Texter på ämnet

Kamp: ett kärleks- och rättviseåtagande

Men är inte detta ett föråldrat språkbruk? Har det inte ersatts av modernare uttrycksformer som försöker dölja personliga eftergifter bakom ett pseudovetenskapligt språkbruk? Råder det inte ett tyst samförstånd om att det som verkligen är värdefullt är pengar, som man ju kan köpa allt för, timlig makt, list för att alltid dra det längsta strået, mänsklig vishet som anses vuxen, enligt vilken det sakrala är överspelat?

Jag är inte pessimist och har heller aldrig varit det, för tron säger mig att Kristus har segrat en gång för alla och som en garanti för sin triumf gett oss ett bud som även är ett åliggande: att kämpa. Vi kristna har ett kärleksåtagande, som vi accepterat frivilligt när Gud i sin nåd kallat oss: en skyldighet som sporrar oss att kämpa ihärdigt, för vi vet att vi är lika bräckliga som våra medmänniskor. Men samtidigt får vi inte glömma att om vi använder de medel som står till buds, kommer vi att vara världens salt, ljus och jäst. Vi kommer att vara Guds tröst.

Vår bestämda avsikt att härda ut i denna föresats av kärlek är dessutom en skyldighet som rättvisan ålägger oss. Och åtagandet, som är gemensamt för alla troende, tar sig konkret uttryck i en ständig kamp. Hela Kyrkans tradition talar om de kristna som milites Christi, Kristi soldater. Soldater som skänker sina medmänniskor själsro, samtidigt som de ständigt kämpar mot sina personliga onda böjelser. Vissa, som saknar övernaturlig syn eller i praktiken inte tror, vill ibland inte ens höra talas om livet på jorden som en kamp. De antyder illvilligt att om vi anser oss vara milites Christi, finns det en risk för att vi kommer att utnyttja tron för timliga ändamål, att vi kommer att framkalla våld och sekterism. Det sättet att tänka är en lika ledsam som ologisk förenkling, som dessutom brukar gå hand i hand med bekvämlighet och feghet.

Ingenting är den kristna tron mer fjärran än den fanatism som utmärker de olika oheliga allianserna mellan heligt och profant, oavsett deras politiska kulör. Det föreligger ingen fara för fanatism om man förstår kampen så som Kristus har lärt oss att den skall vara, nämligen den enskildes kamp mot sig själv, en ständigt förnyad ansträngning att älska Gud mer, att rycka upp den egna egoismen med rötterna, att tjäna alla människor. Att dra sig undan denna kamp är, vilken ursäkt man än anför, liktydigt med att på förhand erkänna sig besegrad, tillintetgjord, utan tro, med själen slagen till marken och släpad än hit, än dit, av futtiga glädjeämnen.

För en kristen är den andliga kampen inför Gud och alla hans medbröder i tron en nödvändighet, en konsekvens av hans kristna identitet. Om någon inte kämpar, sviker han därför Jesus Kristus och hela hans mystiska kropp, som är Kyrkan.

De kristna inför mänsklighetens historia

Meningen med att vara kristen är inte att uppnå personlig tillfredsställelse: det är ett namn som innebär ett uppdrag. Tidigare erinrade vi oss om att Herren uppmanar alla kristna att vara världens salt och ljus. Den helige Petrus återger detta bud, och med ord tagna ur Gamla Testamentet beskriver han mycket tydligt detta åtagande: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.

Att vara kristen är inte en bisak, det är en gudomlig verklighet som tränger in i vårt livs innersta och gör oss klarsynta och beslutna att handla som Gud vill. Så lär man sig att den kristnes pilgrimsfärd på jorden måste omvandlas till ett ständigt tjänande som tar sig många olika uttryck i enlighet med den enskildes personliga omständigheter, men som alltid grundar sig på kärleken till Gud och nästan. Att vara kristen innebär att man handlar utan att tänka på sådana futtiga mål som prestige eller ambition, inte heller på syften som kan verka ädlare, som människokärlek eller medlidande inför andras olyckor: att vara kristen innebär att gå utöver allt detta för att nå det slutliga och radikala mål av kärlek som Jesus Kristus har uppenbarat genom att dö för oss.

