Texter på ämnet

Lekmännens uppdrag gäller både Kyrkan och världen. Detta missförstås ofta eftersom det finns en tendens att framhäva den ena aspekten på bekostnad av den andra. Hur skulle Ni förklara lekmännens uppdrag – dels i Kyrkan och dels i världen?

Jag anser att de på intet sätt bör betraktas som två olika uppdrag. Lekmännens specifika roll i Kyrkans uppdrag är att på ett omedelbart och direkt sätt helga den sekulära verkligheten, den timliga ordningen, världen — inifrån.

Förutom denna specifika uppgift har en lekman (liksom klerker och ordensfolk) vissa grundläggande rättigheter, skyldigheter och fullmakter inom den kyrkliga gemenskapen som har att göra med hans juridiska status som en av de döpta: att aktivt delta i liturgin, att ha möjlighet att medverka direkt i hierarkins apostolat och att, när tillfrågad, ge råd till hierarkin i själavårdande frågor.

Den specifika uppgift som tillkommer lekmannen som lekman, och den allmänna uppgift han har som en av de döpta motsäger inte varandra. Snarare utgör de två kompletterande lager. Att en lekman endast skulle koncentrera sig på sin specifika uppgift och glömma bort sin roll som döpt vore lika absurt som att föreställa sig en blommande gren som inte hör till ett träd. Men att glömma lekmannens verkliga, specifika och rättmätiga uppgift, eller att missförstå detta apostolats utmärkande drag och vilket värde det har i Kyrkan, vore att reducera Kyrkans blomstrande träd till en vidunderlig naken stam.

Eftersom det finns lekmän tillhörande Opus Dei på viktiga positioner i det spanska samhället, talar en del människor om Opus Deis inflytande över Spanien. Kan ni förklara vad detta inflytande innebär?

Jag avskyr intensivt allt som luktar självhävdelse. Men det skulle inte vara ett tecken på ödmjukhet utan snarare på blindhet och otacksamhet mot Herren som så rikt har välsignat vårt arbete, om vi inte skulle erkänna att Opus Dei har ett verkligt inflytande i Spanien. Det är logiskt att Opus Dei, i takt med att det apostoliska arbetet växer, märkbart påverkar samhället i de länder där vi har arbetat under en längre period, och i Spanien har Verket funnits i 39 år, eftersom det var Guds vilja att vår förening skulle födas till Kyrkans liv där.

Hur märks detta inflytande? Självfallet kan detta inflytande — i Spanien och i de andra länder spridda över fem kontinenter där vi arbetar — endast vara av andlig och apostolisk art, eftersom Opus Dei är en förening med andliga och apostoliska mål. Liksom Kyrkans inflytande i sin helhet är Opus Deis inflytande i det civila samhället inte av världslig natur (social, politisk eller ekonomisk), även om det avspeglas i den etiska aspekten av olika mänskliga aktiviteter. Den tillhör en annan och en högre ordning som mycket exakt kan uttryckas i ordet helgelse.

Och nu till de medlemmar av Opus Dei som ni kallar inflytelserika. I en organisation vars mål är politiska räknas de medlemmar som ingår i parlamentet eller i regeringen, eller som innehar en annan tung politisk post som inflytelserika. I en kulturell förening kan de ”inflytelserika” medlemmarna vara erkända filosofer eller prisade författare. Men i en förening som Opus Dei, som strävar efter att helga människors vanliga arbete, manuellt eller intellektuellt, är det tydligt att alla medlemmar måste räknas som inflytelserika eftersom alla arbetar, och eftersom den allmänna plikten att arbeta i Opus Dei får en särskild disciplinär och asketisk betydelse. Alla försöker utföra sitt arbete, vad det än må vara, på ett heligt sätt, med ett kristet sinnelag och med strävan efter fullkomning. Det vittnesbörd som en av mina söner som är gruvarbetare avlägger inför sina arbetskamrater är därför för mig lika viktigt och nödvändigt, och har samma inflytande, som det som en rektor för ett universitet avlägger inför de övriga professorerna i kollegiet.

