Texter på ämnet

Några gånger har Ni talat om Opus Dei som en “ oorganiserad organisation”. Kan Ni förklara innebörden i detta uttryck?

Jag menar att vi i vårt apostolat lägger största och grundläggande vikt vid den enskildes spontanitet och vid dennes fria och ansvarstagande initiativ, ledd av Anden, inte vid organisatoriska strukturer och toppstyrd taktik.

Vi har naturligtvis ett minimum av organisation, vilket i vårt fall innebär en central styrelse med säte i Rom, som alltid handlar kollegialt, och i de olika länderna regionalstyrelser, också de kollegiala, som förestås av en consiliarius. Men dessa organ har praktiskt taget en enda uppgift: att tillhandahålla medlemmarna den andliga hjälp som är nödvändig för deras andliga liv samt lämplig andlig, teologisk och mänsklig utbildning. Sedan är det dags för fågelungarna att lämna boet! Med det vill jag säga att de kristnas uppgift är att helga alla mänskliga stigar, eftersom de alla bär avtryck av Guds fotspår.

När föreningen uppnått detta mål har den avslutat sin uppgift, den uppgift som är anledningen till att man ansluter sig till Opus Dei. Då återstår det inget för föreningen att göra. Den varken kan eller bör ge ytterligare anvisningar. Från denna utgångspunkt står det varje medlem fritt att handla med personligt ansvarstagande. Var och en utövar sitt apostolat på eget initiativ, med total personlig frihet. Genom att självständigt forma sitt samvete inför de konkreta beslut han måste fatta, strävar han efter kristen fullkomning och efter att avlägga ett kristet vittnesbörd i sitt sammanhang genom att helga sitt yrkesarbete, manuellt eller intellektuellt. När var och en självständigt fattar beslut i sitt sekulära liv, i sin egen miljö, är det självklart så att det uppstår olika valmöjligeter, kriterier och sätt handla. Då uppstår denna välsignade ”desorganisation”, den rättvisa och nödvändiga pluralism, som är ett nödvändigt drag i god Opus Dei-anda, och som för mig alltid har tyckts vara det enda rätta och sakliga sätt som man kan förstå lekmännens apostolat på.

Jag vill tillägga att denna ”oorganiserade organisation” även blir synlig i de kooperativa apostoliska företag som, drivna av Opus Dei som förening, syftar till att bidra till att lösa de samhälleliga problem som finns i vart och ett av länderna på ett kristet sätt. Dessa verksamheter ägnar sig åt utbildning, socialt arbete eller mänsklig utveckling och har alltid ett direkt apostoliskt syfte. Men eftersom vår anda och därmed vårt arbetssätt går ut på att stimulera gräsrotsinitiativ, och eftersom varje land eller social grupp har sina egna villkor, behov och möjligheter, överlämnar Opus Deis centralstyrelse åt de regionala styrelserna (som är näst intill autonoma), att besluta om vilka konkreta apostoliska aktiviteter som är lämpliga och som man vill satsa på. Det kan handla om ett universitetscentrum eller ett studenthem, ett centrum för sociala projekt eller en lantbruksskola. Resultatet av detta är att vi har fått en mångfärgad mosaik av aktiviteter; en mosaik som är ”organiserat oorganiserad”.

Kan Ni beskriva skillnaden mellan hur Opus Dei som förening uppfyller sitt uppdrag och hur Opus Deis medlemmar som individer uppfyller sitt? Vad är det som gör att vissa verksamheter (exempelvis skolor eller kursgårdar) drivs av föreningen och andra (det kan vara bokförlag eller annan kommersiell verksamhet) drivs av enskilda personer?

Opus Deis huvudsakliga verksamhet är att erbjuda medlemmar och andra intresserade de andliga medel de behöver för att leva som goda kristna mitt i världen. Den gör dem förtrogna med Kyrkans lära och förkunnelse och väcker i dem en anda att arbeta bra av kärlek till Gud och för andra människors bästa. Med ett ord: den hjälper dem att leva som sanna kristna, i samförstånd med andra och i respekt för allas frihet och med en önskan att göra världen mer rättvis.

