Texter på ämnet

Den heliga Mässan i de kristnas liv

Den heliga Mässan ställer oss på detta sätt inför trons främsta mysterier, eftersom den är själva Treenighetens gåva till Kyrkan. Man förstår därför att Mässan utgör mittpunkten i och roten till de kristnas andliga liv. Mässan är syftet med alla sakrament. I Mässan fullkomnas det nådens liv som tog sin början i oss genom dopet och som växer, stärkt genom konfirmationen. När vi deltar i Eukaristin, skriver den helige Kyrillos av Jerusalem, erfar vi den förandligande och gudomliggörande verkan av den helige Ande, som inte bara gör oss delaktiga i Kristi liv, som fallet är med dopet, utan gör oss helt och hållet lika Kristus, genom att ansluta oss till Jesu Kristi fullhet.

Genom att den helige Andes utgjutande gör oss lika Kristus, inser vi att vi är Guds barn. Tröstaren, som är kärlek, lär oss att impregnera hela vårt liv med denna dygd. Consummati in unum, då vi blivit ett med Kristus kan vi bland människorna vara det som den helige Augustinus säger att Eukaristin är: ett enhetens tecken, kärlekens band.

Jag avslöjar ingen nyhet om jag säger att vissa kristna har en mycket inskränkt bild av den heliga Mässan, att Mässan för vissa bara är en yttre ritual, om inte rentav en social konvention. Det är vårt hjärtas inskränkthet som gör att vi kan delta slentrianmässigt i Guds största akt av självutgivelse till mänskligheten. Jag upprepar att i Mässan, den Mässa vi nu firar, deltar den heliga Treenigheten på ett speciellt sätt. För att besvara en så stor kärlek är det nödvändigt att vi hänger oss helt och hållet, till kropp och själ. Vi lyssnar till Gud, vi talar med honom, ser honom, smakar honom. Och när orden inte räcker till sjunger vi, och uppmanar vår tunga – Pange, lingua! – att inför hela mänskligheten förkunna Herrens storhet.

Det eviga livets bröd

Genom att betrakta allt vad vi nyss nämnt vill jag få oss att bli medvetna om vårt uppdrag som kristna, att vända blicken mot den heliga Eukaristin, mot Jesus som, närvarande bland oss, har gjort oss till lemmar i sin kropp: vos estis corpus Christi et membra de membro, ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. Vår Gud har beslutat att bli kvar i tabernaklet för att nära oss, för att styrka oss, för att gudomliggöra oss, för att göra så att vår uppgift och våra ansträngningar bär frukt. Jesus är samtidigt såningsmannen, utsädet och frukten av skörden: det eviga livets Bröd.

Den heliga Eukaristin, detta underverk som ständigt förnyas, har alla kännetecken som utmärker Jesu handlande. Han är fullkomlig Gud och fullkomlig människa, himlens och jordens Herre, och erbjuder oss sig själv som näring, på det naturligaste och vardagligaste sätt man kan tänka sig. I brödets gestalt väntar han på vår kärlek, sedan nästan tvåtusen år. Det är mycket tid, och ändå inte, för när man älskar flyger tiden.

Jag kommer att tänka på en förtjusande galicisk dikt, en sång av Alfons X den vise. Det är legenden om en munk som i sin enkelhet bad Jungfru Maria om att få betrakta himlen, om så bara för ett ögonblick. Den heliga Jungfrun biföll hans önskan, och den gode munken fördes till paradiset. När han återvände kände han inte igen en ende av klostrets invånare: hans bön, som han själv upplevt som ytterst kort, hade varat trehundra år. Tre århundraden är inte någonting alls för ett hjärta som älskar. Så förklarar jag för mig själv denna Herrens tvåtusen år långa väntan i Eukaristin. Den som väntar är Gud själv, han älskar människorna, söker oss, älskar oss som vi är – begränsade, själviska, ombytliga – men med förmågan att upptäcka hans oändliga kärlek och hänge oss åt honom helt och fullt.