Vari ligger då Opus Deis inflytande? Vi finner enkelt svaret på den frågan om vi tar med i beräkning det sociologiska faktum att människor från alla klasser, yrken, åldrar och livsomständigheter tillhör vår förening: Män och kvinnor, präster och lekmän, gamla och unga, ogifta och gifta, akademiker, industri- och jordbruksarbetare, kontorister, egna företagare och tjänstemän. Har Ni tänkt på vilken kraft att sprida kristendomen som detta breda och varierade spektrum av människor representerar? Särskilt med tanke på att de kan räknas i tiotusental och är besjälade med samma apostoliska anda att helga sitt yrkesarbete, i alla samhällets miljöer, och att helga sig själva och andra genom detta arbete.

Till detta personliga apostolat kommer ett växande antal kooperativa apostoliska verksamheter: studenthem, kursgårdar, Navarras universitet, yrkesskolor för arbetare och bönder, tekniska skolor, grundskolor, gymnasier, hushållsskolor etc. Det står utom tvivel att dessa verksamheter utgör en grund för att sprida den kristna andan. Dessa verksamheter drivs på ett professionellt sätt av vanliga medborgare som är sina kollegors likar, och är öppna för människor av alla klasser och från alla omständigheter, och de har fått många delar av samhället att inse behovet av att erbjuda en kristen lösning på de problem som kan uppstå i yrkeslivet.

Det är detta som ger Opus Dei en position och en tyngd i samhället, inte det faktum att några medlemmar innehar mänskligt sätt inflytelserika poster. Det angår oss inte det minsta, och är därför lämnat till varje medlems fria val och ansvar. Vad som angår oss är att alla medlemmar (och tack vare Guds godhet är de många) ägnar sig åt uppgifter, även de allra mest oansenliga, som ger gudomligt inflytande.

Detta är egentligen helt logiskt. Vem skulle säga att Kyrkans inflytande i USA började den dag en katolik, John F. Kennedy, valdes till president?

Hur anser Ni då att Opus Dei skall infogas i den universella Kyrkans samlade pastorala verksamhet? Och hur ställer sig Opus Dei till ekumeniken?

Jag vill först och främst göra en sak klar: Opus Dei är inte och kan aldrig betraktas som en del i den historiska utvecklingen av Kyrkans fullkomlighetens stånd, det är inte en modern form, en aggiornamento, av detta stånd. Varken det teologiska begreppet status perfectionis som Tomas av Aquino, Suárez och andra teologer tydligt formulerade eller de olika juridiska uttryck som detta teologiska begrepp har fått eller kan få i framtiden har något att göra med den anda och den apostoliska målsättning som Gud har velat för vår förening. En fullständig teologisk utläggning skulle bli alltför långrandig, så jag nöjer mig med att påpeka att Opus Dei inte är intresserat vare sig av löften eller av någon som helst form av vigning för sina medlemmar, bortsett från den vigning som alla får i dopet. Vår förening vill på intet sätt att dess medlemmar byter stånd, dvs. att de upphör att vara vanliga troende, för att bli medlemmar av status perfectionis. Tvärtom: den önskar och försöker uppnå att var och en verkar apostoliskt och helgar sig inom det egna levnadsståndet, på den plats och under de villkor som var och en har i Kyrkan och samhället. Vi tar inte någon från sin plats, inte heller skiljer vi någon från sitt arbete eller engagemang och hederliga åtaganden i världen.

Opus Deis sociala verklighet, dess spiritualitet och dess handlingar hör till en helt annan av Kyrkans ådror, nämligen till den vitala, teologiska process som hjälper lekmännen att axla sitt fulla ansvar i Kyrkan, och att på sitt eget sätt delta i Kristi och Kyrkans uppdrag. Under de nästan fyrtio år som Verket har funnits har detta alltid varit den ständiga iver, sansad men kraftfull, genom vilken Gud har velat kanalisera min och alla medlemmars önskan att tjäna Honom.

