Texter på ämnet

Kan Ni beskriva hur Opus Dei har utvecklats och förändrats i uttryck och målsättning, under en period då enorma förändringar har ägt rum i Kyrkan?

Sedan första början har Opus Deis enda mål varit det jag just beskrivit: att medverka till att det mitt i världen finns män och kvinnor av alla folkslag av olika social bakgrund som vill älska och tjäna Gud och medmänniskorna i och genom sitt vanliga arbete. Alltsedan Opus Deis grundades år 1928 har jag predikat att helighet inte är något för några få utvalda, utan att alla jordiska stigar, alla civilstånd, alla yrken och alla hederligt utförda uppgifter kan helgas. Livet i Verket har hjälpt mig att fördjupa och nyansera min förståelse för detta budskaps rika och varierade innebörd. Verket var litet vid födelsen och har växt till sig gradvis som en levande organism som utvecklas under historiens gång.

Men Opus Deis målsättning och syfte har inte förändrats, och kommer inte heller att förändras hur mycket samhället än ändrar sig. Opus Deis budskap är att allt ärligt arbete under alla omständigheter kan helgas.

Idag finns alla yrkeskategorier representerade i Verket. Inte bara läkare, advokater, ingenjörer och konstnärer, utan också murare, gruvarbetare, bönder. Vi har allt från filmregissörer och jetpiloter till fashionabla frisörer. Det är naturligt för Opus Deis medlemmar att hänga med i utvecklingen och att förstå den moderna världen. Tillsammans med sina likar, dvs. övriga medborgare, är de en del av sin samtid och bidrar till dess modernitet.

I ljuset av Opus Deis anda var det sannerligen en stor glädje för oss när Andra vatikankonciliet högtidligt förklarade att Kyrkan inte avvisar den värld som den lever i och inte heller dess framåtskridande utveckling, utan att den förstår och älskar den. Dessutom är Verkets medlemmar väl medvetna om att de på samma gång tillhör Kyrkan och samhället, och att de i full frihet individuellt måste ta sitt ansvar som kristna och som medborgare.

Det har ibland hävdats att Opus Dei är organiserat som ett hemligt sällskap. Hur skall man se på detta påstående? Skulle Ni mot bakgrund av detta vilja ge oss en bild av det budskap Ni ville förmedla till vår tids människor när Ni grundade Verket 1928?

Alltsedan 1928 har jag förkunnat att helighet inte är förbehållen ett fåtal utvalda och att alla jordens stigar kan gudomliggöras. Kärnan i Opus Deis anda är det vardagliga arbetets helgelse. Fördomen att lekmännens uppgift inskränker sig till att hjälpa prästerna i det kyrkliga apostolatet måste avlägsnas ur människors sinne. Vi måste framhålla vikten av att människan får uppleva sin personliga frihet, som Kristus har vunnit åt henne, för att uppnå sitt övernaturliga mål. För att förkunna detta och lära ut hur det kan omsättas i praktik har jag aldrig behövt ta till hemlighetsmakeri. Verkets medlemmar avskyr hemlighetsmakeri, eftersom de är vanliga troende och inte skiljer sig från de andra: när de bli medlemmar i Opus Dei ändras deras ställning i samhället inte. Det skulle bära dem emot att ha en skylt på ryggen med texten: ”Må alla veta att jag vill tjäna Gud.” Det skulle varken vara lekmannamässigt eller sekulärt. Men var och en som känner dem och umgås med dem vet att de tillhör Verket, för även om de inte basunerar ut det, så döljer de heller det inte.

För ett och ett halvt år sedan hade jag tillfälle att i Pamplona lyssna på Era svar på frågor från en mer än 2000-hövdad publik. Ni framhävde där vikten av att katoliker uppför sig som ansvarsfulla och fria medborgare, och att de ”inte bör leva på att de är katoliker”. Vilken betydelse tillmäter ni denna tanke och vilka konsekvenser får den?

