Texter på ämnet

Hur anser Ni då att Opus Dei skall infogas i den universella Kyrkans samlade pastorala verksamhet? Och hur ställer sig Opus Dei till ekumeniken?

Jag vill först och främst göra en sak klar: Opus Dei är inte och kan aldrig betraktas som en del i den historiska utvecklingen av Kyrkans fullkomlighetens stånd, det är inte en modern form, en aggiornamento, av detta stånd. Varken det teologiska begreppet status perfectionis som Tomas av Aquino, Suárez och andra teologer tydligt formulerade eller de olika juridiska uttryck som detta teologiska begrepp har fått eller kan få i framtiden har något att göra med den anda och den apostoliska målsättning som Gud har velat för vår förening. En fullständig teologisk utläggning skulle bli alltför långrandig, så jag nöjer mig med att påpeka att Opus Dei inte är intresserat vare sig av löften eller av någon som helst form av vigning för sina medlemmar, bortsett från den vigning som alla får i dopet. Vår förening vill på intet sätt att dess medlemmar byter stånd, dvs. att de upphör att vara vanliga troende, för att bli medlemmar av status perfectionis. Tvärtom: den önskar och försöker uppnå att var och en verkar apostoliskt och helgar sig inom det egna levnadsståndet, på den plats och under de villkor som var och en har i Kyrkan och samhället. Vi tar inte någon från sin plats, inte heller skiljer vi någon från sitt arbete eller engagemang och hederliga åtaganden i världen.

Opus Deis sociala verklighet, dess spiritualitet och dess handlingar hör till en helt annan av Kyrkans ådror, nämligen till den vitala, teologiska process som hjälper lekmännen att axla sitt fulla ansvar i Kyrkan, och att på sitt eget sätt delta i Kristi och Kyrkans uppdrag. Under de nästan fyrtio år som Verket har funnits har detta alltid varit den ständiga iver, sansad men kraftfull, genom vilken Gud har velat kanalisera min och alla medlemmars önskan att tjäna Honom.

Vad har varit Opus Deis bidrag till denna process? Kanske är detta inte den mest passande historiska tidpunkten att försöka göra en sådan omfattande utvärdering. Dessa frågor har, till min stora glädje, behandlats utförligt i Andra vatikankonciliet och dessutom har en hel del av de begrepp och omständigheter som rör lekmännens liv och uppdrag blivit tillfredsställande bekräftat och belyst av läroämbetet. Ändå återstår ett betydande antal frågor som av många uppfattas höra till teologins gränsfrågor. För oss verkar det som om de flesta av de problem som debatteras redan har funnit sin gudomliga lösning i den anda som har givits Opus Dei, och som vi troget försöker leva, trots våra tillkortakommanden. Vi försöker dock inte hävda att denna lösning är den enda möjliga i sammanhanget.

Ni ville också veta hur Opus Dei infogas i ekumeniken. I fjol berättade jag för en fransk journalist om ett möte med Johannes XXIII och denna anekdot har — enligt vad jag fått mig berättat — rönt ett visst eko även i publikationer som ges ut av de från oss skilda bröderna. Rörd av den Helige fadern Johannes XXIII:s vänliga och faderliga sätt sade jag till honom: ”Helige fader, i vårt Verk har alltid alla människor, katoliker eller ej, varit välkomna. Det är inte av Ers Helighet som jag lärt mig ekumenik!” Han skrattade för han visste att den heliga Stolen 1950 hade givit Opus Dei tillåtelse att låta icke-katoliker och t.o.m. icke-kristna bli medarbetare.

Det är i själva verket så att många av de från oss skilda bröderna attraheras av Opus Deis anda och deltar i vårt apostolat. Bland dessa finner vi även pastorer och biskopar från olika samfund. Och allteftersom kontakterna ökar får vi ta emot fler och fler tecken på tillgivenhet och hjärtligt samförstånd. Detta beror på att Opus Deis medlemmar har som mål att sätta dopets åtaganden och krav i centrum för sin spiritualitet. En strävan att söka kristen fullkomlighet och att utöva apostolat genom att helga det egna yrkesarbetet. Att leva mitt i världen och respektera dess särart, men med en kontemplativ själs anda och kärlek. Det företräde vi ger individen i vår apostoliska organisation, den Helige Andes verkan i vår själ, frihetens värdighet som är grundad i den kristnes gudomliga barnaskap, försvaret av det legitima fria initiativet inom ramen för respekten för det allmänna bästa (i kontrast till den monolitiska och institutionaliserade uppfattningen av lekmannens apostolat). Dessa och andra aspekter av vårt sätt att vara och handla utgör en kontaktyta med våra skilda bröder. Här finner de många av de teologiska förutsättningar som vi katoliker sätter så mycket välgrundat ekumeniskt hopp till, satta i praktik.