Varje medlem förtjänar sitt uppehälle och tjänar samhället i det yrke han hade innan han anslöt sig till Opus Dei och som han skulle utöva om han inte tillhörde Verket. Därför är några gruvarbetare, andra undervisar i skolor eller universitet, åter andra ägnar sig åt handel, är hemmafruar, sekreterare eller bönder. Det finns inte någon hederlig mänsklig verksamhet som en medlem av Opus Dei inte kan ägna sig åt. Den som t.ex. arbetade i ett bokförlag eller ett kommersiellt företag innan han anslöt sig till Verket, gör det även efteråt. Och om han söker ett nytt jobb eller bestämmer sig för att starta eget tillsammans med arbetskamrater så är det hans fria val och han får ta fullt personligt ansvar för en eventuell framgång eller ett misslyckande.

Alla föreståndare i Opus Dei bemödar sig om att visa största respekt för medlemmarnas personliga frihet, och det är av yttersta vikt. Hela Verkets existens står och faller med detta, och absolut trohet mot denna princip är nödvändig. En medlems yrkesliv påverkas inte av hans medlemskap, varken Verket eller någon av dess medlemmar har något att göra med hans yrkesarbete. Det som Opus Deis medlemmar åtar sig är att anstränga sig för att söka helighet i och genom sitt arbete och att bli allt mera medvetna om att varje kristet livs djupaste mening är att tjäna mänskligheten.

Verkets främsta uppgift är som sagt att ge en kristen utbildning till sina medlemmar och till andra som önskar ta del av den. Men eftersom vi genom vårt kristna ideal har en önskan att bidra till att lösa samhällets problem så främjar Verket kollektivt vissa aktiviteter och projekt. Eftersom Opus Dei endast har andliga mål är kriteriet för dessa kooperativa verksamheter att de måste utgöra ett tydligt och direkt kristet tjänande, ett apostolat. Det vore absurt att tro att Opus Dei som organisation skulle kunna ägna sig åt kolbrytning eller annan kommersiell verksamhet. De kooperativa verken är alla direkt apostoliska. Det kan röra sig om en lantbruksskola, en vårdinrättning i ett underutvecklat land eller område, en skola för att främja kvinnans sociala utveckling osv. Med andra ord handlar det om utbildningsverksamheter och sociala projekt liknande dem som utförs över hela världen av människor av alla trosriktningar.

För att utföra detta arbete räknar Opus Dei framför allt med medlemmarnas egen insats och dessa ägnar sig ibland åt det på heltid. Av stor betydelse är också den frikostiga hjälpen från en mängd andra människor, kristna eller icke-kristna. Några känner sig manade att medverka av religiösa skäl, andra delar kanske inte det apostoliska motivet men förstår att dessa aktiviteter, som står öppna för alla oavsett ras, religion eller ideologi, kommer samhället till godo.

Opus Deis medlemmar finns representerade i alla samhällsgrupper och några av dem har höga befattningar i viktiga företag eller institutioner. Kan det vara så att Opus Dei försöker styra deras verksamhet in på en viss politisk eller ekonomisk kurs?

Absolut inte. Opus Dei lägger sig överhuvudtaget inte i politik, utan ställer sig helt utanför varje politisk, ekonomisk, ideologisk eller kulturell gruppering eller inriktning. Jag upprepar: Opus Deis mål är uteslutande av andlig eller apostolisk karaktär. Det enda som krävs av medlemmarna är att de lever som kristna och att de försöker leva upp till Evangeliets ideal. Därför vill man absolut inte lägga sig i världsliga angelägenheter.