Vad har varit Opus Deis bidrag till denna process? Kanske är detta inte den mest passande historiska tidpunkten att försöka göra en sådan omfattande utvärdering. Dessa frågor har, till min stora glädje, behandlats utförligt i Andra vatikankonciliet och dessutom har en hel del av de begrepp och omständigheter som rör lekmännens liv och uppdrag blivit tillfredsställande bekräftat och belyst av läroämbetet. Ändå återstår ett betydande antal frågor som av många uppfattas höra till teologins gränsfrågor. För oss verkar det som om de flesta av de problem som debatteras redan har funnit sin gudomliga lösning i den anda som har givits Opus Dei, och som vi troget försöker leva, trots våra tillkortakommanden. Vi försöker dock inte hävda att denna lösning är den enda möjliga i sammanhanget.

På samma gång finns det andra aspekter på denna ekklesiologiska utvecklingsprocess som innebär ett underbart berikande av läran. Utan tvivel har Gud velat att Opus Dei, tillsammans med andra lika förtjänstfulla apostoliska initiativ, skall ge ett betydande bidrag till denna process med sin anda och sitt liv. Men det kommer antagligen dröja innan dessa teologiska nyvinningar blir inlemmade i alla delar av gudsfolkets liv. Ni har själv i era tidigare frågor berört några av dessa aspekter; utvecklandet av en äkta lekmannaspiritualitet, en korrekt uppfattning om lekmannens helt egna och specifika roll i Kyrkan (en roll som varken är kyrklig eller officiell), klargörandet av de rättigheter och skyldigheter som lekmannen har i egenskap av lekman; relationen mellan hierarkin och lekmännen, den likställdhet och värdighet som råder mellan mäns och kvinnors kompletterande (inte motsatta) uppgifter i Kyrkan, behovet av att uppnå en ordnad allmän opinion hos Guds folk osv.

Allt detta bildar naturligtvis en mycket växlande, ofta paradoxal, scenario. Samma uttalande som chockerade alla eller nästan alla när det gjordes för 40 år sedan förvånar idag nästan ingen människa, men ändå är det bara få personer som helt och fullt förstår det och rättar sina liv efter det.

Det är lättare att förklara detta om jag tar ett exempel. När jag 1932 för mina söner och döttrar i Opus Dei ville förklara några av de konsekvenser som dopets värdighet och ansvar för med sig för den döpte skrev jag: ”Det är nödvändigt att göra sig kvitt fördomen att det enda som vanliga troende kan göra är att blott och bart hjälpa prästerna i kyrkliga angelägenheter. Lekmännens apostolat skall inte alltid begränsas till ett deltagande i hierarkins apostolat. De är skyldiga att verka apostoliskt, inte på grund av ett kyrkligt uppdrag utan därför att de är en del av Kyrkan. De förverkligar denna sändning i sitt yrke, sitt arbete, sin familj, bland arbetskamrater och vänner.”

Idag, när Andra vatikankonciliet högtidligt har formulerat denna lära, är det inte troligt att någon skulle ifrågasätta dess renlärighet. Men hur många har verkligen övergivit sin snäva uppfattning om lekmannaapostolatet som ett pastoralt arbete alltigenom organiserat uppifrån och ner? Hur många har egentligen gått ifrån den gamla, monolitiska uppfattningen om lekmannaapostolatet och förstår att lekmännen kan — och till och med bör — verka apostoliskt utan att behöva stelbenta centraliserade strukturer, kyrkliga uppdrag och hierarkiska mandat? Hur många människor, som betecknar lekmännen som longa manus Ecclesiae, blandar inte ihop begreppet ”Kyrkan som Guds folk” med det mycket mera begränsade begreppet ”hierarki”? Hur många lekmän har å sin sida verkligen förstått att de inte har någon rätt att kräva sin legitima sfär av autonomi i det apostoliska arbetet om de inte är beredda att på ett finkänsligt sätt bevara gemenskapen med hierarkin?