Jag blir alltid pinsamt berörd av dem som gör det till ett yrke att kalla sig katoliker, och också av dem som inte vill erkänna den personliga frihetens princip som hela den kristna moralen bygger på.

Verkets och dess medlemmars anda består i att vilja tjäna Kyrkan och människorna och inte i att använda sig av den för egna syften. Jag vill att katoliker skall avge ett sant vittnesbörd om Kristus, inte genom deras namn utan genom deras sätt att leva. Jag avskyr klerikalism och förstår att det, jämte en dålig antiklerikalism, också kan finnas en sund sådan, som har sin grund i kärlek till prästadömet och gör motstånd när en lekman eller en präst missbrukar ett heligt uppdrag för världsliga syften.

Tro därmed inte att jag vill angripa någon bestämd person. I vårt Verk finns ingen tanke på att vilja skjuta någon åt sidan, utan bara en önskan att samarbeta med alla som arbetar för Kristus och med alla dem, kristna eller inte, som förstår att deras liv utgör ett underbart tillfälle att tjäna.

Det återstår bara att säga att det viktiga inte är att jag har talat för denna idé sedan 1928 utan att Kyrkans läroämbete gör det. För inte så länge sedan blev jag, som den stackars präst jag är, djupt gripen och rörd. Det var när Andra vatikankonciliet i den dogmatiska konstitutionen De Ecclesia påminde alla kristna om att de skall känna sig som fullvärdiga medborgare i den världsliga staden och arbeta i alla mänskliga områden med yrkeskompetens och kärlek till alla människor, medan de söker uppnå den kristna fullkomlighet till vilken de är kallade i kraft av dopet.

Hur förklarar Ni Opus Deis växande betydelse? Är det budskapet i sig som attraherar, eller är det också en återspegling av den allmänna oro som utmärker vår tid?

Vår Herre väckte till liv Opus Dei 1928 för att påminna kristna om att han, som vi kan läsa i Första Moseboken, skapade människan till att arbeta. Vi vill på nytt framhålla Jesu exempel, han som tillbringade trettio år i Nasaret och arbetade som hantverkare. I Jesu händer blev yrkesarbetet, liknande det som utförs av miljoner människor världen över, en gudomlig uppgift. Det blev ett bidrag till vår återlösning, en väg till frälsning.

Opus Deis anda återspeglar den underbara verklighet, som varit bortglömd under århundraden, att allt hederligt och väl utfört arbete kan förvandlas till en gudomlig handling. Tjänar man Gud finns inga andraklassens arbeten, alla är väldigt viktiga.

För att älska och tjäna Gud behöver man inte göra märkliga eller ovanliga saker. Kristus kallar alla människor, utan undantag, till att vara fullkomliga så som er himmelske Fader är fullkomlig (Matt 5: 48). Att bli helig betyder för de allra flesta människor att helga arbetet, helga sig i arbetet och helga andra genom arbetet. På så sätt kan de möta Gud i sitt vardagliga liv.

Det faktum att arbetet värderas högre i dagens samhälle gör det uppenbarligen enklare för vår tids människor att förstå den aspekt av den kristna budskapet som Verket betonar. Men ännu viktigare är den Helige Andes inflytande. Genom Hans livgivande verkan får vår tid bevittna en stor förnyelserörelse inom hela kristenheten. Om man läser Andra vatikankonciliets dekret, ser man att en viktig del av denna förnyelse just består i uppvärderingen av det vanliga arbetet och av den kristna kallelsen att leva och verka i världen.

