Texter på ämnet

Lekmännens uppdrag gäller både Kyrkan och världen. Detta missförstås ofta eftersom det finns en tendens att framhäva den ena aspekten på bekostnad av den andra. Hur skulle Ni förklara lekmännens uppdrag – dels i Kyrkan och dels i världen?

Jag anser att de på intet sätt bör betraktas som två olika uppdrag. Lekmännens specifika roll i Kyrkans uppdrag är att på ett omedelbart och direkt sätt helga den sekulära verkligheten, den timliga ordningen, världen — inifrån.

Förutom denna specifika uppgift har en lekman (liksom klerker och ordensfolk) vissa grundläggande rättigheter, skyldigheter och fullmakter inom den kyrkliga gemenskapen som har att göra med hans juridiska status som en av de döpta: att aktivt delta i liturgin, att ha möjlighet att medverka direkt i hierarkins apostolat och att, när tillfrågad, ge råd till hierarkin i själavårdande frågor.

Den specifika uppgift som tillkommer lekmannen som lekman, och den allmänna uppgift han har som en av de döpta motsäger inte varandra. Snarare utgör de två kompletterande lager. Att en lekman endast skulle koncentrera sig på sin specifika uppgift och glömma bort sin roll som döpt vore lika absurt som att föreställa sig en blommande gren som inte hör till ett träd. Men att glömma lekmannens verkliga, specifika och rättmätiga uppgift, eller att missförstå detta apostolats utmärkande drag och vilket värde det har i Kyrkan, vore att reducera Kyrkans blomstrande träd till en vidunderlig naken stam.

Eftersom det finns lekmän tillhörande Opus Dei på viktiga positioner i det spanska samhället, talar en del människor om Opus Deis inflytande över Spanien. Kan ni förklara vad detta inflytande innebär?

Jag avskyr intensivt allt som luktar självhävdelse. Men det skulle inte vara ett tecken på ödmjukhet utan snarare på blindhet och otacksamhet mot Herren som så rikt har välsignat vårt arbete, om vi inte skulle erkänna att Opus Dei har ett verkligt inflytande i Spanien. Det är logiskt att Opus Dei, i takt med att det apostoliska arbetet växer, märkbart påverkar samhället i de länder där vi har arbetat under en längre period, och i Spanien har Verket funnits i 39 år, eftersom det var Guds vilja att vår förening skulle födas till Kyrkans liv där.

Hur märks detta inflytande? Självfallet kan detta inflytande — i Spanien och i de andra länder spridda över fem kontinenter där vi arbetar — endast vara av andlig och apostolisk art, eftersom Opus Dei är en förening med andliga och apostoliska mål. Liksom Kyrkans inflytande i sin helhet är Opus Deis inflytande i det civila samhället inte av världslig natur (social, politisk eller ekonomisk), även om det avspeglas i den etiska aspekten av olika mänskliga aktiviteter. Den tillhör en annan och en högre ordning som mycket exakt kan uttryckas i ordet helgelse.

Och nu till de medlemmar av Opus Dei som ni kallar inflytelserika. I en organisation vars mål är politiska räknas de medlemmar som ingår i parlamentet eller i regeringen, eller som innehar en annan tung politisk post som inflytelserika. I en kulturell förening kan de ”inflytelserika” medlemmarna vara erkända filosofer eller prisade författare. Men i en förening som Opus Dei, som strävar efter att helga människors vanliga arbete, manuellt eller intellektuellt, är det tydligt att alla medlemmar måste räknas som inflytelserika eftersom alla arbetar, och eftersom den allmänna plikten att arbeta i Opus Dei får en särskild disciplinär och asketisk betydelse. Alla försöker utföra sitt arbete, vad det än må vara, på ett heligt sätt, med ett kristet sinnelag och med strävan efter fullkomning. Det vittnesbörd som en av mina söner som är gruvarbetare avlägger inför sina arbetskamrater är därför för mig lika viktigt och nödvändigt, och har samma inflytande, som det som en rektor för ett universitet avlägger inför de övriga professorerna i kollegiet.

Vari ligger då Opus Deis inflytande? Vi finner enkelt svaret på den frågan om vi tar med i beräkning det sociologiska faktum att människor från alla klasser, yrken, åldrar och livsomständigheter tillhör vår förening: Män och kvinnor, präster och lekmän, gamla och unga, ogifta och gifta, akademiker, industri- och jordbruksarbetare, kontorister, egna företagare och tjänstemän. Har Ni tänkt på vilken kraft att sprida kristendomen som detta breda och varierade spektrum av människor representerar? Särskilt med tanke på att de kan räknas i tiotusental och är besjälade med samma apostoliska anda att helga sitt yrkesarbete, i alla samhällets miljöer, och att helga sig själva och andra genom detta arbete.