Liknande reflexioner kan göras även om andra problem, för det återstår i själva verket väldigt mycket att göra, såväl i fråga om framläggandet av läran som för att bilda människornas samvete och för att förnya Kyrkans lagstiftning. Jag ber ofta till Herren — bönen har alltid varit mitt bästa vapen — att den Helige Ande må hjälpa sitt folk och särskilt hierarkin med att bemästra dessa uppgifter. Och jag ber honom också att han må fortsätta att använda sig av Opus Dei, så att vi efter förmåga kan ge vårt bidrag till denna svåra men på samma gång underbara utvecklings- och tillväxtprocess som Kyrkans genomgår.

Hur förklarar Ni Opus Deis enorma framgång och med vilken måttstock mäter Ni den?

När ett företag är av övernaturlig art är framgång eller misslyckande i ordens vanliga bemärkelse inte särskilt viktigt. Redan den helige Paulus sade till de kristna i Korint att det i fråga om det andliga livet är Guds uppfattning som räknas och inte vad vi själva eller andra tänker om oss.

Det är otvivelaktigt så att Verket idag har spridit sig över hela världen, det omfattar män och kvinnor av 70 olika nationaliteter. Uppriktigt sagt så är det något som förvånar också mig. Jag kan inte finna någon mänsklig förklaring förutom att det är Guds vilja. Anden blåser var den vill och använder sig av vem den vill för att helga människor. Allt detta ger mig anledning att ödmjukt frambära mina tacksägelser till Gud och be om nåden att alltid få tjäna honom.

Ni frågade mig också med vilken måttstock jag mäter denna framgång. Svaret är mycket enkelt: med helgelsens, på helgelsens frukter.

Opus Deis viktigaste apostolat är det vittnesbörd medlemmarna ger genom sina liv, genom samtal med varje människa de möter i det vardagliga livet, med vänner och arbetskamrater. Vem kan mäta den övernaturliga effektiviteten i detta tysta och ödmjuka apostolat? Den hjälp vi får från en lojal och seriös vän eller det inflytande en god mor utövar över sin familj är omöjliga att värdera.

Men kanske gäller Er fråga de apostolat som Opus Dei utför genom de kooperativa verken. Ni kanske menar att man där kan mäta resultaten utifrån en så att säga mänsklig och teknisk synvinkel. Det är ju möjligt att mäta om en yrkesskola verkligen lyckats med uppgiften att främja arbetarnas sociala utveckling, eller om ett universitet ger sina elever lämplig kulturell och yrkesmässig utbildning. Om det är detta arbete Ni avser så vill jag svara att en del av förklaringen till det goda resultatet är att de personer som deltar i detta apostoliska arbete är yrkesmän och -kvinnor som förbereder sig väl för uppgiften att undervisa andra i det som är deras egna yrken. Detta betyder bl. a. att man inte går efter en på förhand given mall utan tar hänsyn till behoven i just det området och anpassar verksamheten till de rådande omständigheterna.

Men jag upprepar att Opus Dei inte primärt är intresserat av arbetets effektivitet ur en rent mänsklig synvinkel. Om arbetet kröns med framgång eller inte beror, förutom på att arbetet är väl utfört, på att det hjälper de inblandade att älska Gud mer. Framgången beror också av att de inblandade får uppleva broderskapet till medmänniskorna och att de manifesterar det i ett oegennyttigt tjänande av mänskligheten.

Detta medför en djupare syn på Kyrkan som en gemenskap bestående av alla troende, där vi alla är delaktiga i ett och samma uppdrag, som var och en skall förverkliga i enlighet med sina egna omständigheter. Sporrade av den Helige Ande blir lekmännen mer och mer medvetna om att de är Kyrkan, att de har ett särskilt, sublimt och nödvändigt uppdrag, som Gud själv har anförtrott dem. Och de vet att detta uppdrag kommer av själva det faktum att de är kristna, inte av ett bemyndigande från den kyrkliga hierarkin, även om lekmännen naturligtvis skall fullfölja det i förening med Kyrkans hierarki och i samklang med läroämbetets undervisning. En katolik kan inte vara förenad med Kristus om han inte är förenad med biskoparna och med deras överhuvud, påven.

