Texter på ämnet

Den gudomliga innebörden i Jesu jordeliv

När jag predikar framför en julkrubba, försöker jag alltid föreställa mig Kristus vår Herre som vi ser honom nu, som ett barn insvept i lindor, liggande på halm i ett tråg. Samtidigt som han fortfarande bara är ett barn och inte säger någonting, ser jag honom som en lärare och mästare. Jag behöver betrakta honom på det sättet: för jag måste lära mig av honom. Och för att kunna lära sig av honom måste man se till att ha kunskap om hans liv: läsa det heliga evangeliet, meditera över de scener som Nya Testamentet berättar för oss, i syfte att tränga in i Jesu jordelivs gudomliga innebörd.

Vi måste nämligen, i våra liv, återge Kristi liv genom att känna Kristus: genom att läsa den heliga Skrift och meditera över den, genom att be, som nu, framför julkrubban. Vi måste ta till oss den lära som Jesus förmedlar oss redan som barn, som nyfödd, alltifrån den stund då hans ögon öppnades och för första gången betraktade denna människornas välsignade värld.

Genom att växa och leva som en av oss, avslöjar Jesus att människans liv, allt som är alldagligt och vanligt, har en gudomlig innebörd. Hur mycket vi än har betraktat dessa sanningar, måste vi alltid fyllas av förundran då vi tänker på de trettio år i det fördolda som utgör den största delen av Jesu liv bland sina bröder människorna. År av skugga, som för oss är klara som solljuset. Rättare sagt, de är det sken som lyser upp våra dagar och ger dem dess äkta mening, för vi är vanliga kristna, som lever vanliga liv, på samma sätt som många miljoner människor på de mest olika platser världen över.

Så levde Jesus under trettio år: han var fabri filius, snickarens son. Sedan kommer de tre åren av offentligt liv, tillbringat i folkmassornas larm. Folket häpnar: Vem är denne man? Var har han lärt sig allt detta? För han hade levt ett likadant liv som alla andra vanliga människor av folket i landet. Han var faber, filius Mariae, snickaren, Marias son. Och samtidigt var han Gud, och han höll på att utverka människosläktets återlösning och dra allt till sig.

Jungfru Maria, Morgonstjärnan

Jag avslutar med att upprepa följande ord ur dagens evangelium: De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor. Vår Fru går aldrig ifrån sin Son. De vise männen tas inte emot av en kung sittande på en tron, utan av ett barn i sin mors famn. Låt oss be Guds moder, som är vår moder, att hon må bereda den väg för oss som leder till den fullkomliga kärleken: Cor Mariae dulcissimum, iter para tutum! Hennes ljuva hjärta känner den säkraste vägen för att möta Kristus.

De vise männen hade en stjärna, vi har Maria, Stella maris, Stella orientis. I dag säger vi till henne: Heliga Maria, du havets stjärna, du morgonstjärna, hjälp dina barn. Gör vår iver för själarna gränslös, ty ingen är utesluten från Kristi kärlek. De vise männen var de första som kallades bland hedningarna, men efter återlösningen är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – inga åtskillnader är längre viktiga – för alla är ni ett i Kristus Jesus.

Vi kristna får inte utesluta någon, vi får inte diskriminera människor eller dela in dem i fack. Många skall komma från öster och väster. I Kristi hjärta finns det plats för alla. Hans armar – vi betraktar honom återigen i krubban – är ett barns armar: men det är samma armar som kommer att sträckas ut på korset och dra till sig alla människor.

Till sist ägnar vi en tanke åt denne rättfärdige man, vår fader och herre den helige Josef, som denna dag har gått obemärkt förbi, som han brukar. Jag tänker mig honom försjunken i kontemplation. Kärleksfullt beskyddar han Guds Son som blivit människa och som har anförtrotts åt hans faderliga omvårdnad. Med den underbara ömhet som kännetecknar den som inte lever för sig själv, uppoffrar han sig i en lika tyst som effektiv tjänst.