Om någon inte förstår detta beror det kanske på att han inte förstår vad personlig frihet innebär eller på att han är oförmögen att skilja mellan de uteslutande andliga mål för vilka Verkets medlemmar sluter sig samman och det enorma område för mänsklig aktivitet (ekonomi, politik, kultur, konst, filosofi etc) inom vilket var och en åtnjuter fullständig frihet och handlar under eget ansvar.

Från allra första början när de börjar lära känna Verket, är alla medlemmar fullt medvetna om sin individuella frihet. Om någon av dem skulle försöka pådyvla de andra sina politiska åsikter, eller försöka utnyttja dem för egna intressen skulle de genast sätta sig emot den personen och utesluta honom.

Respekt för medlemmarnas frihet är ett väsentligt villkor för Opus Deis själva existens. Om vi inte hade den skulle ingen vilja komma till oss. Vad mera är: Opus Dei har aldrig blandat sig i politik och med Guds hjälp kommer vi aldrig göra det. Men om det skulle hända så vore jag den förste att motsätta mig det.

Opus Dei betonar medlemmarnas frihet att uttrycka sina egna hederliga övertygelser. Men man skulle kunna se på ämnet från en annan synvinkel och fråga: I vilken grad är Opus Dei som förening moraliskt förpliktigad att offentligt eller privat uttrycka sin mening i avgörande världsliga eller andliga frågor? Finns det situationer där Opus Dei skulle kunna använda sig av sin och medlemmarnas auktoritet för att försvara principer som man anser heliga, som t.ex. när man nyligen stödde en lagstiftning om religionsfrihet i Spanien?

Inom Opus Dei strävar vi alltid efter att vara förenade med Kristi Kyrka i allt: sentire cum Ecclesia. Den troslära vi förmedlar är den som Kyrkan lär ut till alla sina trogna. Det enda som är unikt med Opus Dei är dess anda, dvs. ett konkret sätt att leva Evangeliet, i det att vi helgar oss i världen och verkar apostoliskt i och genom yrket.

Detta innebär att alla Opus Deis medlemmar har samma frihet som övriga katoliker att bilda sig en uppfattning och handla i enlighet med denna. Därför kan och bör Opus Dei som organisation inte uttrycka en egen uppfattning och kan inte heller hysa en sådan. Men om det rör sig om en fråga i vilken Kyrkan i en lärosats har uttryckt en bestämd uppfattning, kommer var och en av Verkets medlemmar att göra den uppfattningen till sin egen. Om det däremot är en fråga om vilken läroämbetet, dvs. påven och biskoparna, inte yttrat sig, företräder var och en den uppfattning som han anser vara den riktiga och handlar i enlighet med den.

Med andra ord: Opus Deis föreståndare har principen för medlemmars åsiktsfrihet i världsliga frågor som grund för sitt arbete. Det handlar inte om att inta en passiv hållning. Det handlar om att konfrontera varje individ med sitt ansvar, att uppmana denne att lyssna på sitt eget samvetes röst och att handla därefter. Därför är det ovidkommande att nämna Opus Dei när man talar om politiska partier, grupperingar, inriktningar eller mänskliga verksamheter i största allmänhet. Inte bara det, det är också högst orättvist och gränsar till förtal. Det skulle nämligen kunna leda till det felaktiga antagandet att Verkets medlemmar har någon gemensam ideologi, mentalitet eller allmänt världsligt intresse.

Medlemmarna är givetvis katoliker — katoliker som strävar efter att ta sin tro på allvar. Men man skall komma ihåg att en katolik inte är en person som tillhör en viss sluten kulturell eller ideologisk grupp och än mindre ett politiskt parti. Från Verkets början, inte bara sedan Andra vatikankonciliet, har vi eftersträvat en öppensinnad katolicism, en katolicism som försvarar varje individs rättmätiga samvetsfrihet och som leder oss till att behandla alla människor, katoliker eller ej, som bröder och till att samarbeta med alla som delar människans ädla ideal.