Ni är så klart medveten om att Opus Dei anses som kontroversiellt av vissa delar av allmänheten. Varför tror Ni att det är så? Och hur skall anklagelserna om hemlighetsmakeri och konspiration bemötas?

Jag avskyr allt skryt, men eftersom Ni tar upp ämnet kan jag inte låta bli att säga att Opus Dei är en av de mest älskade katolska organisationerna i världen. Miljontals människor, många icke-katoliker och icke-kristna, älskar Verket och hjälper till i våra apostoliska verksamheter.

Opus Dei är en andlig och apostolisk organisation. Om man glömmer bort detta grundläggande faktum eller vägrar att tro på medlemmarnas ärliga uppsåt när de bekräftar detta, är det omöjligt att förstå vad vi gör. Och det man inte förstår försöker man förklara genom att hitta på invecklade historier och hemligheter som aldrig har funnits.

Ni nämner anklagelser om hemlighetsmakeri. Det är en gammal historia och jag skulle kunna förklara dessa fula beskyllningars ursprung punkt för punkt. En mäktig organisation som jag föredrar att inte nämna vid namn, men som vi uppskattar och alltid har uppskattat, ägnade under många år sin kraft åt att förvränga det den inte förstod. De envisades med att betrakta oss som ordensfolk och undrade: Varför tänker de inte alla på samma sätt? Varför bär de inte munk- eller nunnedräkt eller ett igenkännande tecken? Och de drog den felaktiga slutsatsen att vi var ett hemligt sällskap.

Idag hör detta till det förflutna och varje någorlunda välinformerad person vet att Opus Dei inte har några hemligheter. De vet att vi inte bär något igenkännande tecken eftersom vi inte är ordensfolk utan vanliga kristna och att vi inte tänker lika därför att vi bejakar största möjliga pluralism i världsliga frågor och i alla öppna teologiska frågor. En bättre kännedom om verkligheten och det faktum att mången ogrundad avundsjuka har övervunnits har lett till att detta bedrövliga kapitel av förtal kan anses som avslutat.

Man får emellertid inte bli förvånade över att de gamla myterna då och då poppar upp igen. Eftersom vi försöker arbeta för Gud och försvara alla människors personliga frihet, kommer vi alltid att ha emot oss sekteristiska människor ur alla läger som är fientligt inställda till den personliga friheten. Särskilt aggressiva blir de som antingen inte ens tål blotta tanken på religion eller — vilket är ännu värre — de religiösa fanatikerna.

Lyckligtvis är de tidningar som inte nöjer sig med att upprepa gammal osann skåpmat i majoritet. De inser att objektivitet inte består i att sprida ett mellanting mellan verklighet och förtal utan i att återge den objektiva verkligheten. Personligen anser jag att sanningen har ett nyhetsvärde, särskilt när det handlar om att informera om de verksamheter som bedrivs av tusentals män och kvinnor som tillhör Opus Dei eller är medarbetare. Trots sina fel och brister — jag har själv brister och förvånas inte över andras — gör de så mycket för att tjäna sina medmänniskor. Det är alltid intressant att avslöja en falsk myt. Enligt min uppfattning är det varje journalists allvarliga plikt att hålla sig välunderrättad och uppdaterad, även om det innebär att han måste revidera tidigare uppfattningar. Är det verkligen så svårt att erkänna att någonting kan vara ädelt, ärligt och gott utan att blanda in absurda, förlegade och misskrediterade lögner?

