Texter på ämnet

Han gjorde Guds, sin Faders, vilja

Jag håller mig strikt till sanningen om jag säger er att Jesus fortfarande fortsätter att söka härbärge i våra hjärtan. Vi måste be honom om ursäkt för vår egen blindhet, för vår otacksamhet. Vi måste be honom om nåden att aldrig stänga själens dörr för honom.

Herren döljer inte för oss att en sådan fullständig lydnad gentemot Guds vilja kräver uppoffringar och hängivelse, för kärleken kräver inte rättigheter: den vill tjäna. Han har gått den vägen först av alla. Jesus, hur lydde du? Usque ad mortem, mortem autem crucis, ända till döden, döden på ett kors. Vi måste stiga ur oss själva, krångla till livet för oss själva, förlora det av kärlek till Gud och människorna. Du ville leva och du ville inte att någonting skulle hända med dig. Men Gud ville någonting annat. Det finns två viljor: din vilja måste rätta sig efter Guds vilja och identifiera sig med den, det är inte Guds vilja som skall böjas för att rätta sig efter din.

Jag har med glädje sett många människor som har satt livet på spel – som du, Herre, usque ad mortem – för att göra vad Gud krävde av dem: de ägnade sin energi och sitt yrkesarbete åt att tjäna Kyrkan för alla människors väl.

Låt oss lära oss att lyda, låt oss lära oss att tjäna: det finns ingenting ädlare än att frivilligt vilja hänge sig för att vara till nytta för sina medmänniskor. När vi känner högmodet som muttrar inom oss, stoltheten som får oss att tro att vi är övermänniskor, är stunden inne att säga nej, att säga att vår enda triumf måste vara den som sker i ödmjukhet. Då kommer vi att identifiera oss med Kristus på korset, men inte motspänstigt, upprört eller motvilligt, utan glatt. Denna glädje, då vi glömmer oss själva, är nämligen det bästa beviset på kärlek.

Ögondroppar

Fariséernas synd bestod inte i att de inte kände igen Gud i Kristus, utan i att de frivilligt stängde in sig i sig själva, i att de inte lät Jesus, som är ljuset, öppna deras ögon. Denna sorts låsning påverkar omedelbart våra relationer till andra människor. Den farisé som tror sig vara ljus och därför inte tillåter Gud att öppna hans ögon, kommer även att behandla sin nästa högfärdigt och orättvist: Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar eller som tullindrivaren där. Så ber han. Och den blindfödde, som fortsätter att berätta sanningen om hur han mirakulöst har botats, förolämpar man så här: Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss! Och de körde ut honom.

Bland dem som inte känner Kristus finns det många ärbara människor som av enkel hänsyn vet hur de skall uppträda taktfullt: de är uppriktiga, hjärtliga, väluppfostrade. Om sådana som de eller vi själva tillåter Jesus att bota den blindhet som fortfarande gör vår syn skum, om vi tillåter Herren att smörja oss med den lera som i hans händer blir de effektivaste ögondropparna, kommer vi att se alla jordiska företeelser och få en skymt av de eviga med ett nytt ljus, med trons ljus. Vi kommer att ha fått en klar syn.

Detta är vad varje kristen är kallad till: fullheten av den kärlek som är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kristi kärlek är inte bara att hysa godmodiga känslor gentemot nästan, den nöjer sig inte med välgörenhet. Kärleken till nästan, som Gud ingjuter i själen, förändrar förnuftet och viljan inifrån: den ger en övernaturlig grund för vänskapen och glädjen i att göra det goda.

Betrakta den scen ur Apostlagärningarna i vilken en lam botas. Petrus och Johannes gick till templet och då de gick förbi träffar de en man som sitter vid porten: han var lam från födseln. Allt påminner om när den blinde botades. Men nu anser inte lärjungarna längre att olyckan kan bero på den sjukes personliga synder eller på hans föräldrars brister. Och de säger till honom: I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! Innan var de oförstående, nu är de idel barmhärtighet. Innan spred de oblyga omdömen omkring sig, nu botar de mirakulöst i Herrens namn. Då som nu: Det är Kristus som går förbi! Det är Kristus som fortsätter sin vandring längs världens gator och torg i sina lärjungar, och för er som lyssnar på mig ber jag honom ivrigt att gå förbi och uppsöka era själar.

Sann vördnad för Jesu hjärta

Låt oss försöka förstå vilken rikedom som döljer sig bakom orden ”Jesu hjärta”. När vi talar om en människas hjärta, hänför vi oss inte bara till hennes känslor, utan till hela personen, som tycker om, älskar och umgås med andra. Den heliga Skrift använder sig av just detta mänskliga uttryckssätt för att vi skall förstå de saker som hänför sig till Gud. Våra tankar, ord och gärningar sammanfattas och uttrycks i hjärtat, i vilket de har sitt ursprung och grund. Med andra ord kan vi säga att en människas värde bestäms av hennes hjärta.

