Texter på ämnet

Ingenting är främmande för Kristi omsorg. Om vi talar med teologiskt djup, det vill säga om vi inte begränsar oss till funktionella kategorier utan för ett stringent resonemang, går det inte att säga att det finns någon enda – god, hedervärd eller ens likgiltig – företeelse som är uteslutande profan sedan Guds Ord tagit sin boning bland människornas barn, varit hungrig och törstig, arbetat med sina händer, erfarit vänskap och lydnad och upplevt lidande och död. För Fadern beslöt att låta all fullhet bo i Kristus och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Vi bör älska världen, arbetet, allt det mänskliga, för världen är god: det var Adams synd som bröt skapelsens gudomliga harmoni, men Gud Fader sände sin enfödde Son för att återställa den friden. För att vi, efter att ha blivit adoptivbarn, skulle kunna befria skapelsen från oordningen och försona allting med Gud.

Varje människas personliga situation är oefterliknelig, frukten av en unik kallelse som måste levas intensivt och i vilken Kristi anda måste förverkligas. Genom att vi bland våra likar lever ett kristet liv, vardagligt men i överensstämmelse med vår tro, kommer vi då att vara Kristus närvarande bland människorna.

Tillåt mig att berätta om en personlig händelse som utspelade sig för många år sedan. En vän till mig, som var godhjärtad men saknade tro, pekade en dag på en jordglob och sade: Se här, från norr till söder och från öster till väster. Vad är det du vill visa mig?, frågade jag honom. Han svarade: Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått, då man försökt att föra in hans lära i folks liv, och du ser resultatet. Först fylldes jag av sorg: det gör faktiskt mycket ont att tänka sig att det fortfarande finns många som inte känner Herren och att det även finns många bland dem som känner honom som lever som om de inte gjorde det.

Men den första känslan varade bara ett ögonblick och gav vika för kärlek och tacksamhet, för Jesus har velat göra varje människa till en fri medarbetare i hans frälsningsverk. Han har inte misslyckats: hans lära och liv gör ständigt världen fruktbar. Hans frälsningsverk är tillräcklig, ja den både räcker och blir över.

Gud vill inte ha slavar, utan barn, och han respekterar vår frihet. Frälsningsverket fortsätter och vi deltar i det: det är Kristi vilja att vi – enligt den helige Paulus kraftfulla ord – i vårt kött, i våra liv, skall uppfylla det som fattas i hans lidande, pro Corpore ejus, quod est Ecclesia, till gagn för hans kropp som är Kyrkan.

Det är mödan värt att sätta livet på spel för att hänge sig helt och fullt, för att besvara Guds kärlek och det förtroende han visar oss. Framför allt är det mödan värt att bestämma sig för att ta den kristna tron på allvar. Då vi läser Credo bekänner vi vår tro på Gud Fader allsmäktig, på hans Son Jesus Kristus, som dog och uppstod, på den helige Ande som är Herre och livgivare. Vi bekänner vår tro på att Kyrkan, som är en, helig, katolsk och apostolisk, är Kristi kropp, som den helige Ande ger liv åt. Vi gläds åt syndernas förlåtelse och åt hoppet på vår framtida uppståndelse. Men tränger dessa sanningar in i djupet av vårt hjärta eller stannar de kanske på våra läppar? Det gudomliga budskapet om pingstens seger, glädje och frid måste vara den orubbliga grunden för varje kristens sätt att tänka, reagera och leva.

I dag, då vi firar Corpus Christi, betraktar vi tillsammans vidden av Herrens kärlek. Den har fått honom att dröja kvar hos oss, gömd under sakramentets gestalter. Det är som om vi rent fysiskt kunde höra honom undervisa folket: En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.

Scenen är fortfarande aktuell. Gud, såningsmannen, kastar även i dag ut sitt utsäde. Frälsningsverket pågår ännu, och Herren vill använda sig av oss. Han vill att vi kristna skall öppna alla jordens stigar för hans kärlek. Han uppmanar oss att sprida hans gudomliga budskap, genom att undervisa om trosläran och genom vårt eget exempel, ända till jordens avlägsnaste hörn. Han ber var och en av oss, som medborgare både i det civila och i det kyrkliga samhället, att vara en annan Kristus när vi troget uppfyller våra plikter, genom att helga vårt yrkesarbete och det egna ståndets plikter.

Om vi ser på vår omgivning, på denna värld som vi älskar för att Gud har skapat den, kommer vi att se hur liknelsen förverkligas: Jesu Kristi ord bär frukt, i många människor uppväcker det en strävan efter hängivelse och trohet. Guds tjänares liv och uppförande har förändrat historiens lopp, och till och med många av dem som inte känner Herren drivs – kanske utan att veta om det – av ideal som har sitt ursprung i kristendomen.

