Texter på ämnet

Säden och ogräset

Med hjälp av Kristi lära, inte av mina egna ideer, har jag beskrivit en idealisk kristen väg. Ni håller nog med om att det är ett högt ställt mål, ädelt och attraktivt. Någon kanske frågar sig själv, är det möjligt att leva så i dagens samhälle?

Herren har förvisso kallat oss i en tid då det talas mycket om fred och det inte finns någon fred: varken frid i människornas själar eller fred i institutionerna, i samhällslivet eller mellan folken. Det talas ständigt om jämlikhet och demokrati och det finns ett överflöd av slutna, ogenomträngliga grupper. Han har kallat oss i en tid då man ropar efter förståelse, och förståelsen lyser med sin frånvaro, till och med mellan personer som handlar i god tro och önskar visa kärlek gentemot nästan för – glöm inte det! – kärleken består mer i att förstå än i att ge.

Vi lever i en epok då fanatiska och omedgörliga personer – som inte förmår lyssna till andras argument – försvarar sig själva genom att beskylla sina offer för att vara våldsamma och aggressiva. Han har, avslutningsvis, kallat oss då man hör det pratas mycket om enhet och det kanske kan vara svårt att föreställa sig större oenighet till och med bland oss katoliker, för att då inte tala om oenigheten bland folk i allmänhet.

Jag gör aldrig politiska överväganden, för det är inte min uppgift. För att som en präst beskriva situationen i dagens värld, behöver jag bara dra mig till minnes en av Herrens liknelser: den om säden och ogräset. Med himmelriket är det som när en man hade sått god säd i sin åker. Medan alla låg och sov kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. Situationen är tydlig: åkern är bördig och utsädet gott, åkerns herre har kastat ut utsädet i rätt tid och enligt konstens alla regler, dessutom har han organiserat en vaktstyrka som skall bevaka den nyligen genomförda sådden. Om det därefter växer ogräs, är det för att det har saknats gensvar, för att människorna – i synnerhet vi kristna – har somnat och tillåtit fienden att närma sig.

När de oansvariga tjänarna frågar Herren varför det har vuxit ogräs i hans åker, är svaret uppenbart: inimicus homo hoc fecit, det är en fiende som har varit framme! Vi kristna, som borde ha vakat och sett till att de goda ting som Skaparen satt i världen kunnat utvecklas i sanningens och det godas tjänst, har somnat – en sorglig lättja, denna sömn! – medan fienden och alla hans tjänare verkat oupphörligt. Ni ser ju hur ogräset har vuxit: vilken rik skörd överallt!

Jag är ingen olycksprofet. Med mina ord vill jag inte beskriva en nedslående och hopplös bild av verkligheten. Jag vill inte klaga över den tid Gud i sin försyn har velat att vi skall leva i. Vi älskar denna vår tid, för i den skall vi helga oss. Låt oss inte falla för naiv och fruktlös nostalgi: världen var inte bättre förr. Alltid, alltifrån Kyrkans första tid, medan man fortfarande hörde de första tolv predika, har våldsamma förföljelser och kätterier uppstått, lögner spritts och hatet fått fria tyglar.

Men det är heller inte rimligt att förneka att det onda har frodats. Över hela jorden, som är Kristi arv, över hela denna Guds åker, har det vuxit ogräs: och inte bara lite, utan ett överflöd av ogräs! Vi får inte låta oss luras av myten om att utvecklingen ständigt och oavbrutet går framåt. Utveckling är bra om den ges en korrekt ordning, och sådan utveckling önskar Gud. Men människor förefaller fästa större betydelse vid den falska utveckling som förblindar så många människor, som ofta inte förstår att mänskligheten genom vissa av sina framsteg i själva verket går bakåt och går miste om sina tidigare landvinningar.

Jag upprepar att Herren har givit oss världen i arv. Och vi måste hålla själen och förnuftet vakna, vi måste vara realister, utan att ge efter för uppgivenheten. Bara ett förhärdat samvete, bara den okänslighet som slentrian orsakar, bara lättsinnig slöhet kan få oss att betrakta världen utan att se det onda, att Gud förolämpas, att själarna ibland tillfogas obotlig skada. Vi måste vara optimister, men med en optimism som har sitt ursprung i tron på Guds makt – Gud förlorar inga slag –, med en optimism som inte följer av mänsklig tillfredsställelse, av dum och högfärdig självgodhet.

Tillåt mig att berätta om en personlig händelse som utspelade sig för många år sedan. En vän till mig, som var godhjärtad men saknade tro, pekade en dag på en jordglob och sade: Se här, från norr till söder och från öster till väster. Vad är det du vill visa mig?, frågade jag honom. Han svarade: Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått, då man försökt att föra in hans lära i folks liv, och du ser resultatet. Först fylldes jag av sorg: det gör faktiskt mycket ont att tänka sig att det fortfarande finns många som inte känner Herren och att det även finns många bland dem som känner honom som lever som om de inte gjorde det.