Lekmännen har sitt eget sätt att bidra till Kyrkans helighet och apostolat. Det består i att fritt och ansvarsfullt verka mitt i världen och låta den genomsyras av det kristna budskapet. Ett kristet vittnesbörd i vardagen, ett upplysande ord i Guds namn, en ansvarsfull handling för att tjäna andra som bidrar till att lösa gemensamma problem … Detta är några sätt på vilka vanliga kristna kan uppfylla sitt gudomliga uppdrag.

I många år nu, alltsedan Opus Deis grundande, har jag själv mediterat över och låtit andra meditera över följande Kristi ord som den helige Johannes återger: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia trahan ad meipsum (Joh 12:32). När Kristus dör på korset, drar han till sig hela skapelsen. Därefter är det de kristnas uppgift att genom sitt arbete mitt i världen, i hans namn, försona allting med Gud och sätta Kristus på toppen av varje mänsklig verksamhet.

Jag skulle vilja tillägga att samtidigt som lekmännen på nytt blir medvetna om sin roll pågår en liknande utveckling bland herdarna. De erkänner att lekmännen har en specifik kallelse, som bör främjas och stimuleras i en själavård som syftar till att upptäcka närvaron av en helighetens och apostolatets karism i Guds folks mitt, i de oändligt varierade former som Gud har gett den.

Även om detta nya pastorala synsätt är krävande, är det enligt min mening absolut nödvändigt. Det förutsätter att prästen äger den övernaturliga gåvan att kunna se in i själarna, att han är lyhörd för vad Gud vill göra, att han är ödmjuk och inte försöker påtvinga andra sina egna preferenser utan stödjer Guds verkan i själarna. Kort sagt: det innebär att prästerna måste älska den rättmätiga friheten som tillkommer Guds barn, som möter Kristus och blir hans bärare när de följer stigar som kan vara väldigt olika men ändå lika gudomliga.

En av de största farorna som idag hotar Kyrkan kan mycket väl vara att inte erkänna det gudomliga kravet på kristen frihet, utan istället låta sig ledas av falska argument och påtvinga de troende likformighet i effektivitetens namn. En sådan inställning bottnar visserligen i en inte bara berättigad utan till och med lovvärd önskan att Kyrkan skall utöva ett levande inflytande på världen, men jag fruktar ändå att det är fel väg att gå. Å ena sidan skulle den kunna dra in hierarkin i världsliga angelägenheter och ge upphov till en annorlunda men inte mindre avskyvärd klerikalism än den vi haft under tidigare århundraden; å andra sidan skulle den kunna isolera lekmännen, de vanliga kristna, från världen de lever i och göra dem till talesmän för beslut eller idéer som har fötts utanför den värld de lever i.

Det tycks mig att det av präster fordras ödmjukheten att inte vilja vara mittpunkt utan att verkligen vara Guds tjänares tjänare och göra Johannes Döparens utrop till vårt: Illud oportet crescere, me autem minui (Joh 3:30). Kristus måste bli större och jag bli mindre. På det sättet kan de vanliga kristna, lekmännen, göra Kristus närvarande i samhällets alla miljöer. En av de mest grundläggande uppgifterna för en präst är, och kommer alltid att vara, att undervisa i tron, att hjälpa de troende att förstå de krav som Evangeliet ställer på dem både som individer och som medborgare och att förmå människorna att urskilja denna uppmaning i sin egen tid. Allt prästerligt arbete måste emellertid utföras med största möjliga respekt för samvetens rättmätiga frihet: varje kristen måste i full frihet svara på Guds kallelse. Förutom vägledning av prästen får dessutom varje katolik ta emot ljus från Gud själv, och nåd att utföra det uppdrag han har fått ta emot som människa och som kristen.

