Texter på ämnet

Guld, rökelse och myrra

Videntes autem stellam gavisi sunt gaudio magno valde, säger den latinska texten med en anmärkningsvärd upprepning: När de återsåg stjärnan gladdes de med en stor glädje. Varför denna glädje? Därför att de, som aldrig hade tvivlat, av Herren får ta emot beviset på att stjärnan aldrig hade försvunnit: de upphörde att betrakta den med sina sinnen, men de hade hela tiden bevarat den i sina själar. Sådan är den kristnes kallelse: om man inte förlorar tron, om man behåller hoppet om att Jesus Kristus kommer att vara med oss till tidens slut, dyker stjärnan upp igen. Och när man åter erfar att den egna kallelsen är verklig, föds en större glädje, som i oss ökar tron, hoppet och kärleken.

De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. Även vi faller ner inför Jesus, inför denne Gud som gömmer sig i sin mänskliga natur. Vi upprepar för honom att vi inte vill vända ryggen åt hans gudomliga kall, att vi aldrig kommer att avlägsna oss från honom, att vi skall lyfta undan allting ur vår väg som skulle kunna vara hinder för troheten, att vi uppriktigt vill vara följsamma gentemot hans ingivelser. Du, i din själ, och även jag – för jag ber i mitt inre, med djupa tysta rop – berättar för barnet att vi innerligt gärna vill vara goda tjänare, som dem i liknelsen, så att även vi kan få höra: Bra, du är en god och trogen tjänare.

De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. Låt oss dröja en stund vid detta stycke i det heliga evangeliet och försöka förstå det. Hur är det möjligt att vi som inte är någonting och inte är värda någonting, kan räcka fram gåvor till Gud? Skriften säger att allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan. Människan lyckas inte ens upptäcka hela djupet och skönheten i Herrens gåvor: Om du visste vad Gud har att ge!, svarar Jesus den samariska kvinnan. Jesus Kristus har lärt oss att förvänta oss allt av Fadern, att framför allt söka Gud och hans rättvisa, för vi kommer att få allt annat därtill, och han vet väl vad vi behöver.

I frälsningsordningen vårdar vår Fader varje människa med kärleksfull ömhet: Var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat. Det kunde därför förefalla onödigt att bekymra sig om att ge Herren något som han skulle kunna behöva. Våra gåvor, vi som är gäldenärer som inte har någonting att betala med, skulle likna gåvorna i det gamla Förbundet som Gud inte längre tar emot: Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och detta fast de frambärs enligt lagen.

Men Herren vet att förälskade vill ge, och han själv visar oss vad han vill ha av oss. Han bryr sig inte om rikedomar eller om jordens, havens eller luftens frukter eller djur, för allt det tillhör honom. Han vill ha någonting intimt, som vi måste ge honom frivilligt: ge mig, min son, ditt hjärta. Förstår ni? Han nöjer sig inte med en del, han vill ha allt. Jag upprepar, han söker inte våra saker: han vill ha oss själva. Det är om vi ger oss själva, och endast då, som vi kan erbjuda Herren andra presenter.

Låt oss därför ge honom guld, det rena guld som består i att lösgöra sig från pengar och materiella medel. Låt oss inte glömma att det är goda ting som kommer från Gud. Men Herren har bestämt att vi skall använda dem utan att fästa våra hjärtan vid dem, och använda dem till nytta för mänskligheten.

Jordiska egendomar är inte onda. De perverteras då människan upphöjer dem till avgudabilder och faller ned inför dem. De blir ädla då vi gör dem till redskap för att göra det goda, i ett kristet arbete för rättvisa och kärlek. Vi kan inte leta efter ekonomiska tillgångar som den som söker en skatt: vår skatt är här, liggande i en krubba, nämligen Kristus, och han skall vara i centrum för all vår kärlek, för där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Efter denna kärleksbekännelse måste man handla som förälskade i Gud. In omnibus exhibeamus nosmetipsos sicut Dei ministros, låt oss på alla sätt visa oss som Herrens tjänare. Om du ger dig själv till honom på det sätt han vill, kommer nådens verkan att ta sig uttryck i ditt yrkesliv, i ditt arbete, i dina ansträngningar för att utföra mänskliga ting på ett gudomligt sätt, vare sig de är små eller stora, för genom kärleken får alla ting en ny dimension.