Hjärtat tillhör glädjen – mitt hjärta skall jubla över din hjälp; ångern – mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt bröst; lovprisningen av Gud – mitt hjärta brusar av härliga ord; beslutet att lyssna till Herren – mitt hjärta är redo; den kärleksfulla vakan – jag sov, men mitt hjärta var vaket; och likaså tvivel och fruktan – känn ingen oro, tro på mig.

Hjärtat känner inte bara, det vet och förstår också. Guds lag finns i hjärtat och förblir inskriven i det. Den heliga Skrift säger dessutom att munnen säger vad hjärtat är fullt av. Herren förebrår de skriftlärda: Varför bär ni onda tankar i era hjärtan? Och som sammanfattning av de synder som människan kan begå säger Jesus: Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.

När den heliga Skrift talar om hjärtat, avses inte en flyktig känsla som leder till sinnesrörelse eller tårar. Den talar om hjärtat – som Jesus själv vittnar om – för att hänföra sig till personen, som i sin helhet, kropp och själ, vänder sig mot vad den anser vara gott: Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Det är därför vi, när vi betraktar Jesu hjärta, upptäcker att Guds kärlek till oss är säker och hans självutgivelse till oss äkta. När vi uppmuntrar till vördnad för Jesu hjärta, är detta inte något annat än en uppmaning till fullständig hängivelse, med allt det vi är – vår själ, våra känslor, våra tankar, våra ord och våra gärningar, våra mödor och glädjeämnen – till personen Jesus.

Den sanna vördnaden för Jesu hjärta består i att känna Gud och att känna oss själva, att betrakta Jesus och ta sin tillflykt till honom, som förmanar, undervisar och leder oss. Det finns ingen ytlighet i denna fromhetsövning, annat än i den utsträckning den enskilde på grund av egen oförmåga inte lyckas förstå den inkarnerade Gudens sanna väsen.

Att efterlikna Maria

Vår moder är en modell för hur man skall besvara nåden, och då vi betraktar hennes liv, kommer Herren att ge oss ljus så att vi kan gudomliggöra vårt dagliga liv. Under året, då vi firar marianska högtider, och under flera tillfällen under vardagen tänker vi kristna många gånger på den heliga Jungfrun. Om vi tar vara på dessa ögonblick, om vi tänker på hur vår moder skulle ha handlat i de uppgifter som vi har att utföra, kommer vi undan för undan att lära oss, och vi kommer till slut att likna henne, som barn liknar sina mödrar.

Först och främst skall vi ta efter hennes kärlek. Kärleken till nästan är inte enbart en fråga om känslor: den bör uttryckas i ord, men framför allt i handlingar. Den heliga Jungfrun sade inte enbart fiat, utan omsatte i varje stund detta fasta och oåterkalleliga beslut i handling. Så skall även vi göra. När vi sporras av kärlek till Gud och erfar vad han vill, bör vi anstränga oss för att vara trogna, lojala och att vara det på ett handlingskraftigt sätt: för inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja.

Vi måste ta efter hennes naturliga och övernaturliga elegans. Hon är en privilegierad varelse i frälsningshistorien: i Maria blev Ordet kött och tog sin boning ibland oss. Hon var ett milt vittne, som förblev dolt. Hon tyckte inte om att prisas, för hon eftersträvade inte att själv äras. Maria närvarar vid sin Sons barndoms mysterier, som är normala mysterier, om man nu kan säga så: vid de stora miraklen och folkmassans hyllningar drar hon sig undan. I Jerusalem, då Kristus – ridande på en ungåsna – hyllas som konung är Maria inte där. Men hon framträder åter vid korset, då alla andra flyr. Detta sätt att handla visar – utan att vara utstuderat – på hennes storhet, på hennes själs djup och helighet.

Om vi försöker lära oss genom att följa hennes exempel i att lyda Gud, kommer vi att kunna lära oss att tjäna finkänsligt och samtidigt uppträda värdigt. I Maria finns inte ett spår av de oförståndiga jungfrurnas attityd, vilka lyder, men enfaldigt. Vår Fru lyssnar uppmärksamt på vad Gud begär, reflekterar över det hon inte förstår, frågar vad hon inte vet. Sedan hänger hon sig helt åt att göra Guds vilja: Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. Är det inte underbart? Den heliga Maria, en läromästarinna för hela vårt handlande, lär oss nu att det inte är förnedrande att tjäna Gud, att man därigenom inte underkuvar sitt samvete: hon påverkar oss i vårt innersta så att vi upptäcker Guds barns frihet.