Texter på ämnet

Teorin att kärleken rättfärdigar allt är vanlig idag och av denna princip drar en del slutsatsen att förlovningstiden är att betrakta som ett ”proväktenskap”. De säger att det är ett förljuget och bakåtsträvande synsätt att inte följa det som de kallar ”kärlekens krav”. Vad anser Ni om denna inställning?

Jag tänker som vilken hederlig människa som helst, särskilt en kristen. Nämligen att denna inställning är ovärdig människan och degraderar den mänskliga kärleken och förväxlar den med egoism och njutningslystnad.

Skulle den som inte handlar och tänker så vara bakåtsträvande? Bakåtsträvande är snarare den som återvänder till djungeln och inte erkänner någon annan impuls än instinkterna. Förlovningstiden är ett underbart tillfälle till att fördjupa den ömsesidiga kärleken och lära känna varandra bättre. Och liksom all utbildning i kärlek, bör den präglas av hängivelse, förståelse, respekt och finkänslighet, inte av habegär. Därför skänkte jag för ett drygt år sedan en staty som föreställer Jungfru Maria, den ljuva kärlekens moder, till Navarras universitet. För att ungdomarna som studerar där av henne skall lära känna kärlekens, också den mänskliga kärlekens, höga värde.

Proväktenskap? De som förespråkar det vet väldigt lite om kärlek! Kärleken är en mera solid, mera verklig, mera mänsklig realitet. Den kan inte behandlas som vore den en handelsvara som man testar för att sedan behålla eller kasta, beroende på ens nycker, bekvämlighet eller intresse.

Denna omdömeslöshet är så beklagansvärd att det inte ens verkar vara nödvändigt att döma dem som handlar eller tänker på det viset. De dömer sig själva till ofruktbarhet, till sorgsenhet och till en beklämmande ensamhet som de kommer att uppleva efter bara några år. Jag kan inte låta bli att be mycket för dem, att älska dem av hela min kraft och att försöka få dem att förstå att vägen tillbaka till Jesus Kristus alltid står öppen. För de kan bli heliga, fullvärdiga kristna om de anstränger sig och de kommer inte att sakna vare sig Herrens förlåtelse eller hans nåd. Först då kommer de att förstå vad kärlek betyder, både den gudomliga och den ädla mänskliga kärleken, och de kommer att uppleva frid, glädje och fruktsamhet.

Ett viktigt kvinnoproblem är de ogifta kvinnornas ställning. Vi talar om dem som har en kallelse till äktenskap men inte hittat någon att gifta sig med. De frågar sig då: Vad är vår uppgift här på jorden? Vad skulle Ni vilja svara dem?

Vad är vår uppgift här på jorden? Att älska Gud med hela vårt hjärta och hela vår själ och att låta alla människor ta del av denna kärlek. Ter det sig som en liten uppgift? Gud överger inte någon till ett blint öde. Han har en plan för alla och envar. Han ger var och en en alldeles egen ej utbytbar kallelse.

Äktenskapet är en gudomlig väg, en kallelse. Men det är inte den enda vägen, den enda kallelsen. Guds planer för en specifik kvinna behöver inte nödvändigtvis inbegripa äktenskap. Du säger att de har en kallelse till äktenskap men inte hittat någon att gifta sig med? Ibland är det så och ibland är det egenkärlek eller egoism som har hindrat denna Guds kallelse från att gå i uppfyllelse. Men oftast är det ett tecken på att Herren inte kallat dem till äktenskapet. Det stämmer att de gillar barn, att de känner att de skulle blivit goda mödrar och trofast skulle givit sitt hjärta till man och barn. Men så är det för med alla kvinnor, inklusive dem som avstår från att gifta sig på grund av en gudomlig kallelse att tjäna Gud och nästan.

De är inte gifta. Nåväl, må de fortsätta att älska Guds vilja och umgås på nära håll med detta älskansvärda hjärta, Jesu hjärta, som aldrig överger någon. Han är alltid trofast. Han tar hand om oss i varje stund av vårt liv och ger sig åt oss nu och för alltid.

Dessutom kan en kvinna uppfylla sitt uppdrag — som kvinna, med alla de kvinnliga dragen inklusive sin moderlighet — på andra platser än inom den egna familjen: hos andra familjer, i skolan, i socialt arbete, på tusen olika platser. Samhället är ibland mycket hårt och orättvist mot dessa så kallade ”ungmör”. Det finns ogifta kvinnor som sprider glädje, frid och livskraft omkring sig, som förstår att utge sig själva i ädel tjänst för sina medmänniskor. De är mödrar på ett djupare och verkligare sätt än många andra som är mödrar bara i fysiologisk mening.

Mina tidigare frågor handlade om förlovningstiden. Det som jag nu vill fråga gäller äktenskapet. Vilka råd skulle Ni vilja ge till den gifta kvinnan så att hennes äktenskap trots årens gång fortsätter att vara lyckligt och inte blir enformig? Denna fråga kan verka banal, men vi får många brev från våra kvinnliga läsare som handlar om detta.

Jag anser att det är en mycket viktig fråga och därför är också de möjliga lösningarna viktiga, även om de kan tyckas vara mycket självklara.

För att kunna bevara den första tidens glädje och fräschör i äktenskapet bör en kvinna försöka vinna sin mans kärlek på nytt var dag, och detsamma gäller för mannen. Detta görs genom uppoffringar, med leenden och med ett visst mått av klokhet. Är det att undra på om en man förlorar tålamodet när han trött efter arbetet kommer hem och hans fru börjar mala om allt som gått snett under dagen? Dessa mindre angenäma ting kan vänta till en lämpligare stund när maken inte är så trött och mera upplagd för att lyssna.

