Texter på ämnet

Några gånger har Ni talat om Opus Dei som en “ oorganiserad organisation”. Kan Ni förklara innebörden i detta uttryck?

Jag menar att vi i vårt apostolat lägger största och grundläggande vikt vid den enskildes spontanitet och vid dennes fria och ansvarstagande initiativ, ledd av Anden, inte vid organisatoriska strukturer och toppstyrd taktik.

Vi har naturligtvis ett minimum av organisation, vilket i vårt fall innebär en central styrelse med säte i Rom, som alltid handlar kollegialt, och i de olika länderna regionalstyrelser, också de kollegiala, som förestås av en consiliarius. Men dessa organ har praktiskt taget en enda uppgift: att tillhandahålla medlemmarna den andliga hjälp som är nödvändig för deras andliga liv samt lämplig andlig, teologisk och mänsklig utbildning. Sedan är det dags för fågelungarna att lämna boet! Med det vill jag säga att de kristnas uppgift är att helga alla mänskliga stigar, eftersom de alla bär avtryck av Guds fotspår.

När föreningen uppnått detta mål har den avslutat sin uppgift, den uppgift som är anledningen till att man ansluter sig till Opus Dei. Då återstår det inget för föreningen att göra. Den varken kan eller bör ge ytterligare anvisningar. Från denna utgångspunkt står det varje medlem fritt att handla med personligt ansvarstagande. Var och en utövar sitt apostolat på eget initiativ, med total personlig frihet. Genom att självständigt forma sitt samvete inför de konkreta beslut han måste fatta, strävar han efter kristen fullkomning och efter att avlägga ett kristet vittnesbörd i sitt sammanhang genom att helga sitt yrkesarbete, manuellt eller intellektuellt. När var och en självständigt fattar beslut i sitt sekulära liv, i sin egen miljö, är det självklart så att det uppstår olika valmöjligeter, kriterier och sätt handla. Då uppstår denna välsignade ”desorganisation”, den rättvisa och nödvändiga pluralism, som är ett nödvändigt drag i god Opus Dei-anda, och som för mig alltid har tyckts vara det enda rätta och sakliga sätt som man kan förstå lekmännens apostolat på.

Jag vill tillägga att denna ”oorganiserade organisation” även blir synlig i de kooperativa apostoliska företag som, drivna av Opus Dei som förening, syftar till att bidra till att lösa de samhälleliga problem som finns i vart och ett av länderna på ett kristet sätt. Dessa verksamheter ägnar sig åt utbildning, socialt arbete eller mänsklig utveckling och har alltid ett direkt apostoliskt syfte. Men eftersom vår anda och därmed vårt arbetssätt går ut på att stimulera gräsrotsinitiativ, och eftersom varje land eller social grupp har sina egna villkor, behov och möjligheter, överlämnar Opus Deis centralstyrelse åt de regionala styrelserna (som är näst intill autonoma), att besluta om vilka konkreta apostoliska aktiviteter som är lämpliga och som man vill satsa på. Det kan handla om ett universitetscentrum eller ett studenthem, ett centrum för sociala projekt eller en lantbruksskola. Resultatet av detta är att vi har fått en mångfärgad mosaik av aktiviteter; en mosaik som är ”organiserat oorganiserad”.

Skulle Ni kunna ge en kort beskrivning av Opus Deis världsomfattande struktur och dess kopplingar till Generalrådet i Rom vars ordförande Ni är?

Generalrådet har sitt säte i Rom och är uppdelat i två självständiga sektioner, en manlig och en kvinnlig (Annuario pontificio, 1966, sidorna 885 och 1226). Ett motsvarande råd finns i varje land och dess högsta styrande är Opus Deis consiliarius i det landet.

Men föreställ Er inte en mäktig organisation, ett finmaskigt nätverk som når världens mest avlägsna hörn. Föreställ Er snarare en oorganiserad organisation, i vilken de styrandes främsta uppgift består i att genom lämplig teologisk och apostolisk utbildning till alla medlemmarna förmedla Evangeliets sanna anda: kärlekens, samlevnadens och förståelsens anda, främmande för alla former av fanatism. Utifrån denna grund handlar varje medlem i full frihet. Han eller hon bildar sitt samvete på egen hand och eftersträvar kristen fullkomlighet samt försöker sprida det kristna budskapet i sin omgivning genom att helga sitt arbete, vare sig det är manuellt eller intellektuellt, i livets alla omständigheter och i sitt eget hem.

Vidare sker allt styre inom Verket kollegialt. Vi avskyr tyranni, särskilt när det handlar om det uteslutandet andliga styret av Opus Dei. Vi älskar pluralism. Motsatsen skulle leda till ineffektivitet, till att inte få gjort något själv och inte låta andra göra något heller. Inga framsteg skulle göras.

Hur är Opus Dei organiserat i Spanien? Hur är dess styrelse uppbyggd och hur fungerar den? Är Ni själv inblandad i Opus Deis verksamhet i Spanien?

