Texter på ämnet

Inre kamp

Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus, säger den helige Paulus. Den kristnes liv är en strid, ett krig, en storartad kamp för fred som inte på något sätt liknar mänskliga krigsföretag, vilka grundar sig på splittring och i många fall på hat, för Guds barns krig mot sin egen egoism grundar sig på enhet och kärlek. Jag – lär den helige Paulus – lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud. Det är vår oavbrutna skärmytsling mot högmod, mot den arrogans som får oss att göra det onda, mot självgoda omdömen, som den helige Paulus avser.

Denna palmsöndag, då vår Herre inleder den avgörande veckan för vår frälsning, måste vi lägga ytliga funderingar åt sidan och fästa vår uppmärksamhet på det centrala, det som verkligen är viktigt. Vad vi verkligen måste sträva efter är att komma till himlen. Om vi inte gör det, kommer ingenting att vara mödan värt. För att komma till himlen är det nödvändigt att vara trogen Kristi lära. För att vara trogen är det nödvändigt att aldrig ge efter i kampen mot de hinder som reser sig i vägen på vår vandring mot vår eviga lycka.

Jag vet att när vi talar om kamp minns vi även vår svaghet och kan förutse fall och misstag. Gud räknar med dem. Det är oundvikligt att det virvlar upp damm efter oss längs vägen. Vi är skapade varelser och fulla med brister. Jag skulle nästan säga att de ständigt bör finnas, för dessa brister är skuggor som i själen ger den kontrast som gör att Guds nåd, och vår avsikt att besvara den, kan framträda tydligare. Och detta ljusdunkel kommer att göra oss mänskliga, ödmjuka, förstående, generösa.

Vi får inte lura oss själva: om vi i våra liv räknar med kraft och segrar, måste vi även räkna med svaghet och nederlag. Sådan har de kristnas jordiska vandring alltid varit, även för dem som vi vördar som helgon. Minns ni Petrus, Augustinus, Franciskus? Jag har aldrig tyckt om helgonbiografier som med viss oskuldsfullhet – men samtidigt i avsaknad av god troslära – visar helgonens hjältedåd som om de hade varit befästa i nåden alltifrån moderlivet. Nej. Verkliga biografier över kristna hjältar återspeglar våra liv: de kämpade och segrade, de kämpade och led nederlag. Och när det hände, återvände de ångerfulla till kampen.

Det bör inte förvåna oss att vi relativt ofta besegras, vanligtvis – eller rentav alltid – i frågor som är obetydliga men som gör lika ont som om de vore viktiga. Om vi älskar Gud, om vi är ödmjuka, om vi är uthålliga och ihärdiga i vår kamp, kommer dessa nederlag inte att bli särskilt allvarliga. Vi kommer nämligen även att segra, och segrarna skall vara ärorika i Guds ögon. Om vi handlar med rätta avsikter och vill göra Guds vilja, om vi alltid räknar med hans nåd och vår egen intighet, skall det för oss aldrig finnas några nederlag.

Men det ligger en mäktig fiende som lurpassar på oss. Denna fiende, som motsätter sig vår avsikt att förkroppsliga Kristi lära i våra liv, är högmodet, som växer om vi inte försöker fatta Herrens välgörande och barmhärtiga hand efter våra misslyckanden och nederlag. Då fylls själen av dunkel – ett dystert mörker – och tror sig förtappad. Och fantasin hittar på hinder som inte är verkliga, hinder som skulle försvinna om vi bara försökte se på situationen med en gnutta ödmjukhet. På grund av högmodet och fantasin skapar själen således ibland svåra lidanden för sig själv, men det är lidanden i vilka Kristus inte är närvarande, för där Herren finns råder alltid frid och glädje, även om själen är som ett öppet sår och försjunken i mörker.

En annan av vår helgelses hycklande fiender är uppfattningen att denna inre kamp måste vända sig mot extraordinära hinder, mot eldsprutande drakar. Det är ännu ett tecken på högmod. Vi vill kämpa, men vi vill göra det så det hörs, till ljudet av trumpetfanfarer och under fladdrande standar.

Vi måste övertyga oss om att klippans värsta fiende inte är hackan, yxan eller något annat liknande verktyg, hur slagkraftigt det än är, utan det ständiga sipprandet av vatten som droppe för droppe tränger in i hällens sprickor, tills det förstört klippans struktur. Den största faran för en kristen är att underskatta vikten av att kämpa i små skärmytslingar som undan för undan tränger in i själen, tills den blir skröplig, bräcklig, likgiltig inför Guds röst.

Låt oss lyssna till Herren som säger till oss att den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Det är som om han förmanade oss: Kämpa varje stund i dessa detaljer som kan verka obetydliga, men som jag anser vara viktiga; uppfyll punktligt dina plikter; le mot den som behöver det, även om din själ är full av smärta; ägna, utan att snåla, den tid som behövs åt bön; hjälp den som söker upp dig för att få stöd; var rättvis, ja med nådens hjälp inte bara rättvis utan kärleksfull.

Det är dessa och liknande ingivelser som vi varje dag kommer att höra inom oss, som en tyst uppmaning att träna än mer i självövervinnelsens övernaturliga sport. Må Guds ljus upplysa oss, så att vi förnimmer hans ingivelser. Må han hjälpa oss att kämpa, må han stå vid vår sida då vi segrar. Må han inte överge oss då vi faller, för om han bara inte gör det, kommer vi alltid att vara i stånd att resa oss och fortsätta kämpa.

Vi får inte stanna. Herren vill att vi skall kämpa mer, intensivare, på ständigt bredare front. Vi är skyldiga att överträffa oss själva, för i denna tävling är målsnöret himlens härlighet. Och når vi inte dit, har vi gjort allt förgäves.

Vår betraktelse är snart slut. Kom ihåg – och dröj i själens djup vid Guds oändliga godhet – att Kristus verkligen blir närvarande i hostian genom konsekrationens ord, med sin kropp, med sitt blod, med sin själ och sin gudom. Tillbe honom ödmjukt och hängivet, erbjud honom i hans närvaro ännu en gång er uppriktiga kärlek. Säg utan rädsla åt honom att ni älskar honom, tacka honom för detta dagliga bevis på kärleksfull barmhärtighet, och uppliva er önskan att ta emot kommunionen med tillförsikt. Jag häpnar inför detta kärlekens mysterium: Herren vill ha mitt stackars hjärta som sin tron, för att inte överge mig om jag inte avlägsnar mig från honom.

Styrkta av Kristi närvaro, närda av hans kropp, kommer vi att vara trogna under detta jordeliv, och därefter i himlen, tillsammans med Jesus och hans moder, kommer vi att kunna utropa oss till segrare. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.