Texter på ämnet

Opus Dei har ibland beskrivits som en intellektuell elit som vill tränga in i ledande politiska, ekonomiska och kulturella kretsar för att kontrollera dessa inifrån, om än med goda avsikter. Stämmer det?

Nästan alla institutioner som har kommit med ett nytt budskap eller på allvar försökt tjäna mänskligheten genom att leva ett kristet liv fullt ut har till en början stött på oförståelse. På samma sätt förstod människor i början inte läran om lekmannaapostolatet som Opus Dei levde och förkunnade.

Jag måste — om än motvilligt — även tillägga att det i vårt fall även fanns en organiserad och ihärdig förtalskampanj. Det fanns några som påstod att vi arbetade i hemlighet — kanske för att de själva gjorde det — och att vi vill lägga beslag på höga positioner och så vidare. Jag kan bara säga att denna förtalskampanj inleddes för ungefär trettio år sedan av en spansk ordensman som sedan lämnade sin orden och Kyrkan. Han gifte sig borgerligt och är nu protestantisk pastor.

När förtal en gång har fått spridning så rullar det på en tid av sig självt. Det finns folk som skriver utan att kontrollera sina källor, och alla dessa agerar inte som kompetenta journalister, som vet att de inte är ofelbara och därmed dementerar tidigare skriverier när de förstår vad som egentligen är sant. Detta är vad som har hänt i vårt fall, även om förtalet har vederlagts med bevisning som är tillgänglig för alla, och även om anklagelserna var absurda från första början. Hursomhelst rör det skvaller som ni nämner endast Spanien, och den som tror att en internationell organisation som Opus Dei kretsar kring ett lands problem har en provinsiell och kortsiktig syn på saker och ting.

Det stora flertalet av Opus Deis medlemmar — i Spanien och i de andra länderna — är husmödrar, arbetare, små affärsinnehavare, kontorsanställda, lantarbetare och så vidare, människor vars uppgifter inte väger särskilt tungt i samhället eller politiken. Att många arbetare tillhör Opus Dei vållar ingen uppmärksamhet, men väl det faktum att några politiker gör det. För mig är ett stadsbuds kallelse lika viktig som en företagsledares. Kallelsen kommer från Gud och i Guds verk förekommer ingen diskriminering, minst av allt en demagogisk sådan.

Den som endast tänker i termer av inflytande och kontroll när han ser hur Opus Deis medlemmar arbetar i de mest skiftande sektorer av mänskliga verksamheter, visar bara att han har en väldigt torftig uppfattning av vad det kristna livet innebär. Opus Dei har ingen makt, och vill inte ha någon makt, över någon världslig verksamhet. Opus Dei vill endast sprida ett evangeliskt budskap: att Gud vill att alla människor som lever i världen skall älska och tjäna honom i och genom sina mänskliga verksamheter. Följaktligen arbetar Opus Deis medlemmar, som är vanliga kristna, där och när de håller för rätt: Verket inskränker sig till att hjälpa dem andligt, så att de alltid skall handla enligt ett kristet samvete.

Ändå verkar det ibland som om kvinnan inte skulle veta om hon verkligen är på rätt plats i livet, där Gud vill att hon skall vara. Om hon har ett arbete utanför hemmet, blir ofta hemsysslorna betungande. Och när hon helt och fullt ägnar sig åt sin familj, då känner hon sig begränsad och insnärjd. Vad skulle Ni råda kvinnor som upplever detta?

Denna känsla, som är en mycket verklig känsla, bottnar oftast inte i själva begränsningen, som alla vi människor när allt kommer omkring måste finna oss i, utan i att man saknar bestämda ideal som kan ge livet en riktning. Ofta tillkommer ett undermedvetet högmod — vi vill vara bäst inom alla områden och på alla nivåer. Och eftersom detta är omöjligt uppstår lätt en känsla av osäkerhet och håglöshet, till och med uppgivenhet och olust: man kan inte tillgodose alla uppgifter, man vet inte vad man skall göra först och resultatet blir att ingenting blir gjort. I en sådan situation är det lätt hänt att avundsjukan kommer fram och att fantasin släpps lös i ett mer och mer verklighetsfrämmande önsketänkande, vilket till slut förlamar viljan. Detta tillstånd brukar jag kalla för bleckmystik. Det består i att man ägnar sig åt onyttiga dagdrömmar och tomma ideal: ”Om jag bara inte hade gift mig”, ”Om jag bara inte hade det här yrket”, ”Om jag bara hade varit vid bättre hälsa …” eller var yngre eller hade mer tid!

