Texter på ämnet

Det finns en av den helige Andes gåvor som jag anser att alla vi kristna har ett särskilt behov av, nämligen vishetens gåva. Denna gåva får oss att känna Gud, att njuta av hans närvaro, och gör oss förmögna att döma rätt i situationer och frågor som hör till detta liv. Om vi vore konsekventa med vår tro, skulle vi inte kunna se oss omkring och betrakta historien och världen utan att erfara samma känslor inom oss som Jesus Kristus själv: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Det är alls inte så att vi kristna inte lägger märke till allt det goda som finns i mänskligheten, att vi inte uppskattar sunda glädjeämnen eller är delaktiga i jordiska strävanden och ideal. Tvärtom, vi kristna känner allt detta i själens innersta, med särskilt djup delaktighet och inlevelse, eftersom vi bättre än andra människor känner till den mänskliga själens djup och rikedom.

Den kristna tron gör oss inte räddhågsna och bromsar inte heller Andens ädla impulser, utan förstorar dessa genom att avslöja deras sanna och mest äkta innebörd: vi är inte kallade till att söka vilken lycka som helst, utan till att träda in i Guds innersta, till att känna och älska Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande och, i Guds Enhet och Treenighet, alla änglar och alla människor.

Detta är den kristna trons stora djärvhet: att förkunna den mänskliga naturens värde och värdighet och att hävda att vi, genom nåden som höjer oss till det övernaturliga planet, har skapats för att uppnå värdigheten att vara Guds barn. En i sanning obegriplig djärvhet, om den inte grundades på Gud Faders beslut att rädda oss, om den inte hade bekräftats genom Kristi blod och styrkts och möjliggjorts av den helige Andes ständiga verkan.

Vi måste leva av tron och växa i tron, tills det om var och en av oss, om varje kristen, går att säga samma sak som en av Östkyrkans stora kyrkolärare skrev för många århundraden sedan: På samma sätt som genomskinliga och klara kroppar glänser och skimrar när de träffas av ljusstrålar, blir även de själar som leds och upplyses av den helige Ande andliga och upplyser sin omgivning med nådens ljus. Från den helige Ande kommer kunskapen om framtiden, insikten om mysterierna, förståelsen för de dolda sanningarna, fördelningen av gåvorna, det himmelska medborgarskapet, umgänget med änglarna. Från honom kommer den glädje som aldrig tar slut, uthålligheten i Gud, likheten med Gud och det mest upphöjda som kan tänkas, vårt gudomliggörande.

Insikten om storslagenheten i människans värdighet – som är särskilt upphöjd och ofattbar i det att vi genom nåden görs till Guds barn – är i en kristen oupplösligt förbunden med ödmjukheten, eftersom det inte är våra krafter som räddar oss och ger oss liv, utan Guds ynnest. Detta är en sanning som aldrig får glömmas bort, eftersom gudomliggörandet annars skulle fördärvas och bli förmätenhet, högmod och förr eller senare leda till ett andligt sammanbrott till följd av erfarenheten av den egna svagheten och det egna eländet.

Skall jag våga säga att jag är helig? – frågade sig den helige Augustinus. Om jag sade att jag är helig och menade att jag helgar och inte behöver någon som helgar mig, skulle jag vara en högfärdig lögnare. Men om vi med helig menar någon som är helgad (i enlighet med det som står att läsa i Tredje Moseboken: var heliga, för jag, Gud, är helig), då kan även Kristi kropp, intill sista man vid världens yttersta gräns, förenad med sitt Huvud och underordnad sitt Huvud, djärvt säga: jag är helig.

Älska den tredje Personen i den heliga Treenigheten: lyssna till Guds ingivelser – uppmuntran och förebråelser – i ert väsens innersta, låt det ljus som uppfyller er själ upplysa er jordiska vandring: hoppets Gud kommer då att fylla oss med all tänkbar frid, så att hoppet ständigt växer sig allt starkare i oss genom den helige Andes kraft.