Det är en väsentlig del av den kristna andan att inte bara leva i endräkt med hierarkin — påven och biskoparna — utan att också känna sig förenad med sina trosfränder. Sedan länge är jag av den åsikten att ett av Kyrkans största problem idag är att många katoliker är okunniga om vad katoliker i andra länder eller samhällskikt gör eller tänker. Vi måste på nytt aktualisera det broderskap som de första kristna levde i. På så sätt kommer vi att känna oss förenade med varandra samtidigt som vi lär oss älska mångfalden av individuella kallelser. Det kommer att hjälpa oss att undvika många av de orättvisa och sårande omdömen, som vissa mindre grupper uttalar i katolicismens namn mot bröder i tron, som egentligen handlar ädelt och offervilligt med hänsyn till det egna landets särskilda omständigheter.

Det är viktigt att var och en är trogen sin egen gudomliga kallelse, och på så sätt inte undanhåller Kyrkan nyttan av den särskilda karisma var och en har fått av Gud. Eftersom Opus Deis medlemmar är vanliga kristna, är deras särskilda uppgift att helga världen inifrån, genom att delta i de mest skilda mänskliga aktiviteter. Och eftersom deras medlemskap inte på något sätt ändrar deras ställning i världen, deltar de i församlingsliv, kollektiva religiösa firanden etc. på det sätt de finner lämpligt. Även i denna mening är de vanliga kristna som vill vara goda katoliker.

Emellertid brukar vanligtvis inte Verkets medlemmar ägna sig åt konfessionell verksamhet. Endast i undantagsfall, då hierarkin särskilt ber om det, arbetar en medlem i Opus Dei inom kyrkliga inrättningar. Bakom denna hållning ligger inte en önskan att vara annorlunda och ännu mindre någon ringaktning för sådant arbete. Det är helt enkelt så att de vill ägna sig åt verksamheter som motsvarar kallelsen till Opus Dei. Det finns redan många ordensfolk, präster och även lekmän, som helhjärtat ägnar sig åt kyrkliga uppgifter.

Gud har kallat Opus Deis medlemmar till en annan slags uppgift. Inom ramen för den universella kallelsen till helighet, får Verkets medlemmar ta emot en specifik kallelse att med frihet och under eget ansvar söka helighet och utöva apostolat mitt i världen genom att hänge sig åt en särskild spiritualitet och genom att hela livet ta emot en specifik utbildning. Om de skulle försumma sitt vanliga arbete och istället ta på sig kyrkliga uppdrag, skulle de gudomliga gåvor de fått ta emot vara förslösade. Genom en missriktad önskan att göra omedelbar pastoral nytta, skulle de tillfoga Kyrkan verklig skada. Detta eftersom det skulle finnas färre kristna som helgade sig inom samhällets alla yrken och sysselsättningar, inom de världsliga sysselsättningarnas oändligt stora område.

Dessutom upptar kraven på fortlöpande religiös och yrkesmässig utbildning såväl som tid avsatt till fromhetsövningar, bön och generöst uppfyllande av de plikter som är förenade med hans ställning i livet, varje medlems hela liv. De har helt enkelt ingen tid över.

Vi vet att både män och kvinnor från alla samhällsskikt, gifta och ogifta, tillhör Opus Dei. Vad är den gemensamma nämnaren för kallelsen till Opus Dei? Vad åtar sig varje medlem för att bidra till att förverkliga Opus Deis mål?

Det är kort och gott detta: att söka helighet mitt i världen, på gatan. En person som Gud kallar till Opus Dei är övertygad om att han måste uppnå helighet i sina egna livsomständigheter, i sitt arbete, vad det än vara må, och han inrättar sitt liv efter denna vetskap. Jag säger ”är övertygad …” och ”han inrättar sitt liv” eftersom det inte handlar om att acceptera ett teoretiskt förslag, utan snarare om att omsätta något i praktiken, dag efter dag, i det vardagliga livet.

Om man vill sträva efter helighet — trots ens personliga fel och brister, som kommer att finnas så länge man lever — måste man med Guds nåd anstränga sig att öva kärleken, som är lagen i dess fullhet och det band som ger fullkomlighet. Kärleken är inte något abstrakt. Den innebär en verklig och total hängivelse åt tjänandet av Gud och alla människor; Gud som talar till oss i bönens stillhet och i världens larm och människorna vars liv är sammanflätade med våra.

