rättvisans skull, han gör det av medlidande, för att han blir rörd i sitt inre av människans lidande.

Vilken känsla av trygghet detta Herrens medlidande inger oss! Om han ropar till mig, skall jag lyssna, ty jag är barmhärtig. Det är en uppmaning, ett löfte han kommer att uppfylla. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. Vår helgelses fiender kommer inte att kunna göra någonting, för Guds barmhärtighet går före oss, och om vi – av egen skuld och på grund av vår svaghet – skulle falla, kommer Herren att bistå och resa oss. Du hade lärt dig att undvika försumlighet, att undfly arrogans, att vara from, att inte låta dig fängslas av världsliga ting, att inte föredra det förgängliga framför det eviga. Men eftersom en svag människa inte kan gå med säkra steg i en hal värld, har den gode läkaren även visat dig botemedel mot att gå vilse, och den barmhärtige domaren har inte förvägrat dig hoppet om förlåtelse.

Kristus, världens Herre

Jag skulle vilja att vi begrundade att denne Kristus, som vi såg födas i Betlehem som ett älskligt barn, är världens Herre: genom honom skapades alla himlens och jordens varelser, han har försonat allt med Fadern, och återställt freden mellan himlen och jorden genom det blod som han utgöt på korset. Idag härskar Kristus sittande på Faderns högra sida. De båda änglarna i vita kläder sade följande till lärjungarna, som häpna betraktade molnen efter Kristi himmelsfärd: Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.

Genom honom härskar kungarna, med den enda skillnaden att kungar, mänskliga makthavare, upphör, men Kristi rike varar för evigt, hans välde är ett evigt välde, hans rike varar från släkte till släkte.

Kristi rike är inte ett uttryck, en metafor. Kristus lever, även som människa, med samma kropp som han antog genom inkarnationen, som uppstod efter korset och består förhärligad i Ordets person tillsammans med hans mänskliga själ. Kristus, sann Gud och sann människa, lever och härskar och är världens Herre. Endast genom honom hålls allt levande vid liv.

Varför visar han sig då inte för oss nu i all sin härlighet? För att hans rike hör inte till denna världen, trots att det är i världen. Jesus hade svarat Pilatus följande: Jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst. De som hoppades på Messias synliga timliga välde hade fel: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.

Sanning och rättvisa, frid och glädje i den helige Ande. Detta är Kristi rike: Guds handlande som räddar människorna och som kommer att nå sin höjdpunkt vid historiens slut, då Herren, som sitter högst upp i paradiset, kommer för att definitivt döma människorna.

När Kristus inleder sin förkunnelse på jorden erbjuder han inte ett politiskt program, utan säger omvänd er, himmelriket är nära. Han ger lärjungarna i uppdrag att förkunna detta glada budskap, och lär att man i bönen skall anhålla om att hans rike skall komma. Detta är Guds och hans rättvisas rike, ett heligt liv: det vi skall söka efter först av allt, det enda som verkligen är nödvändigt.

Den frälsning som vår Herre Jesus Kristus förkunnar är en inbjudan som riktas till alla: En kung höll bröllop för sin son. Han skickade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet. Därför uppenbarar Herren att Guds rike är inom er.

Ingen är utesluten från frälsningen så länge som han frivilligt uppfyller Kristi kärleksfulla krav: att födas på nytt, att bli som barn i själens enkelhet, att undanröja allt som avlägsnar från Gud. Jesus vill ha gärningar, inte bara ord. Och han vill ha en ihärdig ansträngning, för bara de som kämpar kommer att förtjäna det eviga arvet.

Rikets fullbordan – den definitiva domen om frälsning eller förtappelse – syns inte här på jorden. Nu är riket som en sådd, som senapskornets tillväxt. Dess slut kommer att vara som fisket med släpnät, ur vilket man – när det väl dragits upp på stranden – kommer att skilja, med vitt skilda öden, dem som handlade rätt från dem som handlade orättfärdigt. Men så länge som vi lever här, liknar riket den surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl, tills allt blir syrat.

Den som inser vad för slags rike Kristus erbjuder, förstår att det är mödan värt att sätta allt på spel för att vinna det: riket är den pärla som köpmannen förvärvar genom att sälja allt han äger, det är en skatt som upptäcks i en åker. Himmelriket är svårt att erövra: ingen är säker på att uppnå det, men den ångerfulle mannens rop gör att dörrarna öppnas på vid gavel. En av de rövare som korsfästes tillsammans med Jesus bönfaller honom: Herre, tänk på mig när du kommer med ditt rike. Jesus svarade: Sannerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset.