Låt oss ta rasfrågan i USA som ett exempel. Här kan en amerikansk medlem i Opus Dei orientera sig efter den tydliga kristna principen om alla människors lika värde och om orättfärdigheten i alla typer av diskriminering. Dessutom skall han följa de amerikanska biskoparnas riktlinjer i frågan. Utifrån detta kommer han att försvara alla medborgares legitima rättigheter och motsätta sig varje fall av orättvisa och diskriminering. Dessutom kommer han alltid att vara medveten om att det för en kristen inte räcker med att respektera andras rättigheter, utan att han i varje människa bör se sin broder som han är skyldig att älska och osjälviskt tjäna.

I USA kommer Opus Dei att ge dessa idéer en större plats i utbildningen än man gör i andra länder där problemet är mindre allvarligt eller inte alls existerar. Men Opus Dei kan aldrig diktera villkoren för, eller ens föreslå en konkret lösning till, problemet. Varje medlem måste själv bestämma huruvida han skall stödja ett visst lagförslag, ansluta sig till den ena eller den andra medborgarrättsrörelsen (eller att inte ansluta sig alls) eller delta i en demonstration. Och överallt kan man också se att medlemmarna inte agerar som en grupp utan handlar med självklar pluralism.

Samma principer förklarar att så många spanska Opus Dei-medlemmar har ställt sig bakom det nyligen framlagda lagförslaget om religionsfriheten i deras land. Det handlar förstås om ett personligt ställningstagande, liksom nejsägarnas ställningstagande är personligt. Men Verkets anda har lärt dem alla att älska friheten och att försöka förstå människor av alla trosriktningar. Opus Dei är den första katolska förening som sedan 1950 har den Heliga stolens tillåtelse att ta emot både icke-katoliker och icke-kristna som medarbetare, utan att göra någon skillnad, eftersom vår kärlek omfattar alla.

Ni är så klart medveten om att Opus Dei anses som kontroversiellt av vissa delar av allmänheten. Varför tror Ni att det är så? Och hur skall anklagelserna om hemlighetsmakeri och konspiration bemötas?

Jag avskyr allt skryt, men eftersom Ni tar upp ämnet kan jag inte låta bli att säga att Opus Dei är en av de mest älskade katolska organisationerna i världen. Miljontals människor, många icke-katoliker och icke-kristna, älskar Verket och hjälper till i våra apostoliska verksamheter.

Opus Dei är en andlig och apostolisk organisation. Om man glömmer bort detta grundläggande faktum eller vägrar att tro på medlemmarnas ärliga uppsåt när de bekräftar detta, är det omöjligt att förstå vad vi gör. Och det man inte förstår försöker man förklara genom att hitta på invecklade historier och hemligheter som aldrig har funnits.

Ni nämner anklagelser om hemlighetsmakeri. Det är en gammal historia och jag skulle kunna förklara dessa fula beskyllningars ursprung punkt för punkt. En mäktig organisation som jag föredrar att inte nämna vid namn, men som vi uppskattar och alltid har uppskattat, ägnade under många år sin kraft åt att förvränga det den inte förstod. De envisades med att betrakta oss som ordensfolk och undrade: Varför tänker de inte alla på samma sätt? Varför bär de inte munk- eller nunnedräkt eller ett igenkännande tecken? Och de drog den felaktiga slutsatsen att vi var ett hemligt sällskap.

Idag hör detta till det förflutna och varje någorlunda välinformerad person vet att Opus Dei inte har några hemligheter. De vet att vi inte bär något igenkännande tecken eftersom vi inte är ordensfolk utan vanliga kristna och att vi inte tänker lika därför att vi bejakar största möjliga pluralism i världsliga frågor och i alla öppna teologiska frågor. En bättre kännedom om verkligheten och det faktum att mången ogrundad avundsjuka har övervunnits har lett till att detta bedrövliga kapitel av förtal kan anses som avslutat.

