Texter på ämnet

Hur förklarar Ni Opus Deis enorma framgång och med vilken måttstock mäter Ni den?

När ett företag är av övernaturlig art är framgång eller misslyckande i ordens vanliga bemärkelse inte särskilt viktigt. Redan den helige Paulus sade till de kristna i Korint att det i fråga om det andliga livet är Guds uppfattning som räknas och inte vad vi själva eller andra tänker om oss.

Det är otvivelaktigt så att Verket idag har spridit sig över hela världen, det omfattar män och kvinnor av 70 olika nationaliteter. Uppriktigt sagt så är det något som förvånar också mig. Jag kan inte finna någon mänsklig förklaring förutom att det är Guds vilja. Anden blåser var den vill och använder sig av vem den vill för att helga människor. Allt detta ger mig anledning att ödmjukt frambära mina tacksägelser till Gud och be om nåden att alltid få tjäna honom.

Ni frågade mig också med vilken måttstock jag mäter denna framgång. Svaret är mycket enkelt: med helgelsens, på helgelsens frukter.

Opus Deis viktigaste apostolat är det vittnesbörd medlemmarna ger genom sina liv, genom samtal med varje människa de möter i det vardagliga livet, med vänner och arbetskamrater. Vem kan mäta den övernaturliga effektiviteten i detta tysta och ödmjuka apostolat? Den hjälp vi får från en lojal och seriös vän eller det inflytande en god mor utövar över sin familj är omöjliga att värdera.

Men kanske gäller Er fråga de apostolat som Opus Dei utför genom de kooperativa verken. Ni kanske menar att man där kan mäta resultaten utifrån en så att säga mänsklig och teknisk synvinkel. Det är ju möjligt att mäta om en yrkesskola verkligen lyckats med uppgiften att främja arbetarnas sociala utveckling, eller om ett universitet ger sina elever lämplig kulturell och yrkesmässig utbildning. Om det är detta arbete Ni avser så vill jag svara att en del av förklaringen till det goda resultatet är att de personer som deltar i detta apostoliska arbete är yrkesmän och -kvinnor som förbereder sig väl för uppgiften att undervisa andra i det som är deras egna yrken. Detta betyder bl. a. att man inte går efter en på förhand given mall utan tar hänsyn till behoven i just det området och anpassar verksamheten till de rådande omständigheterna.

Men jag upprepar att Opus Dei inte primärt är intresserat av arbetets effektivitet ur en rent mänsklig synvinkel. Om arbetet kröns med framgång eller inte beror, förutom på att arbetet är väl utfört, på att det hjälper de inblandade att älska Gud mer. Framgången beror också av att de inblandade får uppleva broderskapet till medmänniskorna och att de manifesterar det i ett oegennyttigt tjänande av mänskligheten.

Kanske kan man säga att Opus Dei hittills har dragit fördel av de första medlemmarnas entusiasm, även om det numera finns flera tusen medlemmar. Hur kan man garantera Verkets fortbestånd och skydda det från den i varje institution inneboende faran att den iver och glöd som fanns i början falnar?

Verket är inte grundat på entusiasm utan på tro. De första åren var många och de var mycket hårda. Allt vi kunde se framför oss var svårigheter. Opus Dei gick framåt — trots avsaknaden av materiella resurser — tack vare Guds nåd och de första medlemmarnas bön och uppoffringar. Det enda vi hade var vår ungdom, ett gott humör och en önskan att utföra Guds vilja.

Sedan allra första början har Opus Deis vapen varit bön, självutgivelse och det tysta uppgivandet av alla former av själviskhet för att tjäna själarna. Som jag sa förut, kommer människor till Opus Dei för att få del av en anda som hjälper dem att utge sig själva i allt, alltmedan de av kärlek till Gud, och för hans skull av kärlek till människorna, fortsätter att utöva sina vanliga yrken.

Garantin för att glöden inte svalnar är att mina söner och döttrar inte förlorar denna anda. Jag vet att mänskliga verk nöts av tidens tand, men så sker inte med gudomliga verk, om inte människorna låter dem förfalla. Korruption och förfall kommer bara när den gudomliga impulsen går förlorad. I vårt fall kan vi tydligt se Guds försyn som på så kort tid, bara fyrtio år, har gjort så att denna särskilda gudomliga kallelse kunnat tas emot och levas av vanliga människor, sina medmänniskors likar, i så många länder.

Opus Deis målsättning, låt mig säga det än en gång, är att var och en av dess medlemmar skall bli heliga. Män och kvinnor som stannar kvar på den plats i världen de hade innan de blev medlemmar. Om någon inte kommer till Opus Dei med den fasta föresatsen att bli helgon trots allt, dvs. trots sitt personliga elände och sina fel, kommer han snart att lämna Verket. Jag anser att helighet drar till sig helighet och jag ber till Gud att det i Opus Dei aldrig skall saknas denna djupa övertygelse, detta liv som bygger på tron. Som ni ser litar vi inte bara till mänskliga eller juridiska garantier. De verk som har inspirerats av Gud rör sig i takt med nåden. Mitt enda recept är detta: att vara helig, att vilja bli helig, med personlig helighet.

Ni talade nyss om att enhet inom familjen har ett stort värde. Därför vill jag ställa följande fråga: Varför organiserar inte Opus Dei andlig utbildning som äkta makar kan delta i tillsammans?