Men den första känslan varade bara ett ögonblick och gav vika för kärlek och tacksamhet, för Jesus har velat göra varje människa till en fri medarbetare i hans frälsningsverk. Han har inte misslyckats: hans lära och liv gör ständigt världen fruktbar. Hans frälsningsverk är tillräcklig, ja den både räcker och blir över.

Gud vill inte ha slavar, utan barn, och han respekterar vår frihet. Frälsningsverket fortsätter och vi deltar i det: det är Kristi vilja att vi – enligt den helige Paulus kraftfulla ord – i vårt kött, i våra liv, skall uppfylla det som fattas i hans lidande, pro Corpore ejus, quod est Ecclesia, till gagn för hans kropp som är Kyrkan.

Det är mödan värt att sätta livet på spel för att hänge sig helt och fullt, för att besvara Guds kärlek och det förtroende han visar oss. Framför allt är det mödan värt att bestämma sig för att ta den kristna tron på allvar. Då vi läser Credo bekänner vi vår tro på Gud Fader allsmäktig, på hans Son Jesus Kristus, som dog och uppstod, på den helige Ande som är Herre och livgivare. Vi bekänner vår tro på att Kyrkan, som är en, helig, katolsk och apostolisk, är Kristi kropp, som den helige Ande ger liv åt. Vi gläds åt syndernas förlåtelse och åt hoppet på vår framtida uppståndelse. Men tränger dessa sanningar in i djupet av vårt hjärta eller stannar de kanske på våra läppar? Det gudomliga budskapet om pingstens seger, glädje och frid måste vara den orubbliga grunden för varje kristens sätt att tänka, reagera och leva.

Ett nytt liv

Så återges den samtidigt enkla och högtidliga stund då det nya Testamentet instiftades. Jesus upphäver Lagens gamla system och uppenbarar att han själv kommer att vara innehållet i vår bön och vårt liv.

Se på den översvallande glädjen i dagens liturgi: Må jublet skalla högt, fröjden ge genklang i höjden! Det är det kristna jublet, som sjunger om en ny tids ankomst: Morgonrodnaden följs av dagen, påskalammen, Moselagen, har nu fullbordan nått. Solen skuggorna fördriver, bilden verklighet nu bliver, och ett nytt förbund vi fått.

Ett kärlekens underverk, barnens sanna bröd. Jesus, den evige Faderns förstfödde, erbjuder oss sig själv som föda. Och samme Jesus Kristus som här stärker oss, väntar på oss i himlen som deltagare i bröllopsmåltiden, som medarvingar och vänner, för de som när sig av Kristus kommer att dö den jordiska och timliga döden, men de kommer att leva i evighet, för Kristus är det liv som inte förgås.

Den eviga lyckan börjar redan nu för de kristna som styrker sig med Eukaristins slutgiltiga manna. Det gamla hör det förgångna till: låt oss lägga åt sidan vad som är förgängligt, må allt vara nytt för oss: våra hjärtan, ord och gärningar.

Detta är det glada budskapet. Det är ett nytt budskap, en nyhet, för det talar till oss om ett kärleksdjup som vi aldrig ens kunnat ana. Det är glatt, för ingenting skulle kunna vara bättre än att förenas innerligt med Gud, den Gode som är källan till allt gott. Detta är det glada budskapet, för på ett sätt som inte kan beskrivas, utgör det för oss en försmak av evigheten.

Eukaristins rikedom

När Herren under den sista nattvarden instiftade den heliga Eukaristin var det natt, vilket – kommenterar den helige Johannes Chrysostomos – visade att tiden var inne. Natten lade sig över världen, för de gamla riterna, de gamla tecknen på Guds oändliga barmhärtighet med mänskligheten höll på att förverkligas helt och fullt, och så banade den väg för en verklig gryning: den nya påsken. Eukaristin instiftades därför om natten, som förberedelse för uppståndelsens morgon.s

Även i våra liv bör vi förbereda denna gryning. Allt som är förgängligt, skadligt, onödigt – uppgivenhet, misströstan, sorg, feghet – måste avlägsnas. Den heliga Eukaristin för Guds nyhet in i Guds barn och vi bör svara in novitate sensus, med en förnyelse av hela vårt sinnelag och vårt sätt att handla. Vi har fått en ny energikälla, en mäktig rot inympad i Herren. Vi kan inte återvända till den gamla jästen, vi som har denna tids och alla tiders Bröd.