Den som tror att Kristi röst inte kommer höras i dagens värld om inte prästerskapet är närvarande och uttalar sig i alla frågor, har ännu inte förstått värdigheten i varje döpt människas gudomliga kallelse.

Ni har talat mycket om arbete. Vilken plats har arbetet i Opus Deis spiritualitet?

Kallelsen till Opus Dei förändrar inte på något sätt en persons ställning i livet. Och eftersom människans lott i världen är att arbeta, bekräftar den övernaturliga kallelsen till helighet och apostolat i enlighet med Opus Deis anda, denna människas kallelse till arbete. Flertalet medlemmar är lekmän, vanliga kristna. Deras livssituation präglas av att de har ett yrke eller en syssla som oftast tar det mesta av deras krafter och genom vilket de förtjänar sitt levebröd, försörjer sin familj, bidrar till det allmännas bästa och utvecklar sin personlighet.

Kallelsen till Opus Dei bekräftar allt detta, till den grad att ett av de viktigaste tecknen på denna kallelse just är att man lever i världen och utför sitt arbete så fullkomligt som möjligt ur både ett mänsklig och ett övernaturligt perspektiv, trots de mänskliga brister som var och en har. Detta innebär att arbetet effektivt måste bidra till att bygga upp den jordiska staden och därför göras med kompetens och med tjänsteanda. Arbetet skall också utföras för att helga världen och därför bör det både helga och helgas.

De som vill leva sin tro fullkomligt och utföra sitt apostolat i Opus Deis anda måste helga sig genom sitt yrke, helga sitt yrke och helga andra genom sitt yrke. Genom att leva så, utan att skilja sig från de andra medborgarna som är deras likar och med vilka de arbetar sida vid sida, strävar de efter att identifiera sig med Kristus genom att efterlikna hans trettio år i verkstaden i Nasaret.

Detta vanliga arbete är nämligen inte bara ramen inom vilken de bör helga sig, det är själva råvaran till helighet. Mitt i vardagliga händelser på jobbet upptäcker de Guds hand och får impulser till sitt böneliv. Samma jobb skapar kontakter med andra människor — släktingar, vänner, kollegor — och med de stora problem som drabbar samhället de lever i och världen i stort. Det ger dem tillfälle att leva det liv i självutgivelse för andra som är så centralt för kristna. De måste då bemöda sig om att ge ett sant och äkta vittnesbörd om Kristus, så att alla lär känna och älska Herren, och upptäcker att det vanliga livet i världen, varje dags arbete, kan bli till ett möte med Gud.

Med andra ord bildar helighet, apostolat och medlemmarnas vanliga liv en enhet och det är därför som arbetet är den springande punkten i deras andliga liv. Hängivelsen till Gud ingjuts i det arbete de utförde innan de anslöt sig till Verket och som de även i fortsättningen utför.

När jag under mina första år som präst började förkunna detta budskap, var det många som inte förstod mig och andra som tog anstöt: de var vana vid att alltid höra talas om världen på ett negativt sätt. Herren hade fått mig att förstå, och jag försökte få andra att förstå, att världen är god eftersom Guds verk alltid är fullkomliga, och att det är vi människor som gör världen ond genom synden.

Jag brukade säga då, och fortsätter att säga nu, att vi måste älska världen, eftersom det är i världen som vi möter Gud. Gud visar sig och uppenbarar sig för oss i världens skeenden och händelser.

Gott och ont blandas i mänsklighetens historia och därför måste den kristne ha god urskiljningsförmåga. Men denna utskiljningsförmåga får aldrig leda till att han förnekar det goda i Guds verk. Tvärtom bör den få honom att känna igen det gudomliga som manifesteras i det mänskliga, även i våra svagheter. Dessa ord ur aposteln Paulus mun kan tjäna som ett bra motto för det kristna livet: Allt tillhör er (…) men ni tillhör Kristus (1 Kor 3:22-23). Så kan man förverkliga Guds plan, han vars vilja är att frälsa världen.