I denna fråga såväl som i många andra, står det oss kristna fritt att välja mellan olika lösningar utifrån våra egna preferenser och åsikter. Ingen kan påtvinga oss en lösning som gäller för alla. När det gäller själavård och apostolat överhuvudtaget, måste vi sky som pesten det förhållningssätt som inte är något annat än en reviderad och uppförstorad variant av ett enpartisystem på religionens område.

Jag vet att det finns katolska grupper som ordnar reträtter och annan andlig utbildningsverksamhet för äkta par. Jag tycker att det är mycket bra att de använder sin frihet för att göra det som de tycker är lämpligt. Det är också bra att människor deltar i verksamheten som tycker att det hjälper dem att leva sin kristna kallelse bättre. Men jag anser inte att det är det enda sättet att göra saker på, och det är heller inte självklart att det är det bästa.

Det finns många tillfällen i Kyrkans liv då det äkta paret och även hela familjen kan och ibland bör delta i gemensamt: det eukaristiska offret och andra gudstjänster. Men jag anser att viss andlig utbildning blir mera verkningsfull om de äkta makarna deltar i den var och en för sig. För det första understryks därmed den genuint personliga karaktären i vars och ens strävan efter helgelse, i det asketiska livet och i föreningen med Gud. Självklart påverkar dessa saker omgivningen, men den enskildes samvete spelar en avgörande roll och kan inte ersättas För det andra är det lättare att anpassa utbildningen till vars och ens behov, och till och med till deras psykologi. Detta innebär inte att man i utbildningsverksamheterna inte tar hänsyn till att deltagarna är gifta, ingenting vore Opus Deis anda mer främmande.

Sedan 40 år tillbaka säger och skriver jag gång på gång att varje man och kvinna bör helga sig i det vanliga livet, i sin vardags konkreta omständigheter. Äkta makar bör följaktligen helga sig just i uppfyllandet av familjeplikterna Ett av målen för de reträtter och andra utbildningstillfällen som Opus Dei anordnar för gifta män och kvinnor, är att göra dem fullt medvetna om sin kallelses värdighet och att förbereda dem för att med Guds nåd bättre kunna leva sin kallelse.

De krav som den äktenskapliga kärleken ställer och det konkreta sättet att uttrycka den är i många avseenden olika för mannen och för kvinnan. Med särskilt anpassad utbildning kan de få effektiv hjälp att upptäcka detta och att konkretisera det i sina liv. I det långa loppet kommer några timmars eller dagars separation göra makarna mer förenade och hjälpa dem att älska varandra än mer och på ett bättre sätt än tidigare; med en kärlek präglad av respekt.

Jag skulle än en gång vilja betona att vi inte anser att vårt sätt att göra saker och ting är det enda riktiga och att alla andra måste göra likadant. Jag anser bara att det ger mycket bra resultat och att vi har goda grunder, utöver den mångåriga erfarenheten, att göra saker på detta sätt. Men jag angriper inte den motsatta åsikten.

Dessutom kan jag säga att Opus Dei följer dessa riktlinjer i vissa verksamheter som rör andlig utbildning, men i många andra slags aktiviteter deltar och medverkar de äkta paren gemensamt. Jag tänker till exempel på det arbete som utförs med föräldrar i de skolor som drivs av medlemmar i Opus Dei. Jag tänker också på de möten, föreläsningar, gudstjänster etc. som arrangeras för föräldrar till studenter som bor i studenthem som drivs av Verket.

Som du ser, när verksamheterna kräver att det äkta paret är närvarande tillsammans, då är de där tillsammans. Men dessa möten och aktiviteter skiljer sig från dem som är inriktade på personlig andlig utbildning.

Ett äkta kristet sinne, som bekänner allt kötts uppståndelse, har på ett självklart sätt alltid opponerat sig mot ”desinkarnationen”, utan att för den skull vara rädd att dömas ut som materialistisk. Därför är det legitimt att tala om en “kristen materialism” som frimodigt motsätter sig de materialismer som inte erkänner andens existens.

Vad är väl sakramenten — som tidiga kristna författare beskrev som avtryck av Ordets inkarnation — om inte det tydligaste uttrycket för den väg som Gud har valt för att helga oss och leda oss till himlen? Ser ni inte att varje sakrament är Guds kärlek med all sin skapande och frälsande kraft, som Gud ger oss genom att använda sig av materien? Vad är väl denna Eukaristi, som nu nalkas, annat än vår Frälsares vördnadsvärda kropp och blod, som erbjuds oss genom denna världs anspråkslösa material, vin och bröd, de naturliga elementen, odlade av människorna, som det senaste ekumeniska konciliet påminde oss om?( Jfr Gaudium et Spes, nr. 38)

Man förstår, mina barn, att Aposteln kunde skriva: Allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud (1 Kor 3:22-23). Det handlar om en uppåtgående rörelse som den Helige Ande, som utgjutits i våra hjärtan, vill framkalla i världen: från jorden ända till Herrens härlighet. Och för att klargöra att allt omfattas av denna uppåtgående rörelse, till och med det som verkar mest prosaiskt, skriver den helige Paulus: Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära (1 Kor 10:31).