Ibland ser man attityder som följer av en oförmåga att tränga in i detta Jesu mysterium. Ett exempel kan vara mentaliteten hos dem som ser kristendomen som en samling fromhetsövningar, utan att inse dessas relation till vardagslivets omständigheter och nödvändigheten att ägna sig åt medmänniskornas behov och att anstränga sig för att åtgärda orättvisor.

Jag skulle säga att den som har en sådan inställning ännu inte har förstått vad det innebär att Guds Son har blivit människa, att han antagit en människas kropp, själ och röst, att han deltagit i vårt öde och rentav erfarit den yttersta förkrosselsen, döden. Vissa kanske omedvetet anser att Kristus är en främling i människornas värld.

Andra däremot har en tendens att föreställa sig att man för att vara mänsklig måste tona ned vissa centrala aspekter av den kristna läran, och handlar som om bönelivet, det ständiga umgänget med Gud, innebar en flykt från det egna ansvaret och världen. De glömmer att just Jesus har låtit oss förstå till vilka ytterligheter kärleken och tjänandet måste gå. Det är bara om vi lyckas förstå Guds kärleks mysterium, denna kärlek som går ända till döden, som vi kan hänge oss helt och hållet åt våra medmänniskor, utan att låta oss besegras av svårigheter eller likgiltighet.

Den helige Paulus gav följande motto åt de kristna i Efesos: Instaurare omnia in Christo, att sammanfatta allting i Kristus, att uppfylla hela världen med Jesu anda, att sätta Kristus i centrum för allting. Si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra allt till mig. Genom sin inkarnation, genom hela sitt arbetsliv i Nasaret, genom sin förkunnelse och sina under i Judeen och Galileen, genom sin död på korset och sin uppståndelse, är Kristus skapelsens centrum, alla skapade varelsers Förstfödde och Herre.

Vårt uppdrag som kristna är att förkunna detta Kristi kungadöme, att tillkännage det i våra ord och handlingar. Herren vill ha de sina i alla världens vägkorsningar. Vissa kallar han till öknen, till att avsäga sig alla band med människornas samhälle, så att de genom sitt vittnesbörd påminner sina medmänniskor om att Gud finns. Åt andra anförtror han prästämbetet. Det stora flertalet vill han ha mitt i världen, i all jordisk verksamhet. Därför bör dessa kristna föra Kristus till alla de omgivningar där människor utför sina uppgifter: till fabriker och laboratorier, till arbetet på fälten, till hantverkarnas verkstäder, till storstadens gator och stigar bland bergen.

Jag tycker i detta sammanhang om att tänka på Kristi samtal med lärjungarna från Emmaus. Jesus går tillsammans med de båda männen, som har förlorat nästan allt hopp och därför börjar anse att livet är meningslöst. Han förstår deras sorg, tränger in i deras hjärtan och meddelar dem något av det liv som bor i honom.

När de kommer fram till byn och Jesus verkar vilja fortsätta, håller lärjungarna honom kvar och nästan tvingar honom att stanna med dem. Senare känner de igen honom då han bryter brödet: Herren, utbrister de, har varit med oss. Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss? Varje kristen skall göra Kristus närvarande bland människorna. Han skall verka så att de som umgås med honom känner bonus odor Christi, Kristi väldoft. De måste handla så att det genom lärjungens gärningar går att upptäcka Mästarens ansikte.

En kristen vet att han är inympad i Kristus genom dopet, att han är bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen och kallad att verka i världen genom att delta i Kristi uppdrag som kung, profet och präst; att han blir ett och samma med Kristus genom Eukaristin, enhetens och kärlekens sakrament. Därför måste han i likhet med Kristus leva vänd mot alla andra människor och se med kärlek på alla och på var och en av dem som omger honom och på hela mänskligheten.