Jesus kom till jorden och blev kvar bland oss i Eukaristin av kärlek till oss och för att lära oss att älska. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. Med dessa ord börjar den helige Johannes berättelsen om vad som hände den påskafton då Jesus – det är den helige Paulus som återger det – tog ettbröd, tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig. Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Varje gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.

Att umgås med Jesus i Ordet och Brödet

Jesus döljer sig i altarets allraheligaste sakrament för att vi skall våga umgås med honom, för att vara vårt stöd, för att vi skall bli ett med honom. Då han sade att utan mig kan ni ingenting göra, dömde han inte oss kristna till att förbli ineffektiva, och han tvingade oss heller inte att söka hans Person på ett tungt och besvärligt sätt. Han stannade kvar bland oss helt och fullt tillgänglig.

När vi samlas framför altaret medan det heliga Mässoffret firas, när vi betraktar den heliga hostian utställd i monstransen eller när vi tillber det gömt i tabernaklet, bör vi återuppliva vår tro, tänka på denna nya existens som kommer till oss, och bli rörda av Guds tillgivenhet och ömhet.

De deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Så beskriver Skriften de första kristnas handlande: samlade genom apostlarnas tro i fullkomlig enhet, deltar de i Eukaristin, enhälliga i bönen. Tro, Bröd, Ord.

Jesus i Eukaristin är en säker garanti för hans närvaro i våra själar; för hans makt, som upprätthåller världen; för hans löfte om frälsning, som vid tidens slut kommer att hjälpa människosläktet att bo för evigt i det himmelska Fadershuset tillsammans med Gud Fader, Gud Son och Gud helige Ande: den heliga Treenigheten, en enda Gud. Det är hela vår tro som aktualiseras när vi tror på Jesus, på hans verkliga närvaro under brödets och vinets gestalter.

Brödet och skörden: gemenskap med alla människor

Jag sade i början till er att Jesus är såningsmannen. Och genom oss kristna fortsätter han sin gudomliga sådd. Kristus kramar vetekornen i sina sargade händer, dränker in dem med sitt blod, renar dem och kastar dem i den plogfåra som är världen. Han kastar kornen vart och ett för sig, för att varje kristen i sin egen omgivning må vittna om Herrens döds och uppståndelses fruktbarhet.

Om vi är i Kristi händer, måste vi låta oss impregneras av hans återlösande blod, låta oss kastas för vinden, acceptera vårt liv sådant Gud vill att det skall vara. Och vi måste inse att vetekornet för att ge skörd måste falla i jorden och dö. Sedan gror det och axet växer fram. Av axet blir det bröd, som genom Guds verkan kommer att omvandlas till Kristi kropp. Därigenom återförenas vi i Jesus, vår såningsman. Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Vi får aldrig glömma att det inte blir någon skörd utan sådd: det är därför nödvändigt att generöst sprida Guds ord, att göra så att människorna lär känna Kristus och när de väl lärt känna honom, hungrar efter honom. Corpus Christi – Kristi kropp, livets bröd – är ett bra tillfälle för att meditera över den hunger som våra medmänniskor uppenbarligen känner: hunger efter sanning, rättvisa, enhet och fred. Ställda inför denna hunger efter fred måste vi tillsammans med den helige Paulus upprepa att Kristus är vår fred, pax nostra. Längtan efter sanning måste påminna oss om att Jesus är vägen, sanningen och livet. Dem som strävar efter enhet måste vi ställa inför Kristus som ber för att vi skall vara consummati in unum, fullkomnade i enheten. Hungern efter rättvisa måste föra oss till den ursprungliga källan till endräkt människor emellan, nämligen vetskapen om att vi är Faderns barn och därför bröder och systrar.

Fred, sanning, enhet, rättvisa. Vad svårt det ibland verkar vara att övervinna de barriärer som hindrar samvaron människor emellan! Och ändå är vi kristna kallade att förverkliga broderskapets stora underverk: att med Guds nåd få människor att behandla varandra kristet, bära varandras bördor, genom att leva kärleksbudet som är det band som ger fullkomlighet och sammanfattar lagen.