Botemedlet för detta tillstånd kostar, liksom allt annat som är värdefullt. Det består i att söka det mänskliga livets verkliga centrum, det som kan ge oss rätt prioriteringar, ordning och som kan fylla vår tillvaro med mening. Vi finner detta centrum, som är relationen till Gud, genom ett äkta inre liv. Om vi lever i Kristus och har vårt centrum i honom, upptäcker vi meningen med uppdraget som han har givit oss. Vi upptäcker ett mänskligt och på samma gång gudomligt ideal och nya horisonter öppnar sig för vår syn, vilket skänker oss hopp. Vi blir i stånd att glädjefyllt offra, inte bara små detaljer i vår verksamhet, utan hela vårt liv, som paradoxalt nog därmed når sin djupaste fulländning.

Problemet Ni tar upp gäller inte bara kvinnan. Också många män upplever någon gång i livet något liknande. Anledningen är vanligtvis densamma: brist på ett högre ideal som man endast kan upptäcka i Guds ljus.

Men vi måste också använda enklare verktyg som vid första anblicken verkar banala men som inte är det. När det är mycket att göra, måste man sätta upp en ordning, man måste organisera sig. Många svårigheter beror på bristen på ordning, att man aldrig lärt sig att underkasta sig en bestämd ordning. Det finns kvinnor som kan göra tusen saker på en gång och lyckas med det, eftersom de är välorganiserade och eftersom de modigt gjort upp planering för det omfattande arbete de står inför. De vet att i varje ögonblick koncentrera sig på just den uppgift de har för handen, utan att tänka på vad som kommer näst eller på det de kunde ha gjort tidigare. Andra kvinnor blir panikslagna och lyckas därför inte med något.

Det kommer säkert alltid att finnas många kvinnor vars enda syssla är att ta hand om sitt hem. Jag hävdar att detta är en underbar, mycket värdefull uppgift. Genom detta yrke — för det är ett yrke, ett äkta och ädelt yrke — utövar de ett gott inflytande inte bara på familjen utan på en mängd vänner och bekanta, på människor som de råkar på i det ena eller andra sammanhanget. De uppfyller på så sätt ett uppdrag som ofta har mycket längre räckvidd än det som många yrkesverksamma har. För att inte tala om det som händer när de ställer denna kunskap och denna erfarenhet i hundratals människors tjänst, i inrättningar för utbildning av kvinnor, som de som mina döttrar i Opus Dei driver överallt i världen. De blir mästare i hur man sköter ett hem och, skulle jag säga, mera effektiva utbildare än många universitetsprofessorer.

Om Ni tillåter, vill jag fortsätta tala om ungdomarna. Genom vår tidskrifts ungdomsdel kommer vi i kontakt med många av deras problem. Ett mycket vanligt sådant handlar om föräldrar som försöker bestämma över barnens framtid. Detta kan gälla såväl val av studier eller yrke som val av partner och ännu mer om den unga människan vill följa Guds kallelse och ägna sitt liv åt att tjäna själarna. Kan dessa föräldrars inställning rättfärdigas? Gör de inte våld på den personliga frihet som ungdomar behöver om de skall utvecklas till mogna vuxna?