Vi har i dag talat om böneliv och apostolisk iver. Vilken bättre läromästare skulle vi kunna ha än den helige Josef? Om ni vill ha ett råd, har jag ett som jag upprepar oförtröttligt sedan många år: Ite ad Joseph, gå till Josef. Han kommer att visa er konkreta vägar och såväl mänskliga som gudomliga sätt för att närma er Jesus. Och snart kommer ni att våga, som han, bära, kyssa, klä och vårda detta gudomliga barn som har fötts för vår skull. De vise männen hyllade Jesus genom sin tillbedjan, och dessutom gav de honom guld, rökelse och myrra. Josef gav honom, helt och hållet, sitt unga och förälskade hjärta.

Den helige Paulus gav följande motto åt de kristna i Efesos: Instaurare omnia in Christo, att sammanfatta allting i Kristus, att uppfylla hela världen med Jesu anda, att sätta Kristus i centrum för allting. Si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra allt till mig. Genom sin inkarnation, genom hela sitt arbetsliv i Nasaret, genom sin förkunnelse och sina under i Judeen och Galileen, genom sin död på korset och sin uppståndelse, är Kristus skapelsens centrum, alla skapade varelsers Förstfödde och Herre.

Vårt uppdrag som kristna är att förkunna detta Kristi kungadöme, att tillkännage det i våra ord och handlingar. Herren vill ha de sina i alla världens vägkorsningar. Vissa kallar han till öknen, till att avsäga sig alla band med människornas samhälle, så att de genom sitt vittnesbörd påminner sina medmänniskor om att Gud finns. Åt andra anförtror han prästämbetet. Det stora flertalet vill han ha mitt i världen, i all jordisk verksamhet. Därför bör dessa kristna föra Kristus till alla de omgivningar där människor utför sina uppgifter: till fabriker och laboratorier, till arbetet på fälten, till hantverkarnas verkstäder, till storstadens gator och stigar bland bergen.

Jag tycker i detta sammanhang om att tänka på Kristi samtal med lärjungarna från Emmaus. Jesus går tillsammans med de båda männen, som har förlorat nästan allt hopp och därför börjar anse att livet är meningslöst. Han förstår deras sorg, tränger in i deras hjärtan och meddelar dem något av det liv som bor i honom.

När de kommer fram till byn och Jesus verkar vilja fortsätta, håller lärjungarna honom kvar och nästan tvingar honom att stanna med dem. Senare känner de igen honom då han bryter brödet: Herren, utbrister de, har varit med oss. Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss? Varje kristen skall göra Kristus närvarande bland människorna. Han skall verka så att de som umgås med honom känner bonus odor Christi, Kristi väldoft. De måste handla så att det genom lärjungens gärningar går att upptäcka Mästarens ansikte.

I städer världen över följer under denna högtid de kristna i procession Herren, som dold i hostian går längs gator och torg – på samma sätt som under sitt jordiska liv. Herren visar sig för dem som vill se honom, han går dem till mötes som inte söker honom. Jesus uppträder så, ännu en gång, mitt bland de sina: hur reagerar vi på denna Mästarens kallelse?

Yttre tecken på kärlek bör födas i hjärtat och i förlängningen ge vittnesbörd i form av ett kristet handlande. Om vi har förnyats genom att ta emot Herrens kropp, måste vi uttrycka det med gärningar. Låt oss göra våra tankar uppriktiga: präglade av frid, hängivelse, tjänstvilja. Låt oss göra våra ord sanningsenliga, tydliga, lämpliga, ord som förmår trösta och hjälpa och framför allt föra med sig Guds ljus till andra. Låt oss göra våra handlingar konsekventa, effektiva, välanpassade: må de föra med sig bonus odor Christi, Kristi väldoft, så att de påminner om hans sätt att handla och leva.

Corpus Christi—processionen gör Kristus närvarande i världens byar och städer. Men jag vill upprepa att denna närvaro inte får vara en händelse som varar en enda dag, en upplevelse man ser och sedan glömmer. Att Jesus går förbi måste få oss att tänka på att vi även bör upptäcka honom i våra vardagliga göromål. Utöver denna torsdags högtidliga procession bör det finnas en tyst och enkel procession i varje kristens vardag: en kristen är nämligen en människa bland andra men känner glädjen av att ha fått ta emot tron och det gudomliga uppdraget att handla så att Herrens budskap på jorden förnyas. Vi saknar inte fel, elände eller synder. Men Gud är med människorna, och vi måste göra så att han kan använda sig av oss och hans vandring bland hans skapade varelser kan pågå oavbrutet.