Det är lätt att få information om Verket. I alla länder arbetar vi i dagsljus och med de statliga och kyrkliga myndigheternas juridiska godkännande. Föreståndarnas namn och våra apostoliska verk är allmänt kända. Den som vill veta mer om Verket möter inga hinder: han behöver bara ta kontakt med föreståndarna eller vända sig till något av våra kooperativa verk. Ni själv kan bekräfta att Opus Deis föreståndare och de informationsansvariga inom Opus Dei aldrig försummar att stå till journalisternas tjänst, de svarar på frågor och tillhandahåller skriftlig information.

Varken jag eller någon av Opus Deis medlemmar förväntar oss att alla skall förstå oss eller dela vårt andliga ideal. Jag älskar friheten mycket och vill att var och en skall följa den väg som är hans egen. Men det är självklart att även vi äger den grundläggande rätten att bli respekterade.

Det har ibland hävdats att Opus Dei är organiserat som ett hemligt sällskap. Hur skall man se på detta påstående? Skulle Ni mot bakgrund av detta vilja ge oss en bild av det budskap Ni ville förmedla till vår tids människor när Ni grundade Verket 1928?

Alltsedan 1928 har jag förkunnat att helighet inte är förbehållen ett fåtal utvalda och att alla jordens stigar kan gudomliggöras. Kärnan i Opus Deis anda är det vardagliga arbetets helgelse. Fördomen att lekmännens uppgift inskränker sig till att hjälpa prästerna i det kyrkliga apostolatet måste avlägsnas ur människors sinne. Vi måste framhålla vikten av att människan får uppleva sin personliga frihet, som Kristus har vunnit åt henne, för att uppnå sitt övernaturliga mål. För att förkunna detta och lära ut hur det kan omsättas i praktik har jag aldrig behövt ta till hemlighetsmakeri. Verkets medlemmar avskyr hemlighetsmakeri, eftersom de är vanliga troende och inte skiljer sig från de andra: när de bli medlemmar i Opus Dei ändras deras ställning i samhället inte. Det skulle bära dem emot att ha en skylt på ryggen med texten: ”Må alla veta att jag vill tjäna Gud.” Det skulle varken vara lekmannamässigt eller sekulärt. Men var och en som känner dem och umgås med dem vet att de tillhör Verket, för även om de inte basunerar ut det, så döljer de heller det inte.

Det finns rykten som säger att de flesta religiösa ordnar, och särskilt jesuiterna, hyser djup fiendskap mot Opus Dei. Har dessa rykten någon grund eller tillhör de myterna som gärna sprids i det offentliga livet när det saknas tillräcklig kunskap om ett visst fenomen?

Vi är inte ordensfolk. Vi liknar inte på något sätt ordensfolk och ingen myndighet i världen skulle kunna kräva att vi blev ordensfolk. Ändå vördar och älskar vi i Opus Dei det vigda ståndet. Varje dag ber jag att det vördnadsvärda ordensfolket skall fortsätta offra frukterna av sina dygder, sitt apostoliska arbete och sin helighet till Kyrkan. De rykten Ni nämner är just det — rykten. Ordensfolk från olika ordnar och kongregationer, särskilt de kontemplativa ordnarna, har alltid skänkt Opus Dei sitt erkännande och sin sympati. De ber för oss, skriver ofta till oss och gör vårt arbete känt på tusen olika sätt, eftersom de uppskattar hur vi försöker leva våra liv som kontemplativa mitt i stadens världsliga bestyr.

Opus Deis generalsekreterare, don Alvaro del Portillo, umgicks med och uppskattade jesuiternas förre general. Med den nuvarande generalen, pater Arrupe, har jag själv mycket goda kontakter och vi hyser ömsesidig respekt för varandra. Om de skulle uppstå missförstånd mellan oss skulle de bero på en brist på kristen anda, för vår tro manar till enhet, inte till rivalitet och söndring.

Är det en myt, halvsanning eller ett faktum att Opus Dei har blivit en politisk och ekonomisk maktfaktor i Spanien genom att medlemmar innehar höga poster inom den politiska sfären och inom näringslivet?

Det stämmer helt enkelt inte. Majoriteten av Verkets medlemmar är personer med anspråkslös inkomst och social status. Det handlar om arbetare, bönder, kontorsfolk, hemmafruar, tjänstemän, ingenjörer, lärare osv. Ett mindre antal ägnar sig åt politik och näringsliv. Dessa agerar uteslutande på eget mandat. De är helt och hållet självständiga i sitt arbete och står personligen till svars för sina handlingar.

