Texter på ämnet

Dekretet Apostolicam actuositatem (nr 5) bekräftar entydigt att det är hela Kykans uppdrag att ingjuta en kristen anda i den timliga ordningen. Detta uppdrag angår alltså alla: hierarkin, prästerskapet, ordensfolket och lekmännen. Kan Ni förklara vilken roll var och en av dessa grupper har i detta unika och gemensamma uppdrag?

Faktum är att man finner svaret på denna fråga i konciliets dokument. Hierarkins roll är att, som del av Kyrkans läroämbete, lyfta fram de läromässiga principer som skall styra och upplysa utförandet av den apostoliska uppgiften (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 28, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 24).

Den omedelbara uppgiften att direkt ordna de världsliga tingen, i ljuset av de av läroämbetet uttalade lärosatserna, åligger lekmännen som arbetar mitt i det världsliga livets omständigheter och strukturer. Det är nödvändigt att de samtidigt agerar självständigt när det kommer till frågor som rör familjelivet och det sociala och kulturella engagemanget (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 31, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 7).

Ordensfolket, som avskiljer sig själva från det sekulära livet för att leva ett alldeles speciellt liv, har som uppgift att offentligt ge ett eskatologiskt vittnesbörd, och på så sätt påminna övriga troende om att jorden inte är människans slutliga hemvist (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 44 och dekretet Perfectae caritatis, nr 5). Man får inte heller glömma att alla de välgörenhetsprojekt som många ordensfolk med stor uppoffringsanda ägnar sig åt bidrar likaså till att genomsyra världen med en kristen anda.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.

För att nu komma till den sista frågan: Är Ni nöjd med dessa fyrtio år av verksamhet? Har de senaste årens erfarenheter, de sociala omvälvningarna, Andra vatikankonciliet osv. givit Er anledning att företa några ändringar i Opus Deis struktur?

Om jag är nöjd? Hur kan jag vara annat än nöjd när jag ser att Herren trots mina personliga brister låtit så många underbara ting ske runtom detta Guds verk. För en människa som lever av sin tro kommer livet alltid att vara historien om Guds barmhärtighetsgärningar. I vissa stunder kan det vara en svårläst historia, för allt kan tyckas värdelöst och till och med misslyckat. Men andra gånger låter Herren oss se att vårt arbete givit rika frukter, och då är det naturligt att hjärtat utgjuter sig i tacksägelser.

Ett av mina största glädjeämnen har varit att se Andra vatikankonciliet så tydligt proklamera lekmännens gudomliga kallelse. Jag får säga utan skryt att vad angår vår anda har Konciliet inte inneburit en uppmaning att ändra något, tvärtom har det bekräftat det som vi tack vare Guds nåd levt och lärt sedan många år tillbaka. Opus Deis viktigaste egenskap ligger inte i några tekniker eller metoder för apostolat, inte heller i bestämda strukturer, utan i en anda som leder var och en till att helga det vanliga arbetet.

Alla har vi våra personliga fel och brister, förstås. Vi måste alla allvarligt pröva oss själva inför Gud och jämföra våra liv med de krav Herren ställer. Men vi får inte glömma det viktigaste: Si scires donum Dei! (Joh 4:10), säger Jesus till den samariska kvinnan. Och aposteln Paulus tillägger: Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss (2 Kor 4:7).

Ödmjukhet och kristen självrannsakan börjar med att vi erkänner Guds gåva. Detta är något helt annat än att låta sig hämmas av händelsernas förlopp eller hysa mindervärdeskomplex eller modlöshet inför historien. I det personliga livet, och ibland även i föreningars eller institutioners liv, kan det finnas saker som bör förändras, kanske många saker. Men den attityd som en kristen bör inta inför dessa problem är framför allt en förundran över Guds verks storhet i jämförelse med människans litenhet.

Aggiornamento bör framför allt äga rum i det personliga livet så att det kommer i samklang med Evangeliets nygamla budskap. Att följa med sin tid betyder att bli ett med Kristus, som ju inte är en gestalt ur det förflutna. Kristus lever och kommer alltid att leva: Han är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

När det gäller Opus Dei som helhet, kan jag säga utan tillstymmelsen till förmätenhet och med tacksamhet mot Guds godhet, att vi aldrig kommer att ha problem att anpassa oss till världen. Verket kommer aldrig behöva moderniseras. Herren vår Gud gjorde Verket modernt en gång för alla, när han gav det dess särskilda lekmannamässiga egenskaper. Det kommer aldrig att behöva anpassa sig till världen, för alla dess medlemmar är av världen. Det kommer aldrig att behöva linka fram i kölvattnet av de mänskliga framstegen för det är alla dess medlemmar som, tillsammans med de övriga människorna i världen, skapar dessa framsteg med sitt vanliga arbete.

Och vilka är de män och kvinnor som tillsammans med mig, arma syndare, har följt Jesus Kristus? Några få procent är präster, som tidigare — som lekmän — har utövat ett vanligt yrke. Ett stort antal är sekulärpräster från många stift runt om i världen, som på så sätt har blivit stärkta i sin lydnad till sin biskop, kunnat öka sin kärlek till sitt arbete i stiftet, och gjort det mer effektivt. Dessa präster står med öppna armar — formade till ett kors — så att alla själar alltid skall finna tillflykt i deras hjärtan, och de lever liksom jag mitt på gatan, i världen, som de älskar. Och slutligen är det en stor mängd män och kvinnor från olika länder, från olika folkslag, med olika språk, som lever av sitt yrkesarbete. En majoritet är gifta, många är ogifta. De delar en viktig uppgift med övriga medborgare, att göra samhället mänskligare och mer rättvist. Jag upprepar: Dessa människor arbetar under eget ansvar, sida vid sida med sina medmänniskor, och de upplever medgång och motgång i sin ädla dagliga kamp. De strävar efter att uppfylla sina plikter och att utöva sina medborgerliga rättigheter. Och allt detta med naturlighet, som vilken medveten kristen som helst, utan att se sig själva som en elit. Samtidigt som de finns mitt bland sina kollegor försöker de finna de glimtar av gudomlig strålglans som glimmar till mitt i det allra mest vardagliga.

