Texter på ämnet

Idag har vi i Mässan läst en text ur Johannesevangeliet som berättar om hur en blindfödd man botas. Jag tror att vi alla återigen har blivit rörda av vår mäktige och barmhärtige Gud, som inte ser likgiltigt på människors olycka, men nu vill jag fästa er uppmärksamhet vid något annat. Närmare bestämt vill jag få er att lägga märke till att en kristen som älskar Gud inte kan förbli likgiltig inför andra människors öden, utan förmår behandla alla med respekt. Om kärleken avtar, finns det nämligen en risk för fanatiska och obarmhärtiga intrång i andra människors samveten.

Där Jesus gick förbi – säger det heliga evangeliet – fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Jesus går förbi. Jag har ofta häpnat inför detta enkla sätt att beskriva Guds barmhärtighet. Jesus går förbi och märker genast lidandet. Märk däremot hur annorlunda lärjungarna reagerade. De frågar honom: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?

Förhastade omdömen

Vi bör inte bli förvånade över att många, även personer som anser sig vara kristna, uppför sig på ett liknande sätt: de hellre fäller än friar. Utan något som helst bevis förutsätter de att något dåligt är för handen och de inte bara tänker så, utan vågar rentav ge offentligt uttryck för sina tankar i form av överilade uttalanden.

Även med bästa välvilja skulle man kunna kalla lärjungarnas beteende oförskämt. I det samhället fanns det – liksom i dag, i detta avseende har inte mycket förändrats – andra, fariséerna, som regelmässigt handlade så. Glöm inte hur Jesus anklagar dem: Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: Han är besatt. Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.

Jesus Kristus utsattes för bitande, svidande, kritik. Hans goda rykte utsattes för systematiska angrepp, hans oklanderliga leverne förtalades. Det är därför inte särskilt underligt att samma behandling från vissa håll förbehålls dem som vill följa Mästaren fast de är medvetna om att de självfallet av naturen har sitt elände och sina personliga svagheter och fel, vilka – skulle jag vilja tillägga – ofta är små och oundvikliga, givet människans svaghet. Men erfarenheten av denna realitet får inte förmå oss att rättfärdiga sådana synder och brott – skvaller kallar man det ofta med tvivelaktig förståelse – mot någons goda namn och rykte. Jesus säger att om man har kallat familjefadern Beelsebul, kan man inte förvänta sig att familjemedlemmarna skall behandlas bättre; men han klargör samtidigt att den som förbannar sin broder undgår inte helvetets eld.

Varifrån kommer den här sortens orättvisa omdömen om andra? Det verkar som om vissa människor ständigt bär speciella glasögon som förvrider deras syn. Av princip anser de att det inte är möjligt att handla rättskaffens, eller ens att ständigt kämpa för att uppföra sig väl. Enligt filosofernas gamla talesätt, mäter de allt efter sin egen måttstock – och den är snedvriden. För sådana personer döljer det hederligaste handlande – egentligen – en ond avsikt som förklär sig i hyckleri och skenhelighet. När de upptäcker något som tydligt är gott, skriver den helige Gregorius, granskar de det med lupp för att se om det ändå inte gömmer sig något ont i det.

Det är svårt att få sådana personer, hos vilka ett förvridet perspektiv nästan blir till en andra natur, att förstå att det är mera mänskligt och närmare sanningen att tänka väl om nästan. Den helige Augustinus ger följande råd: Se till att förvärva de dygder som ni anser era bröder sakna. Då kommer ni inte längre att se deras brister, för ni kommer inte att ha dem själva. För vissa är ett sådant handlingssätt naivt. De är mer realistiska, mer förnuftiga.

Genom att de upphöjer fördomar till bedömningsgrunder, kommer de att hinna förolämpa den berörde innan de hört hans argument. Sedan kommer de kanske att objektivt och välvilligt tillåta den drabbade att försvara sig, vilket går stick i stäv mot all rätt och moral, eftersom de istället för att bära bevisbördan för det påstådda felet beviljar den oskyldige privilegiet att bevisa sin oskuld.

Det skulle inte vara uppriktigt av mig att inte erkänna att dessa överväganden är mer än ett hastigt axplock ur avhandlingar om rätt och moral. De grundas tvärtom på erfarenheter som rätt många själva har genomlidit, på samma sätt som många andra ofta och under långa år har fått agera måltavla för skvaller, ärekränkning och förtal. Tack vare Guds nåd och en karaktär utan fallenhet för agg har allt detta inte lämnat det minsta spår av bitterhet hos dem. Mihi pro minimo est, ut a vobis iudicer, mig är det likgiltigt om ni dömer mig, skulle de kunna säga i likhet med den helige Paulus. Ibland har de kanske, i mer vardagliga ordalag, tillagt att det hela inte rört dem i ryggen. Och detta är sanningen.

Å andra sidan kan jag inte förneka att det gör mig mycket ont om den människans själ som orättfärdigt angriper andras heder, för den orättvise angriparen förstör sig själv. Och jag lider även för många andra som då de ställs inför godtyckliga och våldsamma angrepp inte vet vart de skall vända blicken: de blir skrämda, tror inte situationen vara möjlig, undrar om det som händer kan vara en mardröm.