Kristen optimism

Ibland kan man kanske frestas att tänka att allt detta är vackert, men inte annat än en dröm som inte kan förverkligas. Jag har talat med er om att förnya tron och hoppet. Härda ut, absolut förvissade om att våra drömmar kommer att uppfyllas genom Guds underbara gärningar. Men vi måste oundgängligen vara fast förankrade i den kristna dygden hoppet.

Vi får inte vänja oss vid det mirakel som sker inför våra ögon, det häpnadsväckande undret att Herren varje dag stiger ned i prästens händer. Jesus vill att vi skall vara vakna, så att vi kan bli övertygade om hans storhet och makt, och så att vi åter kan höra hans löfte: Venite post me, et faciam vos fieri piscatores hominum, kom och följ mig, så skall jag göra er till människofiskare, ni kommer att bli verkningsfulla och föra människor till Gud. Vi måste därför lita på Herrens ord: stiga upp i båten, ta tag i årorna, hissa seglen och styra ut på världens hav som Kristus lämnar oss i arv. Duc in altum et laxate retia vestra in capturam! Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.

Denna apostoliska iver, som Kristus har ingjutit i våra hjärtan, får inte ta slut – utsläckas – på grund av falsk ödmjukhet. Det är visserligen sant att vi släpar på vårt personliga elände, men det är även sant att Herren tar med våra fel i beräkningen. Det undgår inte hans barmhärtiga blick att vi människor är begränsade varelser med svagheter, att vi är ofullkomliga och syndbenägna. Men han befaller oss att kämpa, att erkänna våra brister, inte för att vi skall bli nedslagna, utan för att vi skall ångra oss och sträva efter att bli bättre.

Dessutom måste vi alltid minnas att vi bara är redskap: Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Trosläran, det budskap vi skall föra vidare, har en egen oändlig fruktbarhet som inte tillhör oss utan Kristus. Det är Gud själv som har åtagit sig att genomföra frälsningsverket och återlösa världen.

Vi behöver därför en stark tro som inte låter modlösheten dominera oss. Vi får inte begränsa oss till uteslutande mänskliga beräkningar. För att ta sig över hinder måste man börja med att arbeta, engagera sig helt och fullt i uppgiften, så att ansträngningen får oss att bana nya vägar. Inför varje svårighet är botemedlet personlig helighet och hängivenhet åt Gud.

Att vara heliga är att leva så som vår himmelske Fader vill att vi skall leva. Ni kanske säger att det är svårt. Ja, det är ett mycket högt ställt ideal. Men samtidigt är det enkelt: det ligger inom räckhåll. När någon blir sjuk kanske det inte alltid finns någon lämplig medicin, men på det övernaturliga planet är det aldrig så. Medicinen är alltid nära till hands: Jesus Kristus, närvarande i den heliga Eukaristin, som dessutom ger oss sin nåd i de övriga sakrament han instiftat.

Låt oss upprepa i ord och gärningar: Herre, jag förtröstar på dig, för mig räcker din ordinarie försyn, din dagliga hjälp. Vi har ingen anledning att be Gud om stora mirakler. Däremot bör vi bönfalla honom att föröka vår tro, upplysa vårt förnuft och stärka vår vilja. Jesus är alltid bredvid oss och handlar alltid som den han är.

Alltsedan jag började predika, har jag varnat er för ett falskt gudomliggörande. Låt dig inte bli beklämd över att lära känna dig själv som du är, just så, av lera. Det får inte oroa dig. För du och jag är Guds barn – och detta är det goda gudomliggörandet – utvalda av evighet genom en gudomlig kallelse. Fadern har före världens skapelse utvalt oss i Jesus Kristus till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek. Vi som på ett särskilt sätt tillhör Gud, som är hans redskap trots vårt personliga elände, kommer att kunna vara verkningsfulla så länge vi inte förlorar insikten om vår svaghet. Frestelserna ger oss ett perspektiv på vår egen svaghet.