Opus Dei styrs alltid kollegialt, aldrig av en individ. Vi avskyr tyranni eftersom det är oförenligt med den mänskliga värdigheten. I varje land styrs arbetet av ett råd som till största delen består av lekmän ur olika yrkeskategorier och som förestås av consiliarien i det landet. I Spanien heter consiliarien don Florencio Sánchez-Bella.

Eftersom Opus Dei är en organisation med övernaturliga och andliga mål, begränsar styrelsen sig till att leda och orientera det apostoliska arbetet utan att lägga sig i världsliga ärenden. Verkets ledning inte bara respekterar medlemmarnas frihet utan får dem också att bli medvetna om att de äger denna frihet. För att kunna nå kristen fullkomlighet i sitt arbete måste Opus Deis medlemmar lära sig utöva sin frihet i Guds närvaro, med en äkta fromhet och kunskap om den kristna läran. Detta är föreståndarnas grundläggande uppgift: att hjälpa medlemmarna att få kunskap om den kristna tron och att förverkliga den i sina liv med fullständig självständighet.

Visserligen krävs det en del koordinering av det apostoliska arbetet, men även där är inblandningen begränsad till det absolut nödvändiga och berör främst våra projekt inom utbildning och social utveckling som syftar till ett verkningsfullt kristet tjänande.

Dessa principer tillämpas också på Verkets centrala styrelse. Jag är inte ensam styrande. Alla beslut tas i Opus Deis generalråd med säte i Rom som för närvarande består av medlemmar från 14 länder. Generalrådet begränsar sig till att bestämma de grundläggande riktlinjerna för det apostoliska arbetet i hela världen och lämnar stort utrymme för de styrande i varje land att ta egna initiativ. För den kvinnliga avdelningen finns ett liknande styrelsesätt. I dess centrala råd deltar medlemmar från 12 länder.

Hur är Opus Dei organiserat?

Eftersom kallelsen till Verket finner en man eller en kvinna i hans eller hennes normala liv, mitt i deras arbete, som jag nyss förklarade, kan Ni lätt förstå att Opus Dei inte grundar sitt arbete på kommittéer, styrelser, möten osv. Ibland har jag till somligas förvåning gått så lång att jag kallat Opus Dei för en oorganiserad organisation. De flesta medlemmarna, nästan alla, lever på den plats där de skulle ha levat om de inte varit medlemmar av Opus Dei, i sina hem, med sin familj, på den ort där de har sitt arbete.

Och det är just där som varje medlem av Verket förverkligar Opus Deis målsättning: att försöka bli helig genom att göra sitt liv till ett dagligt apostolat, vanligt, småskaligt om man så vill, men uthålligt och gudomligt effektivt. Det är det som räknas. För att ge näring åt detta liv, som består av helighet och apostolat, får Opus Deis medlemmar det andliga stöd, råd och orientering som de behöver. Men bara inom det specifikt andliga området. I allt annat — i arbetet, i relationerna till andra — handlar de efter eget huvud. Dessa områden kan utgöra grund för deras helgelse och också i sig helgas och bli ett medel för apostolat.

Alla lever sålunda sina egna liv, med de relationer och plikter som det för med sig, och de vänder sig till Verket för andlig rådgivning. Detta fordrar ett visst mått av struktur, men bara ytterst lite. Allting görs för att begränsa det till det absolut minsta nödvändiga. Verket organiserar trosundervisning som varar livet ut. Den utbildningen hjälper medlemmarna att hitta fram till en aktiv, uppriktig och ärlig fromhet och en glöd som leder till den ständiga bön som utmärker en kontemplativ människa och till en personlig ansvarsfull apostolisk verksamhet, fri från varje spår av fanatism.

Alla medlemmar vet dessutom var de kan finna en Opus Dei-präst, till vilken de kan vända sig med samvetsfrågor. En del medlemmar, mycket få till antalet jämfört med det totala antalet, lever tillsammans för att ta hand om de andras andliga behov eller för att driva vissa apostoliska verksamheter. De bildar ett hem, precis som vilken kristen familj som helst, och fortsätter att arbeta i det yrke de alltid haft.

I varje land finns ett regionalt styre, som alltid är kollegialt till sin karaktär, och som förestås av en consiliarius. I Rom finns den centrala ledningen som utgörs av personer av olika nationaliteter. Opus Dei struktureras i två avdelningar, en för män och en för kvinnor, som var och en är helt självständig och förenade enbart i Generalpresidenten. (*Sedan Opus Dei blev upprättat som personalprelatur heter den personen prelat. Han är Opus Deis egen ordinarie. För sitt ledningsarbete får han hjälp av sina vikarier och sina råd. Prelaten väljs av Opus Deis generalkongress och valet måste bekräftas av påven, som kyrkorätten traditionellt har bestämt för prelater som äger jurisdiktion och väljs av ett kollegium)

Jag hoppas att jag har gjort tydligt vad jag menar med oorganiserad organisation: att det andliga har företräde framför organiserandet, att medlemmarnas liv inte blir uppbundna av förhållningsorder, planer och möten. Var och en står för sig själv, förenad med de andra endast genom en gemensam anda och en gemensam önskan om helgelse och apostolat som följer honom i strävan att helga det egna vardagslivet.