Men under denna fasta får vi inte glömma att det inte är lätt att vilja vara Guds tjänare. Låt oss fortsätta läsa den text av den helige Paulus som Mässans läsning återger denna söndag, så att vi kan dra oss svårigheterna till minnes: Som Guds tjänare – skriver Aposteln – visar jag stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod ochgodhet, med helig Ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft.

Under livets mest skiftande omständigheter, i alla situationer, måste vi uppträda som Guds tjänare, medvetna om att Herren är med oss, om att vi är hans barn. Vi måste vara medvetna om de gudomliga rötter som vårt liv är inympat på och handla i överensstämmelse därmed.

Dessa Apostelns ord bör fylla er med glädje, för de kan liknas vid en kanonisering av er kallelse till att vara vanliga kristna som lever mitt i världen och som delar era strävanden, arbeten och glädjeämnen med era medmänniskor, era likar. Allt detta är en gudomlig väg. Vad Herren ber er om är att ni i varje ögonblick skall handla som hans barn och tjänare.

Men dessa livets vanliga omständigheter kommer att bli en gudomlig väg om vi verkligen omvänder oss, om vi ger oss hän. För den helige Paulus talar hårda ord. Han lovar de kristna ett svårt och riskfyllt liv i ständig spänning. Vad kristendomen har förvanskats när man har velat utmåla den som ett bekvämt liv! Men det är även en förvanskning av sanningen att tro att detta djupa och allvarliga liv, som har en livlig erfarenhet av den mänskliga tillvarons alla svårigheter, skulle vara ett liv fullt av ångest, förtryck eller fruktan.

En kristen är realist, med en övernaturlig och mänsklig realism som lägger märke till alla livets nyanser: smärta och glädje, det egna och andras lidande, visshet och villrådighet, generositet och tendensen till egoism. En kristen känner till allt och ställs inför allt, fylld av kristen karaktärsfasthet och den styrka han erhåller från Gud.

Att tänka på Kristi död blir då en uppmaning till att fullständigt ärligt möta vardagens göromål, att ta den tro vi bekänner på allvar. Stilla veckan kan därför inte utgöra en helgad parentes inom ramen för ett liv där vi enbart låter oss ledas av mänskliga bevekelsegrunder: den måste bli ett tillfälle till att fördjupa oss i Guds kärleks djup, för att därigenom, i ord och handling, visa honom för människorna.

Men Herren ställer villkor. Den helige Lukas återger ett av hans uttalanden som vi inte kan bortse från: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte bli min lärjunge. Det är hårda villkor. Självfallet ger orden hata eller avsky inte en god bild av Jesu ursprungliga tanke. Under alla omständigheter var Herrens ord kraftfulla, och de kan inte inskränkas till ett älska mindre, en tolkning som man ibland använder sig av i syfte att mildra uttrycket. Detta undantagslösa uttalande är fruktansvärt, inte för att det innebär en negativ eller obarmhärtig attityd, för den Jesus som uttalar det är densamme som befaller oss att älska vår nästa som oss själva och som ger sitt liv för människorna: uttalandet anger helt enkelt att inför Gud duger inga halvmesyrer. Man skulle kunna översätta Kristi ord med älska mer, älska bättre, eller hellre med att inte älska med en egoistisk kärlek eller med en kärlek vars räckvidd är kort: vi måste älska med Guds kärlek.

Det är det saken gäller. Låt oss betrakta närmare det sista krav Jesus ställer: et animam suam. Livet, själva själen, är vad Herren begär av oss. Om vi är ytliga, om vi bara bekymrar oss om vår personliga bekvämlighet, om vi låter vår omgivnings och hela världens existens kretsa kring oss själva, har vi inte rätt att kalla oss kristna, att anse oss vara Kristi lärjungar. Det är nödvändigt att hänge sig i ord och sanning och inte bara i ord. Guds kärlek uppmanar oss att bära korset utan att släpa det efter oss, att känna att hela mänsklighetens tyngd vilar även på oss, att i vårt eget stånds och yrkes omständigheter uppfylla Faderns viljas klara och samtidigt kärleksfulla plan. I den passage som vi kommenterar säger Jesus därefter: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.