Opus Deis syften är uteslutande av andlig art. Det enda som krävs av medlemmarna, vare sig de utövar inflytande på samhället eller inte, är att de strävar efter att leva ett fullödigt kristet liv. Medlemmar får aldrig instruktioner om hur de skall utföra sitt arbete. Verket samordnar inte medlemmarnas arbete och utnyttjar inte heller deras ställning för egna syften.

I denna mening kan Verket jämföras med en idrottsförening eller en välgörenhetsorganisation. Sådana sammanslutningar lägger sig heller inte i medlemmarnas politiska eller ekonomiska förehavanden.

Många tror att Opus Dei som organisation förfogar över ansenliga ekonomiska medel. Opus Dei bedriver ju verksamheter som ägnar sig åt utbildning och social utveckling. Kan Ni förklara hur Opus Dei förvaltar dessa verksamheter? Hur finansieras de, och hur samordnas och fördelas pengarna?

Det stämmer att Opus Dei i alla länder där det verkar, driver projekt som syftar till utbildning och social utveckling. Dessa projekt är dock inte Verkets huvudsakliga verksamhet. Opus Deis mål är att hjälpa män och kvinnor att vara goda kristna, och på så sätt vittna om Kristus i sitt dagliga liv. De verksamheter som Ni nämner syftar till att uppnå detta mål. Frukten av vårt arbete är därför beroende av Guds nåd och av ett liv präglat av bön, arbete och uppoffringar. Men naturligtvis kan man inte bedriva verksamhet inom utbildning eller social utveckling utan att förfoga över ekonomiska medel.

Varje center finansieras på samma sätt som andra liknande inrättningar. Studenthem uppbär t.ex. hyra från studenterna som bor där, skolor får avgifter från eleverna, lantbruksskolor säljer sina produkter etc. Men dessa inkomster räcker förstås nästan aldrig för att täcka utgifterna, framför allt när man betänker att all Opus Deis verksamhet är apostolisk och att de flesta inrättningar vänder sig till behövande människor som bara betalar en symbolisk summa för utbildningen.

För att kunna bedriva dessa verksamheter räknar vi därför med bidrag från Opus Deis medlemmar, som avstår en del av inkomsterna från sitt yrkesarbete. Men framför allt räknar vi med människor som inte tillhör Opus Dei men som vill hjälpa till eftersom de inser att verksamheten bidrar till samhällets bästa. Den ansvariga personalen i verksamheterna försöker främja en apostolisk iver och en social omsorg som skall motivera många människor att aktivt engagera sig i arbetet. Eftersom dessa center drivs med en hög grad av professionell kompetens och svarar mot verkliga behov i samhället så har människors gensvar för det mesta varit generöst. Till exempel så har Navarras universitets vänförening 12000 medlemmar, som Ni säkert känner till.

Varje center är självförsörjande. De drivs på ett självständigt sätt och försöker hitta nödvändiga medel bland människor som intresserar sig för den aktuella verksamheten.

Kan Ni bekräfta påståendet att Opus Dei i själva verket ”kontrollerar” vissa banker, företag, tidningar m.m? Om det är så, vad innebär ”kontroll” i detta sammanhang?

Det finns några medlemmar av Opus Dei, mycket färre till antalet än man ibland påstår, som innehar ledande positioner i olika företag. En del leder familjeföretag som de ärvt av sina föräldrar. Andra leder affärsverksamheter som de startat ensamma eller tillsammans med kollegor. Andra har utnämnts till företagsledare av ägaren, eftersom de ansågs kompetenta. De kan ha nått sina befattningar på alla de hederliga sätt på vilka människor brukar nå sådana positioner. Detta faktum har med andra ord ingenting med deras medlemskap i Opus Dei att göra.