Fridfulla som Guds barn

Ni kanske säger att det är få som vill höra det här och ännu färre som vill omsätta det i praktiken. Jag vet det: friheten är en kraftig och sund planta som växer illa bland stenar, törnen eller vägar som trampas av folk. Det har vi vetat länge, redan innan Kristus kom till jorden.

Tänk på psalm 2: Varför är folken i uppror, varför detta gagnlösa mummel? Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. Ser ni? Det är ingenting nytt. Man motsatte sig Kristus innan han föddes. Man gjorde motstånd mot honom medan han gick fridfullt längs Palestinas stigar. Man förföljde honom då och förföljer honom nu, då man angriper hans mystiska men verkliga kropps medlemmar. Varför så mycket hat, varför ett sådant ursinne mot försvarslös enkelhet, varför detta allmänna förtryck av samvetenas frihet?

Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor. De sliter sönder hans milda ok, de sliter av sig hans börda, en underbar börda av helighet och rättvisa, av nåd, kärlek och frid. Kärleken gör dem rasande, de skrattar åt den försvarslösa godheten hos en Gud som avstår från att använda sina legioner änglar för att försvara sig. Om Herren gick med på kompromisser, om han kunde offra några få oskyldiga för att tillfredsställa en majoritet skyldiga, skulle de fortfarande kunna försöka komma överens med honom. Men detta är inte Guds logik. Vår Fader är verkligen far och är beredd att förlåta tusentals illgärningsmän så länge som det bara finns tio rättfärdiga. De som handlar drivna av hat kan inte förstå denna barmhärtighet utan känner sig uppmuntrade i sin skenbara jordiska straffrihet som stöds av orättvisan.

Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje. Nu talar han till dem i vrede, han skrämmer dem i sin harm. Vad legitim Guds vrede är, vad rättvis hans ilska är och vad stor även hans mildhet är!

Jag har invigt min konung på Sion, mitt heliga berg. Jag vill berätta vad Herren bestämt. Han sade till mig: ”Du är min son, jag har fött dig i dag”. Gud Faders barmhärtighet har givit oss hans Son som Konung. När han hotar blir han mild. Han förkunnar sin vrede och överlämnar sin kärlek åt oss. Du är min son: han vänder sig till Kristus och till dig och mig, om vi bestämmer oss för att vara alter Christus, ipse Christus.

Orden hinner inte följa efter i samma takt som hjärtat, som blir rört av Guds godhet. Han säger oss du är min son. Inte en främling, inte en välvilligt behandlad tjänare, inte en vän – och redan det vore mycket. Son! Han gör det fritt för oss att umgås med honom med söners tillgivenhet och, vågar jag påstå, även med fräckheten hos ett barn till en Far som inte kan förneka det något.

Säger ni att det finns många som ägnar sig åt att handla orättfärdigt? Ja, men Herren insisterar: Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom. Du skall krossa dem med en spira av järn, slå sönder dem som lerkärl. Det är starka löften, och de kommer från Gud: vi kan inte låtsas att de inte givits. Inte för inte är Kristus världens återlösare och härskar allsmäktig på Faderns högra sida. Det är en fruktansvärd förkunnelse om vad som väntar var och en vid livets slut, för livet tar slut, och om vad som väntar alla vid historiens slut, om hjärtat förhärdas av ondska och förtvivlan.

Men Gud, som kan vinna varje slag, föredrar att övertyga: Konungar, besinna er, ta varning, ni jordens härskare! Tjäna Herren i fruktan, hylla honom i bävan! Annars vredgas han och ni går under, ty hans vrede kan lätt blossa upp. Kristus är Herren, Konungen. Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag …

Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in: Se föraktare, häpna och förintas: jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro på när den berättas för er.

Det är frälsningsverket, Kristi rike i själarna, Guds barmhärtighet som uppenbaras. Lyckliga de som flyr till honom! Vi kristna har rätt att förkunna att Kristus är Konung: för även om det finns ett överflöd av orättvisa, även om många inte önskar detta kärlekens kungarike, håller det eviga frälsningsverket på att ta form, i samma mänskliga historia som är platsen för så mycket ondska.