Även de verksamheter som Opus Dei som institution främjar har dessa tydliga sekulära drag. De är inte kyrkliga aktiviteter och de representerar på intet sätt Kyrkans hierarki. De skall främja mänsklig, kulturell och social utveckling och drivs av medborgare som vill att verksamheterna skall belysas med Evangeliets ljus och värmas med Kristi kärlek. Ett konkret exempel kan förtydliga vad jag menar: Opus Dei har aldrig fått, och kommer aldrig att få uppdraget att driva stiftsseminarier, där de biskopar, som den Helige Ande satt (Apg 20:28), förbereder sina blivande präster.

Däremot främjar Opus Dei yrkes- och lantbruksskolor, grund- och gymnasieskolor, universitet och en mängd verksamheter av olika slag över hela världen. Verkets apostoliska strävan är, som jag skrev för många år sedan, som ett hav utan stränder.

Men varför skall jag dröja vid detta ämne, när er närvaro säger så mycket mer än ett utdraget tal? Ni, Navarra universitets vänner, är en del av ett folk som vet att engagera sig i utvecklingen av det samhälle det tillhör. Er hjärtliga uppmuntran, era böner, uppoffringar och bidrag har inte sin grund i katolsk konfessionalism. Er medverkan är ett tydligt vittnesbörd på ett väl format medborgarsamvete, som har omsorg om det allmännas bästa. Ni kan vittna om att ett universitet kan födas ur folkets drivkraft, och sedan också upprätthållas av folket.

Jag vill ta tillfället i akt att ännu en gång tacka för det stöd som vårt universitet får från min ädla stad Pamplona, från regionen Navarra, från universitetets vänner som finns spridda över hela Spanien samt — och detta säger jag med särskild värme — från de icke-spanska, och även icke-katolska och icke-kristna vänner, som har förstått detta projekts avsikt och anda, och som har visat det med gärningar.

Tack vare dem har detta universitet blivit en allt rikare källa till inspiration för medborgerlig frihet, intellektuell utveckling, yrkesiver och för utveckling av universitetsväsendet.

Det som jag nu har velat peka på har folket i Navarra tydligt förstått. De ser också att universitetet gynnar regionens ekonomi och att det än mer bidrar till dess sociala utveckling. Universitetet har gett så många av Navarras barn chansen att välja akademiska yrken, något som annars hade varit svårt, och i vissa fall omöjligt. Insikten om vilken roll universitetet skulle kunna spela i deras liv har säkert motiverat det stöd som Navarra har gett från första början, ett stöd som utan tvivel kommer att växa i entusiasm och omfattning.

Jag hoppas fortfarande, eftersom det vore rättvist och dessutom är en realitet i så många länder, att stunden kommer då den spanska staten kommer att bidra med sitt för att lätta på bördorna i en verksamhet som inte söker något för egen vinning, utan tvärtom helt och hållet står i samhällets tjänst och således vill arbeta för nationens välgång, nu och i framtiden.

Jag måste sluta nu, mina barn. Jag sade i början att jag ville förkunna något om Guds storhet och barmhärtighet. Jag tror att jag har gjort det genom att tala med er om att helga ert vanliga liv, om att leva ett heligt liv mitt i världens alla realiteter. Ett liv utan att göra väsen av sig, som är enkelt och rättframt. Är inte detta det mest rörande uttrycket för magnalia Dei (Syr 18:4) i vår tid, för dessa häpnadsväckande barmhärtighetsgärningar som Gud alltid har utövat, och aldrig upphör att utöva, för att frälsa världen?

Jag ber er nu med psalmisten att ni förenar er med min bön och med mitt lov: magnificate Dominum mecum, et extollamus nomen eius simul (Ps 34:4), lova Herren med mig, låt oss tillsammans ära hans namn. Med andra ord, mina barn, låt oss leva av tro.

Låt oss ta på oss trons sköld, frälsningens hjälm och det andens svärd som är Guds Ord. På detta sätt uppmanar Aposteln Paulus oss i brevet till efesierna (Ef 6:11ff), som vi läste i liturgin för en stund sedan.

Tro är en dygd som vi kristna är i stort behov av, särskilt under detta trons år som vår älskade Helige fader, påven Paulus VI, har utlyst. För har vi inte tron, saknar vi själva grunden för att kunna helga det vanliga livet.

En levande tro i denna stund, för vi närmar oss mysterium fidei (1 Tim 3:9), den heliga Eukaristin. Vi skall ju delta i Herrens påsk, som sammanfattar och gör verkliga Guds barmhärtighetsgärningar mot människan.

Tro, mina barn, för att kunna bekänna att vår Återlösnings verk (Bön över offergåvorna, 9:e söndagen efter Pingst) kommer att förnyas på detta altare om några minuter. Tro, för att kunna smaka på trosbekännelsen och för att på detta altare och i denna församling kunna uppleva Kristi närvaro, som gör oss till cor unum et anima una (Apg 4:32), till ett hjärta och en själ, till en familj, en Kyrka, den Kyrka som är en, helig, katolsk, apostolisk och romersk, vilket för oss är detsamma som universell.

Tro, slutligen, mina käraste döttrar och söner, för att inför människorna kunna vittna om ett helgat vanligt liv och därigenom visa världen att allt detta inte bara är ceremonier och ord, utan en gudomlig verklighet, i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i den heliga Marias namn.