Det är klart att den som måste fatta de slutgiltiga besluten om sin livsväg måste vara den berörda själv, i full frihet, utan något slags tvång eller påtryckningar. Men detta innebär inte att andras inblandning normalt sett inte behövs. Sådana beslut berör ju hela det framtida livet och personens lycka och måste därför fattas i lugn och ro, ansvarsfullt och klokt, utan att förhasta sig. Klokhet kräver bland annat att man ber om råd: det vore förmätet att tro att man kan fatta viktiga beslut utan att be om Guds nåd och utan andra människors kärlek och ledning, framför allt föräldrarnas. För en sådan förmätenhet får man ofta betala dyrt.

Föräldrar kan och bör vara till stor hjälp för sina barn. De kan öppna upp nya horisonter för dem och dela med sig av sina erfarenheter. De kan få dem att reflektera så att de inte låter sig ryckas med av flyktiga stämningar och lära dem att se realistiskt på saker och ting. Ibland kan de göra det genom ett personligt råd, andra gånger genom att uppmuntra barnet att vända sig till någon kompetent person: en uppriktig och lojal vän, en lärd och from präst, en yrkesvägledare.

Men ett gott råd tar inte bort friheten, utan är en hjälp för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Det breddar beslutsunderlaget och ser till att beslut inte fattas på grundval av irrationella faktorer. Efter att ha lyssnat på andras synpunkter och vägt allting för och emot, kommer den stund då man måste välja. Då har ingen rätt att göra våld på friheten. Föräldrar måste stå emot frestelsen att på ett otillbörligt sätt försöka förverkliga sig själva genom sina barn, att forma dem enligt egna preferenser. De måste respektera de läggningar och begåvningar som Gud ger var och en. Om de verkligen älskar sina barn, är det lätt att göra det. Inte heller i det extrema fallet då barnet fattar ett beslut som föräldrarna har goda skäl att se som ett misstag, och som de tror kommer göra barnet olyckligt, ligger lösningen i att ta till våld, utan i att försöka förstå. Då gäller det att mer än en gång att stanna kvar vid barnets sida, hjälpa det att komma över svårigheterna och om nödvändigt försöka få ut så mycket gott som möjligt ur den onda situationen.

Föräldrar som verkligen älskar sina barn och uppriktigt vill deras väl bör på ett finkänsligt sätt dra sig tillbaka efter att de givit sina råd och förslag, så att de inte står i vägen för friheten, denna stora gåva som gör det möjligt för människan att älska och tjäna Gud. De måste komma ihåg att Gud själv har velat att man älskar och tjänar honom i full frihet, och att Han alltid respekterar våra personliga beslut: Gud skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val, säger Skriften (Syr15:14).

Jag vill också säga några ord om det sista fallet ni nämnde: beslutet att ge sig själv i tjänst åt Kyrkan och medmänniskorna. När katolska föräldrar inte förstår denna kallelse, anser jag att de har misslyckats i sitt uppdrag att bilda en kristen familj och de är säkert inte medvetna om den värdighet som kristendomen ger den äktenskapliga kallelsen. Men min erfarenhet inom Opus Dei är väldigt positiv. Jag brukar säga till Verkets medlemmar att de har sina föräldrar att tacka för 90 procent av sin kallelse, för det var de som uppfostrade dem och lärde dem att vara generösa. Jag kan försäkra att föräldrarna i de allra flesta fallen — i nästan alla fall — inte bara respekterar barnens beslut utan älskar det. Snart blir Verket som en fortsättning på deras egen familj. Det är ett av mina största glädjeämnen och ännu ett bevis på att man måste vara mycket mänsklig om man vill vara mycket andlig.

Frånsett de svårigheter som kan existera mellan föräldrar och barn förekommer ofta dispyter mellan man och hustru som ibland kan leda till allvarliga störningar i familjefriden. Vilka råd skulle Ni vilja ge de äkta paren?

Att de älskar varandra. Och att de lär sig att förstå att det under livets gång ofta händer att man får svårigheter eller grälar, men om man löser problemen på ett naturligt sätt kan de bidra till att kärleken fördjupas.