Till detta personliga apostolat kommer ett växande antal kooperativa apostoliska verksamheter: studenthem, kursgårdar, Navarras universitet, yrkesskolor för arbetare och bönder, tekniska skolor, grundskolor, gymnasier, hushållsskolor etc. Det står utom tvivel att dessa verksamheter utgör en grund för att sprida den kristna andan. Dessa verksamheter drivs på ett professionellt sätt av vanliga medborgare som är sina kollegors likar, och är öppna för människor av alla klasser och från alla omständigheter, och de har fått många delar av samhället att inse behovet av att erbjuda en kristen lösning på de problem som kan uppstå i yrkeslivet.

Det är detta som ger Opus Dei en position och en tyngd i samhället, inte det faktum att några medlemmar innehar mänskligt sätt inflytelserika poster. Det angår oss inte det minsta, och är därför lämnat till varje medlems fria val och ansvar. Vad som angår oss är att alla medlemmar (och tack vare Guds godhet är de många) ägnar sig åt uppgifter, även de allra mest oansenliga, som ger gudomligt inflytande.

Detta är egentligen helt logiskt. Vem skulle säga att Kyrkans inflytande i USA började den dag en katolik, John F. Kennedy, valdes till president?

Hur utvecklar sig Opus Dei utanför Spanien? Vilket inflytande har det i USA, England, Italien osv?

Opus Dei har medlemmar från sextioåtta länder och arbetar i nästan alla amerikanska och västeuropeiska länder, samt i några länder i Afrika, Asien och Oceanien.

Opus Deis inflytande i alla dessa länder är av andlig natur. Det består främst i att försöka hjälpa dem som kommer i kontakt med oss att på ett fullödigare sätt leva evangeliets anda i sin egen vardag. De arbetar inom de mest skilda områden: bland dem finns såväl bönder som odlar marken i Andernas avlägsna byar som bankmän på Wall Street. Opus Dei lär dem alla att deras vardagliga arbete, vare sig det är enkelt eller prestigefullt utifrån ett mänskligt perspektiv, kan bli ett väldigt effektivt medel att älska och tjäna Gud och andra. Verket lär dem att älska alla människor, att respektera deras frihet, och att arbeta på det sätt de finner bäst för att övervinna intolerans och för att uppnå ett mer rättvist samhälle. Detta är det enda inflytande Opus Dei utövar på alla de platser där det utövar apostolat.

När det kommer till de projekt som rör social utveckling och utbildning, som Verket som sådant ägnar sig åt, kan jag säga att de är utformade för att möta de specifika behov som finns på en viss plats. Som jag tidigare berättade är vår organisation starkt decentraliserad, och därför har jag inte detaljerad information tillgänglig. Men som ett exempel bland många möjliga kan jag nämna Midtown Sports and Cultural Center i Chicago, som erbjuder invånarna i stadsdelen Near West Side utbildnings- och idrottsprogram. En viktig del av deras arbete är att, i en atmosfär präglad av vänskap och samarbete, föra samman olika etniska grupper som bor i området. Ett annat viktigt projekt i USA finns på The Heights i Washington D.C. Där ges yrkesvägledande kurser och ett särskilt program för begåvade elever.

I England skulle jag kunna peka på studenthemmens arbete. De ger studenterna inte bara husrum utan också rika möjligheter till såväl kulturell som mänsklig och andlig bildning. I detta sammanhang kan vi särskilt framhålla Netherhall House i London på grund av den internationella karaktären som detta studenthem har. Här har hittills bott studenter från mer än femtio länder, bland dem många som inte är kristna, eftersom Opus Deis studenthem står öppna för alla utan hänsyn till folkgrupp eller religion.

För att inte bli för långdragen, skall jag bara nämna en inrättning till, Centro Internazionale della Gioventu Lavoratrice i Rom. Denna yrkesskola för unga arbetare anförtroddes åt Opus Dei av Johannes XXIII och invigdes för knappt ett år sedan av Paulus VI.

Hur ser Ni Opus Deis framtid under de kommande åren?

Opus Dei är ännu mycket ungt. Trettionio är för en institution av detta slag endast en början. Vår uppgift är att samarbeta med alla andra kristna i det stora uppdraget att vittna om Kristi evangelium, att påminna om att det kan fylla varje mänsklig livssituation med ny kraft. Det arbete som väntar oss är ofantligt. Det är ett hav utan stränder, för så länge det finns människor på jorden kommer det att finnas någon typ av arbete som människorna kan offra åt Gud och helga sig med, hur mycket produktionsformer än må förändras. Med Guds hjälp vill Opus Dei lära dem hur deras arbete kan bli ett tjänande av alla människor, från olika social bakgrund, ras eller religion. Genom att tjäna människor på detta sätt kommer det att tjäna Gud.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.