Man får emellertid inte bli förvånade över att de gamla myterna då och då poppar upp igen. Eftersom vi försöker arbeta för Gud och försvara alla människors personliga frihet, kommer vi alltid att ha emot oss sekteristiska människor ur alla läger som är fientligt inställda till den personliga friheten. Särskilt aggressiva blir de som antingen inte ens tål blotta tanken på religion eller — vilket är ännu värre — de religiösa fanatikerna.

Lyckligtvis är de tidningar som inte nöjer sig med att upprepa gammal osann skåpmat i majoritet. De inser att objektivitet inte består i att sprida ett mellanting mellan verklighet och förtal utan i att återge den objektiva verkligheten. Personligen anser jag att sanningen har ett nyhetsvärde, särskilt när det handlar om att informera om de verksamheter som bedrivs av tusentals män och kvinnor som tillhör Opus Dei eller är medarbetare. Trots sina fel och brister — jag har själv brister och förvånas inte över andras — gör de så mycket för att tjäna sina medmänniskor. Det är alltid intressant att avslöja en falsk myt. Enligt min uppfattning är det varje journalists allvarliga plikt att hålla sig välunderrättad och uppdaterad, även om det innebär att han måste revidera tidigare uppfattningar. Är det verkligen så svårt att erkänna att någonting kan vara ädelt, ärligt och gott utan att blanda in absurda, förlegade och misskrediterade lögner?

Det är lätt att få information om Verket. I alla länder arbetar vi i dagsljus och med de statliga och kyrkliga myndigheternas juridiska godkännande. Föreståndarnas namn och våra apostoliska verk är allmänt kända. Den som vill veta mer om Verket möter inga hinder: han behöver bara ta kontakt med föreståndarna eller vända sig till något av våra kooperativa verk. Ni själv kan bekräfta att Opus Deis föreståndare och de informationsansvariga inom Opus Dei aldrig försummar att stå till journalisternas tjänst, de svarar på frågor och tillhandahåller skriftlig information.

Varken jag eller någon av Opus Deis medlemmar förväntar oss att alla skall förstå oss eller dela vårt andliga ideal. Jag älskar friheten mycket och vill att var och en skall följa den väg som är hans egen. Men det är självklart att även vi äger den grundläggande rätten att bli respekterade.

Har det faktum att en del medlemmar i Verket är aktiva i Spaniens offentliga liv på något sett lett till en politisering av Opus Dei där? Är det inte så att de komprometterar Verket och i förlängningen också Kyrkan?

Nej, det gör de inte, varken i Spanien eller någon annanstans. Jag måste bestämt framhålla att Opus Deis medlemmar utför sitt arbete i full frihet och under eget ansvar. De komprometterar varken Kyrkan eller Verket av den enkla anledningen att de inte stödjer sig på Kyrkan eller Verket i sitt personliga handlande.

De som förstår apostolat och andligt liv med hjälp av militära begrepp kommer alltid att tendera att förstå kristnas frivilliga och självständiga arbete som en kollektiv aktivitet. Men som jag har sagt gång på gång sedan 1928, så kan jag försäkra er att åsikts- och handlingsfrihet i världsliga ting såväl som i öppna teologiska frågor inte utgör något problem för Verket. Tvärtom, den mångfald som finns och alltid kommer att finnas bland Opus Deis medlemmar är ett tecken på god anda, på ett rättframt levnadssätt och på respekt för den enskildes legitima åsiktsfrihet.

Kan Ni säga huruvida Opus Dei har en ekonomisk eller politisk inriktning i Spanien? Om så är fallet: kan Ni definiera den och beskriva dess omfattning?

Opus Dei har inte någon som helst ekonomisk eller politisk inriktning, vare sig i Spanien eller i något annat land. Emellertid försvarar medlemmarna alltid i kristen anda den personliga friheten och alla människors rätt att leva och arbeta, att få vård vid sjukdom och ålderdom, att få gifta sig och få barn, att kunna ge barnen en utbildning som motsvarar deras förmågor och slutligen rätten att bli behandlade på ett sätt som motsvarar deras värdighet som människor och som samhällsmedborgare.