Genom att leva den sanna kärleken övar vi alla de mänskliga och övernaturliga kristna dygderna. Dessa dygder utgör en enhet och kan inte reduceras till en lista. Kärleken kräver att man övar rättvisa, solidaritet, ansvar för familjen och samhället, fattigdom, glädje, kyskhet, vänskap …

Det är lätt att se att utövandet av dessa dygder leder till apostolat. Ja, det är i sig ett apostolat. För när människor försöker leva på detta sätt mitt i det dagliga arbetet blir deras kristna livsföring ett gott exempel, ett vittnesbörd och en verklig och effektiv hjälp för andra. De lär sig att följa i Jesu fotspår, han som coepit facere et docere (Apg 1:1) och därigenom förenade ord och exempel. Därför har jag sedan fyrtio år tillbaka kallat detta apostolat för vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat.

Alla Opus Deis medlemmar har samma längtan efter helighet och apostolat. Detta innebär att det inte finns olika grader eller kategorier av medlemskap. Det finns en kallelse — lika för alla — som anpassas till en mångfald av olika personliga livsomständigheter. Denna kallelse är att i frihet och under ansvar hänge sig åt och personligen engagera sig i att uppfylla Guds vilja, att göra det som Gud vill av var och en av oss.

Som synes är den pastorala företeelsen Opus Dei något som växer fram underifrån, det vill säga ur den kristnes vardagsliv, när han lever och arbetar tillsammans med andra människor. Det handlar alltså inte om ett förvärldsligande, en desakralisering, av munkarnas eller ordensfolkets liv. Opus Dei utgör inte det sista stadiet i en process som skall föra ordensfolk närmare världen.

När en person får kallelsen till Opus Dei får han en ny syn på tillvaron. Han ser sina relationer, sitt yrke, sina intressen, sorger och glädjeämnen i ett nytt ljus. Men inte för ett ögonblick drar han sig tillbaka från allt detta. Därför kan man inte tala om en anpassning till världen eller till det moderna samhället, eftersom ingen anpassar sig till det som är ens eget. I det som är ens eget, där befinner man sig. Kallelsen liknar den som väcktes i själen på de galileiska fiskare, lantarbetare, handelsmän eller soldater som satt omkring Jesus och hörde honom säga: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48).

Jag insisterar: den fullkomlighet som medlemmarna i Opus Dei eftersträvar är helt enkelt den som alla kristna eftersträvar, det vill säga den fullkomlighet som varje kristen är kallad till och som förutsätter att man helt och fullt motsvarar trons krav. Vi intresserar oss inte för den evangeliska fullkomligheten som anses utmärka ordnarna och en del andra likställda institutioner. Än mindre intresserar vi oss för den evangeliska fullkomlighetens liv som enligt kyrkolagen tillkommer ordensståndet.

Jag anser att kallelsen till ordensliv är helig och nödvändig för Kyrkan, och den som inte vördar denna kallelse har inte Verkets anda. Men den vägen är inte min och inte heller Opus Deis medlemmars. Man kan säga att de som kommer till Opus Dei gör det under den uttryckliga förutsättningen att deras kyrkorättsliga ställning inte förändras. Det som utmärker vår väg är att vi vill helga våra personliga livsomständigheter och att vi vill helgas på den plats där vi möter Kristus. Detta är det åtagande som var och en tar på sig för att förverkliga Opus Deis mål.

Varför finns det präster i en institution med en så utpräglad lekmannakaraktär som Opus Dei? Kan vilken medlem som helst bli präst, eller bara den som föreståndarna väljer ut?

Vem som helst som vill helga sig i sitt eget levnadsstånd kan få ta emot en kallelse till Opus Dei, vare sig han är gift, ogift eller änkeman, lekman eller präst.