För att övergå till något mycket konkret: I Madrid öppnades nyligen en hushållsskola – där eleverna kan bo – som leds av kvinnliga medlemmar av Opus Dei. Denna skola vill ge en omfattande kvalificerad hushållsutbildning, inom ramen för en gemytlig familjeatmosfär. Vad kan en dylik verksamhet ha för betydelse i samhället?

Detta apostoliska verk är ett bland många som leds av medlemmar av Opus Dei i samarbete med andra som inte tillhör vår förening. Det huvudsakliga målet för dessa utbildningscentra är att ge dem som arbetar i hushållsyrken högre anseende, genom att hjälpa dem att göra sitt arbete till ett kvalificerat yrke. Jag säger ”kvalificerat yrke” för hushållsarbete är och skall utföras som ett riktigt yrke.

Låt oss inte glömma att man har undervärderat detta arbete och velat framställa det som något förödmjukande. Och det stämmer inte. Utan tvivel har levnadsvillkoren som följer detta yrke ofta varit förödmjukande. Och även idag är det så när de anställda underkastas nyckfulla och godtyckliga arbetsgivare som inte garanterar dem de mest elementära rättigheterna, betalar en dålig lön och inte visar någon kärlek. Man måste kräva att de får ett ordentligt arbetskontrakt, med tydliga och precisa garantier och man måste tydlig bestämma varje parts skyldigheter och rättigheter.

Förutom dessa juridiska garantier är det nödvändigt att den som utför denna tjänst är kvalificerad, har en passande yrkesutbildning. Jag säger tjänst, fastän detta ord inte är populärt i våra dagar, därför att varje verksamhet i samhället som utförs på rätt sätt är just detta, en underbar tjänst, vare sig det är hembiträdets arbete eller professorns eller domarens. Endast den som utför ett arbete uteslutande för sin egen skull utför inte en tjänst.

Arbetet i hushållet är mycket, mycket viktigt! Dessutom är alla arbeten lika mycket värda ur en övernaturlig synvinkel: det finns inte höga eller låga arbetsuppgifter, alla uppgifter som utförs av kärlek är höga. De som anses höga förlorar i värde om de inte utförs med ett kristet sinnelag. Däremot finns det skenbart obetydliga uppgifter som kan visa sig vara mycket viktiga på grund av den verkan de får.

För mig är det arbete som utförs av en av mina döttrar inom Opus Dei som arbetar i hushållet lika viktigt som det som utförs av en av mina döttrar som tillhör en adlig släkt. I båda fallen bryr jag mig endast om huruvida deras arbete blir ett medel för deras helgelse och andras helgelse. Hur viktigt ett arbete är beror på huruvida en kvinna i sitt arbete blir mer helig och om hon uppfyller det uppdrag hon har fått från Gud med större kärlek.

Inför Gud har alla samma ställning, vare sig man är universitetsprofessor, butikbiträde, sekreterare, arbetare eller lantbrukare: alla själar har lika värde. Men ibland är det så att enklare människors själar behagar Gud än mer, och alltid de som umgås mera innerligt med Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande.

Mycket kan uppnås med den nya skolan i Madrid. Den kommer att ge ett äkta och verkningsfullt bidrag till samhällets bästa på ett viktigt område; ett kristet arbete i hemmets hjärta som kommer att tillföra familjerna glädje, fridfullhet och förståelse. Jag skulle kunna tala i timmar om detta ämne, men det jag sagt räcker för att förklara att arbetet inom hushållet är en uppgift som jag anser vara av utomordentlig stor betydelse eftersom det kan åstadkomma mycket gott eller mycket ont i familjens mitt. Låt oss hoppas att skolan åstadkommer mycket gott. Det kommer inte att fattas kunniga och mänskligt värdefulla personer som med apostolisk iver förvandlar detta yrke till en glädjefull uppgift i många hem världen över.