Företagsdirektörer som tillhör Opus Dei försöker liksom alla medlemmarna att i sin yrkesutövning förverkliga Evangeliets anda. Detta kräver att de i sitt arbete med yttersta noggrannhet beaktar rättvisans och hederlighetens krav. Därför vinnlägger de sig om att betala ut rättvisa löner till de anställda, beakta aktieägarnas, ägarnas eller bolagets rättigheter och respektera landets lagar. De skyr också varje form av favorisering eller diskriminering, oavsett om människorna är medlemmar i Opus Dei eller inte. Att gynna en särskild grupp skulle inte bara strida mot deras strävan efter kristen fullkomlighet, som ju är anledningen till att de tillhör Opus Dei, utan också mot evangeliets grundläggande moral.

Jag har redan nämnt att alla Verkets medlemmar är helt fria i sin yrkesutövning. Detta innebär att de företagsledare som tillhör Opus Dei driver sina företag som de finner bäst, utan att ta emot riktlinjer från Verkets föreståndare om hur arbetet skall utföras. Vilken ekonomisk eller politisk policy de ansluter sig till i sin verksamhet eller vilken ideologisk orientering de har, om de arbetar i mediasektorn, är helt och hållet deras eget ansvar.

Framställningen av Opus Dei som en ”central” som utdelar ekonomiska eller andra slags världsliga direktiv saknar varje grund.

Vad är er förklaring till att många religiösa ordnar, exempelvis jesuiterna, har svårt för Opus Dei?

Jag känner många ordensmedlemmar som vet att vi inte är ordensfolk, men som besvarar vår tillgivenhet och ber och gör uppoffringar för vårt apostolat. När det gäller jesuiterna, känner jag deras general, pater Arrupe, väl och vi umgås med varandra. Jag kan försäkra er om att vi uppskattar varandra och att vår relation präglas av ömsesidig uppskattning och respekt.

Kanske har ni mött ordensfolk som inte förstår vårt Verk. Om det är så, beror det sannolikt på något missförstånd eller på bristande kunskap om vårt arbete, som utförs med lekmannamentalitet och i samhörighet med världen och därför inte kolliderar med ordensfolkets. Vi hyser vördnad och kärlek till ordensfolket, och ber Herren att låta deras tjänst i Kyrkan och bland människorna bära ännu rikare frukt. Det kommer aldrig att uppstå något strid mellan Opus Dei och någon ordensperson. Det krävs två för att strida, och vi vill inte strida med någon.

Vilken roll har Opus Dei spelat i detta sammanhang och vilken roll spelar det i våra dagar? På vilket sätt samarbetar medlemmarna med andra organisationer inom detta område?

Det är inte min sak att värdera det som Opus Dei med Guds nåd har uträttat. Allt jag kan säga är att Opus Deis målsättning är att uppmuntra de kristna som lever i världen att oberoende av civilstånd eller yrke sträva efter helighet och utöva apostolat.

Dessa kristna är genom sin familj, sina vänner, sitt yrkesarbete och sina ädla strävanden en del av samhällets struktur. Verket har blivit till för att hjälpa dem att förstå att deras liv, så som det nu en gång är, kan bli ett tillfälle att möta Kristus, det vill säga att det är en väg till helighet och apostolat. Kristus är närvarande i varje hederlig mänsklig aktivitet. Den vanlige kristnes liv, som kan tyckas banalt och torftig, kan och bör bli till ett heligt och heliggörande liv.

Med andra ord, om man vill följa Kristus, tjäna Kyrkan och hjälpa andra att inse sin eviga bestämmelse, behöver man inte lämna denna världen eller avlägsna sig från den. Man behöver inte heller ägna sig åt kyrkliga uppgifter. Det räcker med att fullfölja det uppdrag Gud har anförtrott var och en, på den plats och i den miljö som Försynen visar.

Eftersom Gud vill att majoriteten av alla kristna skall förbli i världen och helga den inifrån, är Opus Deis syfte att hjälpa människor att upptäcka att den mänskliga kallelsen, som rör yrkesarbete, familj och samhällsengagemang, inte står i konflikt med den övernaturliga kallelsen, utan tvärtom är en integrerad del av den.