Även stiftspräster kan ansluta sig till Verket. De fortsätter vara stiftspräster precis som tidigare. Verket hjälper dem att sträva efter den kristna fullkomligheten, på det sätt som passar deras stånd, genom att helga sitt vanliga arbete, som består i att med sitt prästerliga arbete tjäna biskopen, stiftet och hela Kyrkan. Även i deras fall innebär medlemskap i Opus Dei inte att de förändrar sin ställning i livet. De förblir hängivna de uppgifter som anförtrotts dem av deras biskop och andra apostolat och aktiviteter som de är ansvariga för. Verket lägger sig aldrig i dessa verksamheter. Stiftsprästerna helgar sig genom att så fullkomligt som möjligt utöva de dygder som tillkommer en präst.

Förutom prästerna som ansluter sig till Opus Dei efter att de har prästvigts, finns det i Verket andra sekularpräster som blir prästvigda först efter att ha tillhört Opus Dei som lekmän, som vanliga kristna. De är mycket få till antalet jämfört med det totala antalet medlemmar, mindre än två procent. I sin prästtjänst ägnar de sig åt Opus Deis apostoliska mål och avstår mer eller mindre från att arbeta i sina tidigare civila yrken. De är alltså yrkesmän som fick en kallelse till prästerskap efter att ha avslutat sin yrkesutbildning och efter att ha arbetat några år i sitt yrke, som läkare, ingenjör, mekaniker, lantarbetare, lärare, journalist osv. Förutom detta studerar de grundligt och utan brådska de för prästämbetet relevanta ämnena och avlägger teologisk doktorsexamen. De gör allt detta utan att förlora det synsätt som är utmärkande för deras civila yrke. När de blir prästvigda, blir de alltså läkare, jurister, arbetare som har blivit präster.

Dessa prästers närvaro är nödvändiga i Opus Deis apostolat som huvudsakligen utförs av lekmän. Varje medlem strävar efter att vara en apostel i sin egen omgivning genom att föra människor närmare Gud med sitt exempel och med sina ord, med dialog. Men när de i apostolatet vill leda människorna längs det kristna livets vägar stöter de förr eller senare mot ”den sakramentala muren”. Lekmannens helgande funktion kräver en präst som förmedlar botens sakrament, firar Eukaristin och förkunnar Guds ord i Kyrkans namn. Och efter som Opus Deis apostolat förutsätter en specifik spiritualitet, måste prästen själv vara ett levande exempel på denna särskilda anda.

Förutom att tjäna Verkets medlemmar kan dessa präster tjäna många andra människor, och gör det också. Den pastorala ivern som präglar deras liv tillåter inte att någon som möter dem går förbi utan att få något av Kristi ljus. Opus Deis anda, som är fjärran från varje slag av kotteritänkande eller diskriminering, sporrar dem dessutom att känna samhörighet med sina medbröder, de andra sekularprästerna. De känner sig som, och är i själva verket, stiftspräster i alla de stift där de arbetar och de försöker tjäna stiftet ivrigt och engagerat.

Eftersom det är mycket viktigt vill jag understryka följande: de lekmän tillhörande Opus Dei som tar emot prästvigningen ändrar inte sin kallelse. När de frivilligt accepterar uppmaningen från Opus Deis föreståndare att bli präster, gör de inte det för att ännu mer förena sina liv med Gud eller för att mer effektivt sträva efter helighet. De vet mycket väl att lekmannakallelsen är fullständig i sig själv och att deras hängivelse till Gud i Opus Dei redan från början var en tydlig väg att uppnå den kristna fullkomligheten. Alltså kan prästvigningen på intet sätt ses som en kröning av kallelsen till Opus Dei. Det är helt enkel en kallelse som ges några få personer för att de skall kunna tjäna de andra på ett nytt sätt. I Verket är inte medlemmarna uppdelade i två olika klasser — präster och lekmän. Alla är — och upplever sig vara — lika, och alla lever samma anda, att helga sina egna livsomständigheter.