Var och en av oss har sin egen karaktär, sina egenheter, sitt humör — ibland också ett dåligt sådant — och sina fel. Var och en har också sina angenäma sidor, och av denna och många andra anledningar är han eller hon värd att älskas. Samlivet blir enkelt om var och en anstränger sig och kämpar med de egna felen och samtidigt visar överseende med de andras fel. Det vill säga om kärleken finns, för den upphäver och övervinner allt som, egentligen utan grund, kan ha gett anledning till kyla eller slitningar. Om man däremot överdramatiserar alla små motsättningar och börjar klandra den andra för fel och misstag då är det slut med friden och man löper risk att döda kärleken.

De äkta paren har en särskild nåd — den nåd som kommer av sakramentet — som gör det möjligt för dem att praktisera alla de naturliga och kristna dygderna som behövs för ett liv tillsammans: förståelse, gott humör, tålamod, förlåtelse och finkänslighet i umgänget med varandra. Det viktiga är att de inte ger upp, inte låter nervositet, stolthet eller fixa idéer ta överhanden. För att uppnå detta måste de växa till i det inre livet och lära av den Heliga familjen att — av både mänskliga och övernaturliga skäl — finkänsligt leva ett kristet hems dygder. Jag upprepar: Guds nåd kommer inte att fattas dem.

Om någon säger att han (eller hon) inte kan stå ut med det ena eller det andra, att det är omöjligt för honom att tiga, så överdriver han för att rättfärdiga sig. Man måste be Gud om kraft att bemästra sina nycker, nåd att behärska sig. Ty faran i dåligt humör ligger just i det, att man blir utom sig och säger bittra och förolämpande ord som — kanske utan att det var meningen — sårar och gör verklig skada.

Det är nödvändigt att lära sig tiga, vänta och säga det man vill ha sagt på ett positivt, optimistiskt sätt. När han blir arg, då är det dags för henne att vara extra tålmodig, ända tills mannens lugn återvänder, och tvärtom. Om kärleken är uppriktig och man bemödar sig om att få den att växa, kommer det sällan hända att båda blir offer för det dåliga humöret samtidigt …

En annan mycket viktig sak: vi måste vänja oss vid att tänka att vi aldrig har hundra procent rätt. Man kan till och med påstå att i angelägenheter om vilka man kan ha olika mening, är det så att ju mer vi anser oss ha alldeles rätt, desto mera tvivelaktigt är det att vi har det. Om vi resonerar på det sättet, blir det lättare för oss att ändra oss och om nödvändigt att be om förlåtelse, vilket är det bästa sättet att avsluta ett bråk och återupprätta frid och kärlek. Jag vill inte uppmuntra någon till att gräla, men det är rimligt att vi då och då gör det och särskilt med dem som vi älskar, eftersom vi bor tillsammans. Vi kommer knappast hamna i bråk med någon i Långtbortistan. Med detta vill jag säga att dessa små bråk makarna emellan, så länge de inte förekommer ofta — och man bör se till att de inte gör det — inte är ett tecken på bristande kärlek utan till och med kan bidra till att fördjupa kärleken.

Ett sista råd: föräldrar bör aldrig gräla inför barnen. För att lyckas med det räcker det att komma överens om det, med ett ord, en blick, en gest. Låt dem gräla senare, i en lugnare ton, om de inte är i stånd att låta bli. Atmosfären inom familjen måste präglas av att makarna håller sams, för det är en förutsättning för att barnen skall kunna få en djup och verkningsfull uppfostran. Barnen måste i föräldrarna kunna se exempel på hängivelse, uppriktig kärlek, ömsesidig hjälp och förståelse. Vardagens små obetydliga stridigheter får inte skymma för barnen föräldrarnas ömsesidiga kärlek.

Ibland tar vi oss själva på alltför stort allvar. Alla blir då och då arga, ibland därför att det är berättigat, andra gånger eftersom vi inte förstår att tukta oss själva. Det väsentliga är att visa att dessa förargelser inte ändrar på tillgivenheten och att familjeintimiteten återställs med ett leende. Med ett ord, föräldrarna skall leva i kärlek till varandra och till sina barn, för på så vis visar de sin kärlek till Gud.