Låt oss utan fruktan bejaka Guds vilja, låt oss utan tvekan fatta föresatsen att leva hela vårt liv i enlighet med vår tros lära och krav. Vi kan vara säkra på att vi kommer att möta kamp, lidande och smärta men om vi verkligen tror kommer vi aldrig att känna oss nedslagna: även med lidanden och rentav förtal skall vi vara lyckliga, med en lycka som skall mana oss att älska våra medmänniskor för att få dem att ta del av vår övernaturliga glädje.

Jag vill göra en sista reflektion innan jag avslutar. Då en kristen närvarandegör Kristus bland människorna genom att själv vara ipse Christus, försöker han inte bara leva kärleksfullt, utan även att göra Guds kärlek känd genom sin mänskliga kärlek.

Jesus uppfattade hela sitt liv som ett avslöjande av denna kärlek: Filippos – svarade han en av sina lärjungar – den som har sett mig har sett Fadern. Aposteln Johannes följer denna lära och uppmanar de kristna att visa denna Guds kärlek i handlingar, eftersom de nu har lärt känna den: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin Son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.

Jesus på korset, med hjärtat genomborrat av kärlek till människan, är ett talande svar – ord är överflödiga – på frågan om sakers och personers värde. Människorna, deras liv och deras lycka, är så mycket värda att Guds Son ger sig själv för att återlösa dem, för att rena dem, för att upphöja dem. Vem kan väl annat än älska hans så sårade hjärta?, frågade sig en kontemplativ människa i detta sammanhang. Och han fortsatte att fråga: Vem kan väl annat än återgälda kärlek med kärlek? Vem kan väl annat än att omfamna ett så rent hjärta? Vi, som är kött, kommer att återgälda kärlek med kärlek, vi kommer att omfamna vår sårade frände, vars händer och fötter, sida och hjärta, genomborrats av ogudaktiga människor. Låt oss be honom att vilja binda vårt hjärta med sin kärleks band, att såra det med en lans, för det är ännu hårt och sent till ånger.

Med sådana tankar, känslor och samtal har förälskade människor alltid vänt sig till Jesus. Men för att förstå detta sätt att uttrycka sig, för att verkligen förstå människans hjärta, Kristi hjärta och Guds kärlek, behövs tro och ödmjukhet. Med tro och ödmjukhet lämnade den helige Augustinus oss några ord som är berömda över hela världen: Du har skapat oss till dig, Herre, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig!

När en människa försummar att vara ödmjuk, kommer hon att vilja göra Gud till sin, men inte på det gudomliga sätt som Kristus själv har gjort möjligt genom att säga tag och ät, detta är min kropp, utan genom att försöka krympa Guds storhet så att den får plats inom mänskliga ramar. Förnuftet, ett kallt och blint förnuft – inte den intelligens som följer av tron och heller inte den riktiga intelligens som kännetecknar en människa som kan glädjas åt ting och uppskatta dem – förvandlas till galenskap som sätter sina vanliga erfarenheter över allt annat, som förminskar den övernaturliga sanningen, som täcker människans hjärta med ett skal som gör det okänsligt för den helige Andes ingivelser. Vår stackars intelligens skulle gå förlorad om det inte vore för Guds barmhärtiga makt som bryter igenom vårt eländes gränser: Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Och själen återfår ljus och fylls av glädje inför den heliga Skrifts löften.

Jag vet vilka avsikter jag har med er: välgång, inte olycka, förklarade Gud genom profeten Jeremias. Liturgin tillämpar dessa ord på Jesus, för i honom uppenbaras det för oss med all önskvärd tydlighet att Gud älskar oss på detta sätt. Han har inte kommit för att döma oss, för att förebrå oss vår ynklighet eller vårt elände. Han kommer för att frälsa oss, förlåta oss, ursäkta oss, för att skänka oss frid och glädje. Om vi bara inser hur underbart Herren förhåller sig till sina barn, kommer våra hjärtan nödvändigtvis att förändras och våra ögon kommer att upptäcka en helt ny horisont, full av konturer, djup och ljus.