Men Verket föreslår ingen konkret väg för att uppnå detta, varken ekonomisk, politisk eller kulturell. Varje medlem har där full frihet att tänka och handla som han finner bäst. I alla samhällsfrågor äger Verkets medlemmar full frihet. I Opus Dei ryms alla politiska, kulturella, sociala och ekonomiska inriktningar som är förenliga med ett kristet samvete.

Själv diskuterar jag aldrig politik. Mitt uppdrag som präst är uteslutande av andlig art. Och även om jag någon gång skulle uttrycka en mening om ett världsligt problem, så skulle de övriga medlemmarna inte vara förpliktigade att följa den.

Verkets föreståndare får aldrig påtvinga medlemmarna någon åsikt som har att göra med politik eller yrkesliv. Om en medlem av Opus Dei någonsin skulle försöka göra det, eller utnyttja andra medlemmar för rent mänskliga syften, skulle den personen genast uteslutas, för de övriga medlemmarna skulle göra uppror — och det med rätta.

Jag har aldrig frågat en medlem i Verket vilket politiskt parti han tillhör eller vilken politisk åskådning han har och kommer heller aldrig att göra det. Det skulle för mig vara att inkräkta på hans/hennes personliga frihet. Och detta synsätt delas av alla föreståndare inom Opus Dei.

Likväl är jag medveten om att en mångfald av åsikter finns representerade bland Verkets medlemmar i Spanien och i andra länder, och det har jag ingenting emot. Jag respekterar dem alla, liksom jag alltid kommer att respektera alla som i världsliga ting anstränger sig för att handla i enlighet med sitt samvete. Den sortens pluralism utgör inget problem för oss i Verket. Tvärtom är den ett tecken på god anda och vittnar om varje individs berättigade frihet.

Om medlemmarnas påstående är riktigt att Opus Dei uteslutande är en religiös förening och att det därför står varje medlem fritt att uttrycka sin personliga övertygelse, hur förklarar Ni då den utbredda uppfattningen att Opus Dei är en monolitisk organisation med mycket väl definierade uppfattningar i samhällsfrågor?

Jag tror inte att den åsikten är så utbredd som Ni påstår. Många internationellt ansedda tidningar har erkänt att det råder pluralism bland Opus Deis medlemmar.

Det stämmer att det finns människor som fortsätter att hävda den felaktiga uppfattning som Ni nämner. Det är möjligt att en del av dem av olika anledningar har framfört den mot bättre vetande. I många andra fall handlar det om oförstånd till följd av bristande information. Och om en del personer är felinformerade och dessutom inte tillräckligt intresserade för att ta kontakt med Opus Dei för att få förstahandsinformation, är det inte konstigt om de tillskriver Verket som helhet några enskilda medlemmars uppfattningar.

I själva verket kan ingen som vet något om spanska förhållanden förneka att det råder en äkta pluralism bland Verkets medlemmar. Ni kan säkert själv ge flera exempel på detta.

En annan faktor kan vara en undermedveten fördom hos personer som har en ”enpartimentalitet” i politiska och andliga frågor. De som har denna mentalitet vill att alla ska tänka som de, och de har svårt att tro att det finns människor som kan respektera andra människors frihet. De tillskriver Opus Dei samma monolitiska karaktär som utmärker deras egna grupperingar.

Låt oss nu tala om det konkreta läget i Spanien. De få medlemmar i Spanien som innehar framskjutna positioner i samhällslivet eller i politiken äger, som i alla andra länder, full personlig frihet och fullt ansvar, och handlar i enlighet med sitt samvete. Detta förklarar varför de ofta har olika och inte helt sällan helt motsatta uppfattningar om saker och ting.