Tron får oss att erkänna att Kristus är Gud och att se honom som vår Frälsare, att identifiera oss med honom genom att handla som han handlade. Efter att ha hjälpt aposteln Tomas ur dennes tvivel genom att visa honom sina sår, utbrister den Uppståndne: Saliga de som inte har sett men ändå tror.Här – säger den helige Gregorius den store – talar man om oss på ett särskilt sätt, för vi har inom oss andligen den som vi kroppsligen inte har sett. Man talar om oss, men på villkor att våra handlingar överensstämmer med vår tro. Endast den tror verkligen, som i sitt handlande omsätter det han tror i praktiken. Därför säger den helige Paulus om dem vars tro endast uttrycks i ord att de bekänner sig till Gud men förnekar honom i handling.

Det är inte möjligt att hos Kristus skilja på hans väsen som Gud—Människa och hans uppdrag som återlösare. Ordet blev kött och kom till jorden ut omnes homines salvi fiant, för att rädda alla människor. Med vårt elände och våra personliga begränsningar är vi andra kristusar, Kristus själv, även vi kallade att tjäna alla människor.

Det är nödvändigt att få det bud som fortsätter att vara nytt genom århundradena att genljuda igen och igen. Mina kära – skriver den helige Johannes – vad jag skriver här är inget nytt bud utan ett gammalt som ni har haft från början. Detta gamla bud är ordet som ni har fått höra. Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv. Ty mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan. Den som säger sig vara i ljuset men hatar sin broder är ännu kvar i mörkret. Den som älskar sin broder förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall.

Vår Herre har kommit för att föra med sig freden, det glada budskapet, livet till alla människor. Inte bara till de rika, men heller inte bara till de fattiga. Inte bara till de lärda, men heller inte bara till de som saknar bildning. Till alla. Till oss som är bröder, för vi är bröder, eftersom vi är barn till en och samma Far, Gud. Det finns därför bara en ras: Guds barns ras. Det finns bara en färg: Guds barns färg. Och det finns bara ett språk: det som talar till hjärtat och förståndet, utan ljudet av ord, men som får oss att känna Gud och älska varandra.

Att betrakta värdigheten i det uppdrag som Gud kallar oss till kanske kan framkalla förmätenhet och högmod i en människas själ. Men vår uppfattning om den kristna kallelsen är falsk om den förblindar oss, om den får oss att glömma att vi är gjorda av lera, att vi är stoft och elände. Det onda finns inte bara i världen, runt omkring oss, det onda finns även inom oss, förankrat i vårt hjärta, och gör oss i stånd till skamliga och egoistiska handlingar. Det är bara Guds nåd som är en fast klippa: vi är sand, kvicksand.

Om man betraktar människans historia eller världens nuvarande tillstånd, gör det ont att se att det efter tjugo århundraden finns så få som kallar sig kristna och att de som gör anspråk på det namnet så ofta inte är sin kallelse trogna. En man som inte saknade hjärta, men väl tro, sade för många år sedan så här till mig, samtidigt som han pekade på en jordglob: Se, här är Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått under vilka man försökt föra hans lära till människorna, och ni ser resultatet: det finns inga kristna.

Det saknas inte människor som fortfarande tycker så. Men Kristus har inte misslyckats: hans ord och liv gör ständigt världen fruktbar. Kristi verk, den uppgift som hans Fader anförtrodde åt honom, håller på att förverkligas, dess styrka går igenom historien och för med sig det sanna livet, och när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

I denna uppgift som Gud håller på att förverkliga i världen, har han velat att vi skall samarbeta med honom, han har velat ta den risk vår frihet innebär. Det gör mig djupt rörd att betrakta den nyfödde Jesus i Betlehem: ett försvarslöst, oskyddat barn som inte kan göra motstånd. Gud överlämnar sig i människornas händer, han närmar sig oss och sänker sig till vår nivå.

Jesus Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. Gud går vår frihet, vår ofullkomlighet, vårt elände till mötes. Han går med på att hans gudomliga skatter bärs i lerkrus, att vi gör dem kända genom blandningen av våra mänskliga brister och hans gudomliga kraft.