Texter på ämnet

Det finns äktenskap där kvinnan av olika anledningar separerat från sin man, och befinner sig i en förnedrande och ohållbar situation. I sådana situationer kan det vara svårt att acceptera äktenskapets oupplöslighet. Dessa kvinnor som inte lever tillsammans med sina män sörjer över att de nekas möjligheten att bygga ett nytt hem. Vad skulle Ni säga till dem som befinner sig i en sådan situation?

Jag skulle säga till dessa kvinnor, vars lidande jag helt och fullt förstår, att de också i detta kan finna Guds vilja, han som aldrig är grym eftersom han är en kärleksfull Fader. Allt kan verka svårt under en tid, men om dessa kvinnor vänder sig till Herren och hans heliga Moder, kommer de inte att sakna nådens hjälp.

Äktenskapets oupplöslighet är inte en Kyrkans nyck och inte heller endast en positiv kyrklig lag. Det hör till den naturliga lagen, den gudomliga lagen, och svarar helt och fullt mot vår mänskliga natur och nådens övernaturliga ordning. Detta förklarar varför äktenskapets oupplöslighet i de flesta fall är en oumbärlig förutsättning för makarnas lycka och också för barnens andliga trygghet. Även i de tragiska fall vi nu talar om kommer ett ödmjukt accepterande av Guds vilja att alltid medföra en djup tillfredsställelse som inte går att ersätta med någonting annat. Det handlar inte om en tillflyktsort eller om tröst, utan om själva kärnan i det kristna livet.

Om dessa kvinnor har barn att ta hand om, bör de uppfatta situationen som en ständig uppmaning till en kärleksfull, moderlig hängivelse, som behövs särskilt mycket för att uppväga de brister som ett brustet hem för med sig. Och de bör försöka förstå att äktenskapets oupplöslighet, som för dem innebär ett stort offer, för det stora flertalet innebär ett skydd för familjens enhet och förädlar föräldrarnas kärlek och förhindrar att barnen blir övergivna.

Denna häpnad inför den kristna föreskriftens skenbara hårdhet är inte något nytt: apostlarna förvånades när Jesus bekräftade den. Den kan tyckas vara en börda, ett ok, men Kristus själv har sagt att hans ok är milt och hans börda lätt.

Å andra sidan; även om vi erkänner att en del situationer oundvikligt blir svåra att bära — fast många av dem kunde och borde ha undvikits —, är det viktigt att inte överdramatisera saken. Har en kvinna som lever under dessa omständigheter verkligen ett svårare liv än en kvinna som misshandlas eller en som har drabbats av något stort fysiskt eller själsligt lidanden som kan uppstå i livet?

Det som verkligen gör en person — eller ett helt samhälle — olycklig är det hektiska jagandet efter välstånd, den oupphörliga strävan efter att eliminera allt som går en emot. Livet har så många aspekter, så många olika situationer; några är svåra, andra verkar lätta. Men var och en av dem medför sin egen nåd. Alla är de Guds personliga tillrop: ett nytt tillfälle att handla och att avlägga ett gudomligt vittnesbörd om kärleken. Den som känner sig nertyngd av en svår situation skulle jag råda att försöka glömma de egna problemen och istället ta sig an andra människors problem. Då får hon frid och framför allt helgar hon sig.

Men allt hänger inte på föräldrarna. Barnen måste också dra sitt strå till stacken. Ungdomen har alltid haft lätt att bli entusiastiska över stora ting, upphöjda ideal och allt som är äkta. Men det är bra om de också får hjälp att upptäcka den enkla och naturliga skönheten som finns i det liv som föräldrarna lever. Det är viktigt att de lägger märke till föräldrarnas uppoffringar och deras ofta hjältemodiga ansträngningar för att försörja familjen, utan att för den skull känna sig skyldiga. De bör också lära sig att inte överdramatisera saker, att inte spela missförstådda och att aldrig glömma att de alltid kommer att stå i skuld till sina föräldrar. Och deras gensvar bör bestå i att behandla sina föräldrar med vördnad, tacksamhet och sonlig kärlek, eftersom de aldrig kan återgälda vad de har fått.

Låt oss säga det rent ut: det normala för en familj är att vara förenad. Det förekommer förstås friktioner och meningsskiljaktigheter, men det är helt naturligt och bidrar till och med till vardagens charm. Det är struntsaker som försvinner med tiden. Vad som blir kvar är kärleken — den sanna och uppriktiga kärleken — som har sin grund i uppoffringar och som visar sig i omsorgen om den andre, och som gör det möjligt att se den andres svårigheter och att finkänsligt erbjuda lösningar. Och eftersom allt detta är så naturligt har de flesta människor förstått vad jag menat när de hört mig (sedan 1920-talet har jag ständigt upprepat det) kalla det fjärde av Guds tio bud för ”det ljuva budet”.

Verklig fattigdom handlar till största delen om uppoffring, om förmågan att avstå från överflöd. Att inse vad som är överflödigt handlar inte så mycket om teoretiska regler som om att lyssna på vår inre röst som varnar oss när vi låter oss styras av egoism eller längtan efter överdriven bekvämlighet. Komfort, i dess positiva bemärkelse, betyder inte att frossa i lyx eller njutningar, utan att göra livet angenämt för den egna familjen och för omgivningen, så att alla kan tjäna Gud på ett bättre sätt.

Fattigdom består i att verkligen lösgöra sig från de jordiska tingen, att i glädje acceptera eventuella besvärligheter eller brist på möjligheter. Det består dessutom i att fylla dagen med en flexibel agenda, där det förutom den tid man ger åt de dagliga fromhetsövningarna finns tid för den vila man behöver, för umgänge med familjen, läsning, utövande av någon konstnärlig eller litterär hobby eller någon annan god fritidssysselsättning. Fattigdomen levs genom att vi fyller dagens timmar på ett nyttigt sätt, utför allt på ett så bra sätt som möjligt och iakttar ordning, punktlighet och gott humör. Med ett ord: det består i att hitta tillfällen att tjäna andra och att finna tid för sig själv, utan att glömma att alla män och kvinnor, inte bara de som är fattiga i fråga om det materiella, har en skyldighet att arbeta. Rikedom, välstånd är ett tecken på att man i ännu högre grad är skyldig att känna ansvar för hela samhället.

Kärleken ger uppoffringen mening. Varje mor vet vad det vill säga att offra sig för sina barn, det handlar inte om att ge dem några timmar av sin tid utan om att utge hela sitt liv. Detta innebär att alltid tänka på andra och att använda tillgångar så att man har något att erbjuda andra. Allt detta är aspekter av fattigdomen som garanterar att vi verkligen lösgör oss från de materiella tingen.

För en mor är det viktigt att inte bara själv leva på detta sätt, utan att också lära sina barn att göra det. Hon måste uppfostra dem och hjälpa dem att växa till i tron, i ett optimistiskt hopp och i kärlek. Hon måste lära dem att övervinna sin själviskhet och att frikostigt skänka av sin tid åt dem som är mindre gynnade och medverka i verksamheter, passande för deras ålder, som är uttryck för en mänsklig och gudomlig solidaritet.

Låt mig sammanfatta så här: var och en måste uppfylla sin egen kallelse. Den bästa förebilden för en sådan fattigdom har för mig alltid varit fäder och mödrar i barnrika och fattiga familjer som lever helt för barnen och i mödosam uthållighet drar försorg om hela familjen — ofta utan att berätta för någon om sin situation — och förmår skapa ett glädjefullt hem där alla lär sig älska, tjäna och arbeta.