Jag vill också påpeka att man förvränger verkligheten när man talar om närvaron av Opus Dei-medlemmar i spansk politik som vore det något speciellt. Det utmynnar i förtal. För de medlemmar av Opus Dei som deltar i det spanska samhällslivet är en minoritet jämfört med antalet katoliker som är engagerad på detta område. Eftersom praktiskt taget hela landets befolkning är katolskt, är det bara statistiskt logiskt att anta att de som deltar i samhällslivet är katoliker. I själva verket finner man katoliker från alla möjliga fromma sällskap på alla nivåer av offentlig förvaltning i Spanien, från ministrar till lokala borgmästare. De kommer från Katolsk Aktion, Asociación Católica Nacional de Propagandistas vars första president var den nuvarande kardinal Herrera, den marianska kongregationen m.fl.

Jag vill inte fördjupa mig mer i detta ämne, utan ta tillfället i akt att än en gång förklara att Opus Dei inte är lierat med något land, någon regering, någon politisk riktning eller någon ideologi. I de världsliga angelägenheterna handlar medlemmarna alltid i full frihet och ansvarar för sina handlingar. De skyr varje ansats att använda sig av religionen för politiska ändamål eller partiintressen.

Enkla saker är ibland svåra att förklara. Därför har jag utförligt besvarat er fråga. Hursomhelst hör detta skvaller till det förflutna. Detta förtal är sedan länge vederlagt: ingen tror längre på det. Vi har från första stund handlat i öppen dager. Det fanns verkligen ingen anledning att handla annorlunda. Vi har tydligt och klart förklarat vårt apostolats väsen och mål, och alla som har velat har kunnat ta del av denna information. I själva verket är det många människor, katoliker och protestanter, kristna och icke-kristna, som uppskattar vårt arbete och deltar i det.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.

Nu när detta är uppklarat vill jag fråga: Vad är det i medlemmarnas andliga utbildning som gör det omöjligt för dem att vinna världsliga fördelar genom att tillhöra Opus Dei?

Alla fördelar som inte är rent andliga är fullständigt uteslutna, eftersom Verket kräver en hel del — beredskap att lösgöra sig, offervilja, självförsakelse, oförtröttligt arbete i människornas tjänst — och inte ger någonting.

Jag menar förstås på det världsliga planet, för andligen ger det väldigt mycket. Verket ger medel för att kunna utkämpa och vinna den asketiska kampen. Människan leds in på bönens väg, lär sig att se Jesus som sin broder, att kunna se Gud under livets alla omständigheter, att se sig som Guds barn och därför känna sig förpliktigad att sprida hans lära.

Den som inte gör framsteg i det inre livet och inte förstår att det lönar sig att helt och fullt hänge sig åt att tjäna Herren kan inte hålla ut inom Opus Dei. Heligheten är nämligen ingen etikett, det är något som ställer krav på djupet.

Opus Dei utövar dessutom ingen aktivitet av politisk, ekonomisk eller ideologisk natur, alltså ingen världslig verksamhet. Dess enda verksamhet är medlemmarnas andliga utbildning och de apostoliska verksamheter, dvs. den andliga omsorgen om var och en av medlemmarna och om de kooperativa apostoliska verken som syftar till social utveckling, välgörenhet eller utbildning.

Opus Deis medlemmar har kommit samman endast och allena för att följa en väl utstakad väg till helighet och för att medverka i bestämda apostoliska verk. Deras ömsesidiga åtaganden utesluter varje form av världsligt intresse, av den enkla anledningen att på det området är alla medlemmarna fria, och därför går var och en sin egen väg, med målsättningar och intressen som är olika och ibland även motsatta.

Eftersom Verkets mål uteslutande är av övernaturlig natur, har det en anda av frihet, en anda av kärlek till alla människors personliga frihet. Och eftersom det är en uppriktig kärlek till friheten och inte endast ett teoretiskt ställningstagande, älskar vi frihetens nödvändiga konsekvens, pluralismen. Inom Opus Dei inte bara tolereras pluralismen, den eftersträvas, älskas och hindras inte på något sätt. När jag hos Opus Deis medlemmar ser så många olika idéer, så många olika ståndpunkter vad gäller politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor, blir jag överlycklig, för det är ett tecken på att allt görs till Guds ära, precis som det skall.