Vi ser även att en del av utsädet faller i ofruktbar jord, eller bland törnen och tistlar: för det finns hjärtan som stänger sig för trons ljus. Ideal som fred, försoning och broderskap, accepteras och förkunnas, men – inte sällan – åsidosätts de i praktiken. Vissa människor anstränger sig dessutom fåfängt för att få Guds röst att tystna, med brutal makt hindrar de hans ord från att spridas eller använder ett vapen som märks mindre men kanske är ännu grymmare, nämligen likgiltigheten, som gör själen okänslig.

Brödet och skörden: gemenskap med alla människor

Jag sade i början till er att Jesus är såningsmannen. Och genom oss kristna fortsätter han sin gudomliga sådd. Kristus kramar vetekornen i sina sargade händer, dränker in dem med sitt blod, renar dem och kastar dem i den plogfåra som är världen. Han kastar kornen vart och ett för sig, för att varje kristen i sin egen omgivning må vittna om Herrens döds och uppståndelses fruktbarhet.

Om vi är i Kristi händer, måste vi låta oss impregneras av hans återlösande blod, låta oss kastas för vinden, acceptera vårt liv sådant Gud vill att det skall vara. Och vi måste inse att vetekornet för att ge skörd måste falla i jorden och dö. Sedan gror det och axet växer fram. Av axet blir det bröd, som genom Guds verkan kommer att omvandlas till Kristi kropp. Därigenom återförenas vi i Jesus, vår såningsman. Eftersom brödet är ett enda, är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.

Vi får aldrig glömma att det inte blir någon skörd utan sådd: det är därför nödvändigt att generöst sprida Guds ord, att göra så att människorna lär känna Kristus och när de väl lärt känna honom, hungrar efter honom. Corpus Christi – Kristi kropp, livets bröd – är ett bra tillfälle för att meditera över den hunger som våra medmänniskor uppenbarligen känner: hunger efter sanning, rättvisa, enhet och fred. Ställda inför denna hunger efter fred måste vi tillsammans med den helige Paulus upprepa att Kristus är vår fred, pax nostra. Längtan efter sanning måste påminna oss om att Jesus är vägen, sanningen och livet. Dem som strävar efter enhet måste vi ställa inför Kristus som ber för att vi skall vara consummati in unum, fullkomnade i enheten. Hungern efter rättvisa måste föra oss till den ursprungliga källan till endräkt människor emellan, nämligen vetskapen om att vi är Faderns barn och därför bröder och systrar.

Fred, sanning, enhet, rättvisa. Vad svårt det ibland verkar vara att övervinna de barriärer som hindrar samvaron människor emellan! Och ändå är vi kristna kallade att förverkliga broderskapets stora underverk: att med Guds nåd få människor att behandla varandra kristet, bära varandras bördor, genom att leva kärleksbudet som är det band som ger fullkomlighet och sammanfattar lagen.

Kristen optimism

Ibland kan man kanske frestas att tänka att allt detta är vackert, men inte annat än en dröm som inte kan förverkligas. Jag har talat med er om att förnya tron och hoppet. Härda ut, absolut förvissade om att våra drömmar kommer att uppfyllas genom Guds underbara gärningar. Men vi måste oundgängligen vara fast förankrade i den kristna dygden hoppet.

Vi får inte vänja oss vid det mirakel som sker inför våra ögon, det häpnadsväckande undret att Herren varje dag stiger ned i prästens händer. Jesus vill att vi skall vara vakna, så att vi kan bli övertygade om hans storhet och makt, och så att vi åter kan höra hans löfte: Venite post me, et faciam vos fieri piscatores hominum, kom och följ mig, så skall jag göra er till människofiskare, ni kommer att bli verkningsfulla och föra människor till Gud. Vi måste därför lita på Herrens ord: stiga upp i båten, ta tag i årorna, hissa seglen och styra ut på världens hav som Kristus lämnar oss i arv. Duc in altum et laxate retia vestra in capturam! Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.

Denna apostoliska iver, som Kristus har ingjutit i våra hjärtan, får inte ta slut – utsläckas – på grund av falsk ödmjukhet. Det är visserligen sant att vi släpar på vårt personliga elände, men det är även sant att Herren tar med våra fel i beräkningen. Det undgår inte hans barmhärtiga blick att vi människor är begränsade varelser med svagheter, att vi är ofullkomliga och syndbenägna. Men han befaller oss att kämpa, att erkänna våra brister, inte för att vi skall bli nedslagna, utan för att vi skall ångra oss och sträva efter att bli bättre.

Dessutom måste vi alltid minnas att vi bara är redskap: Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Trosläran, det budskap vi skall föra vidare, har en egen oändlig fruktbarhet som inte tillhör oss utan Kristus. Det är Gud själv som har åtagit sig att genomföra frälsningsverket och återlösa världen.