Låt oss därför be Herren att han må ge oss en djup eukaristisk fromhet, så att vårt personliga umgänge med honom uttrycks med glädje, frid och en strävan efter rättvisa. Därigenom kommer vi att göra det lättare för andra att känna igen Kristus. Vi kommer att bidra till att sätta honom på toppen av all mänsklig verksamhet. Då kommer Jesu löfte att uppfyllas: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.

Att sätta Kristus på toppen av all mänsklig verksamhet

Det går att förverkliga detta program, det handlar inte om en meningslös dröm. Om vi människor ändå ville besluta oss för att bereda plats i våra hjärtan för Guds kärlek! Kristus, vår Herre, blev korsfäst, och upphöjd på korset återlöste han världen och återställde freden mellan Gud och människorna. Jesus Kristus påminner oss alla om följande: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, om ni sätter mig på toppen av all jordisk verksamhet, om ni uppfyller era skyldigheter i varje stund och vittnar om mig i det som verkar stort och i det som verkar litet, omnia traham ad meipsum, kommer jag att dra allt till mig. Mitt rike ibland er kommer att bli verklighet!

Kristus, vår Herre, fortsätter att ägna sig åt denna sådd som syftar till att rädda människorna och hela skapelsen, vår värld, som är god för att den var god då den kom ur Guds hand. Det var Adams skuld, människans högmods synd, som bröt skapelsens gudomliga harmoni.

Men när tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son som – genom den helige Ande – antog kött av Maria, för evigt Jungfru, för att återställa friden, för att återlösa oss människor från synden och adoptionem filiorum reciperemus, ge oss söners rätt och göra det möjligt för oss att delta i Guds eget inre liv. Därigenom kan denna nya människa, Guds barns nya släkte, befria hela universum från oordning och återställa allt i Kristus som har försonat oss med Gud.

Detta är vi kristna kallade till, detta är vårt apostoliska uppdrag och den iver som måste förtära våra själar: att se till att förverkliga Kristi rike, att se till att det inte längre skall finnas hat eller grymhet, att sprida kärlekens kraftiga och fridfulla balsam på jorden. Låt oss idag be vår Konung att hjälpa oss att ödmjukt och ivrigt samarbeta i den gudomliga planen att hela vad som är söndrat, rädda det som är förlorat, ordna vad människan har försatt i oordning, att föra det vilsegångna rätt och att återställa endräkten i hela skapelsen.

Att omfatta den kristna tron innebär att man åtar sig att fortsätta Jesu sändning bland människorna. Vi måste vara, var och en av oss, alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Det är endast på det sättet som vi kan ta oss an detta väldiga, enorma, oändliga företag: att inifrån helga alla timliga strukturer och i dessa föra med oss återlösningens surdeg.

Jag talar aldrig om politik. Jag anser inte att de kristnas uppgift på jorden är att sprida en politisk—religiös rörelse – det vore vansinne – inte ens om det görs med den goda avsikten att ingjuta Kristi anda i alla människornas aktiviteter. Vad vi måste förankra i Gud är vars och ens hjärta, vem det än är. Låt oss se till att tala på ett sådant sätt att varje kristen, var han än befinner sig – i omständigheter som inte enbart beror på hans ställning i Kyrkan eller i det civila livet, utan på resultatet av växlande historiska situationer – kan ge ett vittnesbörd, med sitt exempel och sitt ord, om den tro han bekänner sig till.

En kristen lever i världen med full rätt, helt enkelt för att han är människa. Om han accepterar att Kristus bor i hans hjärta, att Kristus härskar, kommer han att i hela sitt handlande som människa märka – högst påtagligt – Herrens frälsande kraft. Det betyder ingenting om hans verksamhet är, som man brukar säga, hög eller låg. En mänsklig topp kan i Guds ögon vara låg; och det vi anser vara lågt eller ringa kan vara en kristen höjdpunkt av helighet och tjänande.