Opus Deis enda och uteslutande uppdrag är att sprida detta budskap — som är ett evangeliskt budskap — till alla som lever och arbetar i världen, oberoende av social bakgrund eller yrke. Och till dem som förstår detta helighetsideal erbjuder Verket den andliga vägledning och den trosundervisning och asketiska och apostoliska träning som de behöver för att kunna förverkliga det i sina egna liv

Opus Deis medlemmar handlar inte som grupp. De handlar individuellt, i frihet och under personligt ansvar. Därför är Opus Dei inte en sluten organisation och vill inte på något vis samla ihop sina medlemmar för att avskärma dem från resten av världen. De kooperativa verken, som är de enda som Opus Dei leder, står öppna för alla slags människor, utan att diskriminera någon på grund av dennes sociala, kulturella eller religiösa bakgrund. Och eftersom medlemmarna bör helga sig i världen, samarbetar de alltid med människor som de lärt känna genom jobbet eller genom engagemang i samhällslivet.

Det är en väsentlig del av den kristna andan att inte bara leva i endräkt med hierarkin — påven och biskoparna — utan att också känna sig förenad med sina trosfränder. Sedan länge är jag av den åsikten att ett av Kyrkans största problem idag är att många katoliker är okunniga om vad katoliker i andra länder eller samhällskikt gör eller tänker. Vi måste på nytt aktualisera det broderskap som de första kristna levde i. På så sätt kommer vi att känna oss förenade med varandra samtidigt som vi lär oss älska mångfalden av individuella kallelser. Det kommer att hjälpa oss att undvika många av de orättvisa och sårande omdömen, som vissa mindre grupper uttalar i katolicismens namn mot bröder i tron, som egentligen handlar ädelt och offervilligt med hänsyn till det egna landets särskilda omständigheter.

Det är viktigt att var och en är trogen sin egen gudomliga kallelse, och på så sätt inte undanhåller Kyrkan nyttan av den särskilda karisma var och en har fått av Gud. Eftersom Opus Deis medlemmar är vanliga kristna, är deras särskilda uppgift att helga världen inifrån, genom att delta i de mest skilda mänskliga aktiviteter. Och eftersom deras medlemskap inte på något sätt ändrar deras ställning i världen, deltar de i församlingsliv, kollektiva religiösa firanden etc. på det sätt de finner lämpligt. Även i denna mening är de vanliga kristna som vill vara goda katoliker.

Emellertid brukar vanligtvis inte Verkets medlemmar ägna sig åt konfessionell verksamhet. Endast i undantagsfall, då hierarkin särskilt ber om det, arbetar en medlem i Opus Dei inom kyrkliga inrättningar. Bakom denna hållning ligger inte en önskan att vara annorlunda och ännu mindre någon ringaktning för sådant arbete. Det är helt enkelt så att de vill ägna sig åt verksamheter som motsvarar kallelsen till Opus Dei. Det finns redan många ordensfolk, präster och även lekmän, som helhjärtat ägnar sig åt kyrkliga uppgifter.

Gud har kallat Opus Deis medlemmar till en annan slags uppgift. Inom ramen för den universella kallelsen till helighet, får Verkets medlemmar ta emot en specifik kallelse att med frihet och under eget ansvar söka helighet och utöva apostolat mitt i världen genom att hänge sig åt en särskild spiritualitet och genom att hela livet ta emot en specifik utbildning. Om de skulle försumma sitt vanliga arbete och istället ta på sig kyrkliga uppdrag, skulle de gudomliga gåvor de fått ta emot vara förslösade. Genom en missriktad önskan att göra omedelbar pastoral nytta, skulle de tillfoga Kyrkan verklig skada. Detta eftersom det skulle finnas färre kristna som helgade sig inom samhällets alla yrken och sysselsättningar, inom de världsliga sysselsättningarnas oändligt stora område.

Dessutom upptar kraven på fortlöpande religiös och yrkesmässig utbildning såväl som tid avsatt till fromhetsövningar, bön och generöst uppfyllande av de plikter som är förenade med hans ställning i livet, varje medlems hela liv. De har helt enkelt ingen tid över.

Vi vet att både män och kvinnor från alla samhällsskikt, gifta och ogifta, tillhör Opus Dei. Vad är den gemensamma nämnaren för kallelsen till Opus Dei? Vad åtar sig varje medlem för att bidra till att förverkliga Opus Deis mål?