Andlig enhet går att förena med mångfald i världsliga frågor när man skyr fanatism och intolerans och framför allt när man lever av tron och förstår att människorna förenas inte bara på grund av gemensamma intressen utan genom Andens verkan, som gör oss till bröder i Kristus och som leder oss till Gud, vår Fader.

En sann kristen anser aldrig att enhet i tron, trohet mot läroämbetet och mot Kyrkans tradition och ivern att bringa Kristi frälsningsbudskap till alla människor skulle stå i konflikt med den åsiktsvariation som finns bland människor i frågor som Gud har överlåtit till deras fria diskussion. Vad mera är, en sann kristen är helt och hållet medveten om att denna mångfald är en del av Guds plan, att Gud önskar den, han som delar ut sina gåvor och sitt ljus som han vill. Den kristne bör älska sina medmänniskor och därför även respektera de åsikter som är motsatta hans egna. Han måste leva i broderlig sämja även med de människor som tänker annorlunda än han själv.

Just eftersom Verkets medlemmar har gjort denna anda till sin, är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle kunna använda sin tillhörighet till Verket för att uppnå personliga fördelar eller för att påtvinga andra sina egna åsikter i fråga om politik eller kultur. De andra medlemmarna skulle inte tillåta det och skulle förmå honom att antingen ändra inställning eller lämna Verket. På denna punkt får ingen i Opus Dei tillåta den minsta avvikelse. Alla måste försvara sin egen frihet och även den övernaturliga karaktären på det uppdrag som de har vigt sitt liv åt. Därför anser jag att personlig frihet och personligt ansvar är de bästa garantierna för Verkets övernaturliga syfte.

Men det skulle aldrig falla en sådan kristen in att tro eller säga att han nedstiger från templet till världen för att representera Kyrkan, inte heller skulle han tro att hans lösningar var de katolska lösningarna på dessa problem. Så får det inte vara, mina barn! Det skulle vara klerikalism, officiell katolicism, eller vad ni nu vill kalla det. I vilket fall som helst är det att göra våld på sakernas natur. Överallt måste ni sprida en äkta lekmannamentalitet, som ska leda till tre slutsatser:

- Att vara tillräckligt hederliga, för att ta ansvar för era egna beslut.

- Att vara tillräckligt kristna, för att respektera era trosbröder, som i åsiktsfrågor föreslår andra lösningar än dem som var och en av oss håller fast vid.

- Och att vara tillräckligt katolska för att inte utnyttja vår moder Kyrkan genom att blanda in henne i mänskliga grupperingar.

Det är tydligt att ni på detta område, såväl som på alla andra, inte skulle kunna leva ert vanliga liv på ett heligt sätt om ni inte åtnjöt den frihet som kommer av er värdighet som män och kvinnor skapade till Guds avbild, och som Kyrkan tillerkänner er. Den personliga friheten är väsentlig i det kristna livet Men glöm inte, mina barn, att det alltid handlar om frihet under ansvar.

Ta därför mina ord för vad de är: en uppmaning till att dagligen utöva era rättigheter, inte bara i nödsituationer. En uppmaning att storsint uppfylla era medborgerliga plikter — i politiken och i näringslivet, på universitetet och i yrkeslivet — och att modigt ta konsekvenserna av den personliga självständighet som tillkommer er, och av era fria val. Denna kristna lekmannamentalitet kommer att göra det möjligt för er att fly all intolerans och fanatism. Eller för att uttrycka det mer positivt: det kommer att hjälpa er att leva i fridfullt samförstånd med de övriga medborgarna, och att främja denna sämja inom alla samhällets områden.