För några dagar sedan läste vi i episteln i den heliga Mässan berättelsen om Susanna, en kysk kvinna som falskt anklagades för äktenskapsbrott av två depraverade gamlingar. Susanna jämrade sig och sade: ”Jag har ingen utväg. Om jag gör som ni vill blir det min död, och om jag inte gör det kan jag ändå inte undkomma er.” Hur ofta händer det inte att avundsjuka eller intriganta människors ränker försätter ädla människor i samma situation! Man erbjuder dem följande alternativ: Att förolämpa Herren eller se sin heder ifrågasatt. Den enda ärliga och hedervärda lösningen är samtidigt ytterst smärtsam, och de tvingas fatta ett beslut: Jag föredrar att falla oskyldig i era händer framför att synda inför Herren.

Rätten till skydd för privatlivet

Låt oss återvända till episoden med den blinde som botas. Jesus Kristus har svarat sina lärjungar att mannens olycka inte är en följd av någons synd, utan ett tillfälle till att göra Guds makt uppenbar. Och med underbar enkelhet beslutar han att ge den blinde synen åter.

För den berörde är det inte bara början till en tid av lycka, utan även av lidande. Han lämnas inte i fred. Först är det hans grannar och de som förut hade sett honom som tiggare. Evangeliet nämner inte att de gladdes för hans skull, utan att de inte kunde tro att det var sant, trots att den blinde insisterade på att den som förut var blind men nu stod inför dem och kunde se var han själv. I stället för att låta honom njuta av nåden i lugn och ro, för de honom till fariséerna som åter frågar vad som har hänt. Och han svarar, för andra gången: Han lade en deg på mina ögon, och jag tvättade mig, och nu kan jag se.

Fariséerna vill visa att det som hänt, något gott, ett stort mirakel, inte har hänt. Vissa tar till tarvliga och hycklande, ytterst orättvisa, resonemang: han har botat på en sabbat och eftersom det är förbjudet att arbeta på sabbaten, förnekar de undret. Andra inleder vad som idag skulle kallas en utredning. De går till den blindes föräldrar: Är det här er son som ni säger var född blind? Hur kommer det sig att han kan se nu? Rädslan för de mäktiga får föräldrarna att svara med ett förslag som uppfyller alla villkor för vetenskaplig metodik: Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu vet vi inte. Och vem som har öppnat hans ögon, det vet vi heller inte. Fråga honom själv, han är gammal nog, han kan svara för sig själv.

De som leder utredningen kan inte tro för att de inte vill tro. För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: … Vi vet att den här mannen – Jesus Kristus – är en syndare.

Med några få ord beskriver den helige Johannes berättelse ett fruktansvärt angrepp mot en grundläggande rättighet som alla har av naturen: att behandlas med respekt.

Ämnet är fortfarande av intresse. Det vore alls inte svårt att peka på några aktuella fall av aggressiv nyfikenhet som får somliga att sjukligt undersöka andras privatliv. Ett minimum av rättvisa kräver, även när man undersöker ett misstänkt brott, att man handlar med försiktighet och måttfullhet, utan att ta för givet det som endast är en möjlighet. Det är i detta sammanhang tydligt att sådan osund nyfikenhet som syftar till att förstöra något som inte ens är brottsligt utan rentav kan vara en hedervärd handling, måste anses vara i det närmaste pervers.

Inför sådana som sprider misstänksamhet och verkar organisera en handel med andras privatliv, är det nödvändigt att försvara den enskildes värdighet och rätt till diskretion. Alla hederliga människor brukar kunna förenas i detta försvar, vare sig de är kristna eller inte. Här står nämligen ett gemensamt värde på spel: den enskildes okränkbara rättighet att inte visa upp sig, att bevara en korrekt och taktfull tystnad kring sina glädjeämnen, sorger och familjeproblem. Och framför allt friheten att göra det goda utan att göra väsen av sig, att hjälpa behövande av ren kärlek, utan att känna något tvång att offentliggöra dessa tjänster och än mindre behöva avslöja sitt innersta inför indiskreta och spefulla blickar från människor som inget vet och inget heller vill veta om inre liv, försåvitt det inte är för att driva med det.

Men vad svårt det är att vara fri från sådan skvallrande påflugenhet! Sätten för att inte lämna folk i fred har blivit allt fler. Jag tänker inte bara på tekniska medel, utan även på vissa vitt spridda argument som är allmänt accepterade och som det är svårt att bemöta om man vill behålla sitt goda rykte. Exempelvis utgår folk ofta från att alla handlar illa och därför, tack vare detta egentligen absurda resonemang, förefaller det oundvikligt att man ber om ursäkt för att man finns, meaculpism *, självkritik. Om någon inte öser ett ton lera över sig själv drar folk slutsatsen att han inte bara är en skurk, utan också en arrogant hycklare.

Ibland är tillvägagångssättet ett annat: Den som i tal eller skrift avser att framföra förtal ”medger” att den berörde är en hederlig person, men andra kanske inte är beredda att göra det och således kan de skriva att densamme är en rövare. Följdfrågan blir: ”Hur önskar ni bevisa att ni inte är en rövare?” Ett annat exempel: ”Ni har alltid oförtröttligt hävdat att ni handlar hederligt, anständigt och rättfärdigt. Skulle ni ha någonting emot att gå igenom ert handlande en gång till och se efter om det kanske ändå inte är så att det är ohederligt, oanständigt och orättfärdigt?”