Om ni känner er sorgsna när ni erfar – kanske på ett särskilt uppenbart sätt – er egen småsinthet, är det ett bra tillfälle att överlämna er fullständigt följsamt i Guds händer. Det berättas att en tiggare en dag gick Alexander den store till mötes och bad om en allmosa. Alexander hejdade sig och beordrade att mannen skulle göras till herre över fem städer. Förvirrad och handfallen utbrast tiggaren: ”Jag bad inte om så mycket!” Varpå Alexander svarade: ”Du bad som den du är. Och jag ger som den jag är.”

Även i de stunder då vi på ett tydligare sätt känner våra begränsningar, kan och måste vi se på Gud Fader, Gud Son, Gud helige Ande, medvetna om att vi deltar i Guds eget liv. Det finns aldrig tillräckliga skäl för att se sig om. Herren står vid vår sida. Vi bör vara trogna, lojala, uppfylla våra plikter, och i Jesus finna den kärlek och stimulans vi behöver för att förstå andras misstag och besegra våra egna fel. Då kommer rentav allt elände – ditt, mitt, alla människors – att bidra till att stödja Kristi rike.

Vi måste erkänna våra sjukdomar, men bekänna Guds makt. Optimismen, glädjen, den fasta övertygelsen om att Herren vill använda sig av oss, bör prägla vårt kristna liv. Om vi känner oss delaktiga i den heliga Kyrkan, om vi känner oss stödda av Petri fasta klippa och av den helige Andes verkan, kommer vi att besluta oss för att uppfylla de små plikterna i varje ögonblick: då skall vi så lite varje dag. Och skörden skall svämma över våra lador.

Kristen glädje

Låt oss återuppta det ämne som Kyrkan föreslår för oss: Maria har tagits upp i himlen till kropp och själ och änglarna jublar! Jag tänker även på hur hennes kyske make, den helige Josef, som väntade på henne i paradiset måste ha jublat. Men låt oss återvända till jorden. Tron bekräftar för oss att här nere, i detta liv, är vi på resande fot, stadda på vandring. Vi kommer inte att undgå offer, smärta eller försakelser. Trots det måste glädjen alltid vara som en kontrapunkt under vandringen.

Tjäna Herren med glädje: det finns inget annat sätt att tjäna honom. Gud älskar en glad givare, den som hänger sig helt och hållet i ett glatt offer, för det finns inte något skäl att vara sorgsen.

Ni kanske anser att denna optimism verkar överdriven, för alla människor erfar brister och misslyckanden, lidande, trötthet, otacksamhet, kanske hat. Hur skulle vi kristna, som är lika våra medmänniskor, kunna undgå dessa erfarenheter som ständigt är som en del av vår mänskliga natur?

Det vore naivt att förneka att smärta och modlöshet, sorg och ensamhet, ofta möter oss under denna vår jordevandring. Genom tron vet vi emellertid med säkerhet att detta inte är en följd av slumpen, att en människa inte är ödesbestämd till att under sin vandring utplåna sin längtan efter lycka. Tron lär oss att allt har en gudomlig innebörd och hör till själva den kallelse som för oss mot Fadershuset. Denna övernaturliga syn på den kristnes jordeliv förenklar inte människolivets komplexa natur, men garanterar människan att denna komplexitet kan genomströmmas av Guds kärlek, genom den starka och oförstörbara länk som förenar jordelivet med det slutliga livet i Fäderneslandet.

Vår Frus Upptagnings högtid ställer oss inför den verklighet som detta glädjerika hopp utgör. Vi är fortfarande pilgrimer, men vår moder har gått före oss och visar oss redan slutmålet för vår vandring: hon upprepar för oss att det är möjligt att nå fram och att vi, om vi är trogna, kommer att nå ändå fram. Den heliga Jungfrun är nämligen inte bara ett exempel för oss: hon är de kristnas hjälp. Och inför vår bön – Monstra te esse Matrem – varken kan eller vill hon förneka oss sin moderliga hjälp.