Det är kort och gott detta: att söka helighet mitt i världen, på gatan. En person som Gud kallar till Opus Dei är övertygad om att han måste uppnå helighet i sina egna livsomständigheter, i sitt arbete, vad det än vara må, och han inrättar sitt liv efter denna vetskap. Jag säger ”är övertygad …” och ”han inrättar sitt liv” eftersom det inte handlar om att acceptera ett teoretiskt förslag, utan snarare om att omsätta något i praktiken, dag efter dag, i det vardagliga livet.

Om man vill sträva efter helighet — trots ens personliga fel och brister, som kommer att finnas så länge man lever — måste man med Guds nåd anstränga sig att öva kärleken, som är lagen i dess fullhet och det band som ger fullkomlighet. Kärleken är inte något abstrakt. Den innebär en verklig och total hängivelse åt tjänandet av Gud och alla människor; Gud som talar till oss i bönens stillhet och i världens larm och människorna vars liv är sammanflätade med våra.

Genom att leva den sanna kärleken övar vi alla de mänskliga och övernaturliga kristna dygderna. Dessa dygder utgör en enhet och kan inte reduceras till en lista. Kärleken kräver att man övar rättvisa, solidaritet, ansvar för familjen och samhället, fattigdom, glädje, kyskhet, vänskap …

Det är lätt att se att utövandet av dessa dygder leder till apostolat. Ja, det är i sig ett apostolat. För när människor försöker leva på detta sätt mitt i det dagliga arbetet blir deras kristna livsföring ett gott exempel, ett vittnesbörd och en verklig och effektiv hjälp för andra. De lär sig att följa i Jesu fotspår, han som coepit facere et docere (Apg 1:1) och därigenom förenade ord och exempel. Därför har jag sedan fyrtio år tillbaka kallat detta apostolat för vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat.

Alla Opus Deis medlemmar har samma längtan efter helighet och apostolat. Detta innebär att det inte finns olika grader eller kategorier av medlemskap. Det finns en kallelse — lika för alla — som anpassas till en mångfald av olika personliga livsomständigheter. Denna kallelse är att i frihet och under ansvar hänge sig åt och personligen engagera sig i att uppfylla Guds vilja, att göra det som Gud vill av var och en av oss.

Som synes är den pastorala företeelsen Opus Dei något som växer fram underifrån, det vill säga ur den kristnes vardagsliv, när han lever och arbetar tillsammans med andra människor. Det handlar alltså inte om ett förvärldsligande, en desakralisering, av munkarnas eller ordensfolkets liv. Opus Dei utgör inte det sista stadiet i en process som skall föra ordensfolk närmare världen.

När en person får kallelsen till Opus Dei får han en ny syn på tillvaron. Han ser sina relationer, sitt yrke, sina intressen, sorger och glädjeämnen i ett nytt ljus. Men inte för ett ögonblick drar han sig tillbaka från allt detta. Därför kan man inte tala om en anpassning till världen eller till det moderna samhället, eftersom ingen anpassar sig till det som är ens eget. I det som är ens eget, där befinner man sig. Kallelsen liknar den som väcktes i själen på de galileiska fiskare, lantarbetare, handelsmän eller soldater som satt omkring Jesus och hörde honom säga: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48).

Jag insisterar: den fullkomlighet som medlemmarna i Opus Dei eftersträvar är helt enkelt den som alla kristna eftersträvar, det vill säga den fullkomlighet som varje kristen är kallad till och som förutsätter att man helt och fullt motsvarar trons krav. Vi intresserar oss inte för den evangeliska fullkomligheten som anses utmärka ordnarna och en del andra likställda institutioner. Än mindre intresserar vi oss för den evangeliska fullkomlighetens liv som enligt kyrkolagen tillkommer ordensståndet.

Jag anser att kallelsen till ordensliv är helig och nödvändig för Kyrkan, och den som inte vördar denna kallelse har inte Verkets anda. Men den vägen är inte min och inte heller Opus Deis medlemmars. Man kan säga att de som kommer till Opus Dei gör det under den uttryckliga förutsättningen att deras kyrkorättsliga ställning inte förändras. Det som utmärker vår väg är att vi vill helga våra personliga livsomständigheter och att vi vill helgas på den plats där vi möter Kristus. Detta är det åtagande som var och en tar på sig för att förverkliga Opus Deis mål.