En annan detalj handlar om att ta hand om sitt yttre. En präst som påstår motsatsen anser jag vara en dålig rådgivare. Allt eftersom åren går måste en kvinna som lever i världen inte bara bry sig mer om sitt andliga liv utan också — som en följd av detta — om sitt yttre. Naturligtvis på ett sätt som är i överensstämmelse med hennes ålder och omständigheter. Jag brukar skämta och säga att ju äldre en fasad blir, desto mera behöver den restaureras. Detta är råd från en präst. Ett gammalt spanskt ordspråk säger: En uppsnyggad hustru håller maken borta från främmande farstur.

Därför vågar jag säga att kvinnan i åttio procent av fallen bär ansvar för mannens otrohet eftersom hon inte förstått att vinna hans kärlek på nytt varje dag, att visa en älskvärd och tillgiven omsorg. En gift kvinnas uppmärksamhet bör i första hand ägnas åt man och barn, och mannen skall i sin tur koncentrera sig på hustrun och barnen. För att lyckas med detta krävs tid och ansträngning, och allt som kommer i vägen för denna uppgift är dåligt och bör inte tolereras.

Det finns inget som ursäktar att man inte uppfyller denna ljuva plikt. Arbetet utanför hemmet är ingen ursäkt, och inte heller det andliga livet. För om det andliga livet är oförenligt med de dagliga plikterna är det ingenting gott och behagar inte heller Gud. Den gifta kvinnans första uppgift är hemmet. Jag kommer ihåg en sång från mitt land som går såhär: Kvinnan som för kyrkans skull missköter sin kastrull, är till ena hälften ängel och till andra hälften djävul. Jag för min del anser henne vara helt och hållet djävul.

Frånsett de svårigheter som kan existera mellan föräldrar och barn förekommer ofta dispyter mellan man och hustru som ibland kan leda till allvarliga störningar i familjefriden. Vilka råd skulle Ni vilja ge de äkta paren?

Att de älskar varandra. Och att de lär sig att förstå att det under livets gång ofta händer att man får svårigheter eller grälar, men om man löser problemen på ett naturligt sätt kan de bidra till att kärleken fördjupas.

Var och en av oss har sin egen karaktär, sina egenheter, sitt humör — ibland också ett dåligt sådant — och sina fel. Var och en har också sina angenäma sidor, och av denna och många andra anledningar är han eller hon värd att älskas. Samlivet blir enkelt om var och en anstränger sig och kämpar med de egna felen och samtidigt visar överseende med de andras fel. Det vill säga om kärleken finns, för den upphäver och övervinner allt som, egentligen utan grund, kan ha gett anledning till kyla eller slitningar. Om man däremot överdramatiserar alla små motsättningar och börjar klandra den andra för fel och misstag då är det slut med friden och man löper risk att döda kärleken.

De äkta paren har en särskild nåd — den nåd som kommer av sakramentet — som gör det möjligt för dem att praktisera alla de naturliga och kristna dygderna som behövs för ett liv tillsammans: förståelse, gott humör, tålamod, förlåtelse och finkänslighet i umgänget med varandra. Det viktiga är att de inte ger upp, inte låter nervositet, stolthet eller fixa idéer ta överhanden. För att uppnå detta måste de växa till i det inre livet och lära av den Heliga familjen att — av både mänskliga och övernaturliga skäl — finkänsligt leva ett kristet hems dygder. Jag upprepar: Guds nåd kommer inte att fattas dem.

Om någon säger att han (eller hon) inte kan stå ut med det ena eller det andra, att det är omöjligt för honom att tiga, så överdriver han för att rättfärdiga sig. Man måste be Gud om kraft att bemästra sina nycker, nåd att behärska sig. Ty faran i dåligt humör ligger just i det, att man blir utom sig och säger bittra och förolämpande ord som — kanske utan att det var meningen — sårar och gör verklig skada.

Det är nödvändigt att lära sig tiga, vänta och säga det man vill ha sagt på ett positivt, optimistiskt sätt. När han blir arg, då är det dags för henne att vara extra tålmodig, ända tills mannens lugn återvänder, och tvärtom. Om kärleken är uppriktig och man bemödar sig om att få den att växa, kommer det sällan hända att båda blir offer för det dåliga humöret samtidigt …

En annan mycket viktig sak: vi måste vänja oss vid att tänka att vi aldrig har hundra procent rätt. Man kan till och med påstå att i angelägenheter om vilka man kan ha olika mening, är det så att ju mer vi anser oss ha alldeles rätt, desto mera tvivelaktigt är det att vi har det. Om vi resonerar på det sättet, blir det lättare för oss att ändra oss och om nödvändigt att be om förlåtelse, vilket är det bästa sättet att avsluta ett bråk och återupprätta frid och kärlek. Jag vill inte uppmuntra någon till att gräla, men det är rimligt att vi då och då gör det och särskilt med dem som vi älskar, eftersom vi bor tillsammans. Vi kommer knappast hamna i bråk med någon i Långtbortistan. Med detta vill jag säga att dessa små bråk makarna emellan, så länge de inte förekommer ofta — och man bör se till att de inte gör det — inte är ett tecken på bristande kärlek utan till och med kan bidra till att fördjupa kärleken.

Ett sista råd: föräldrar bör aldrig gräla inför barnen. För att lyckas med det räcker det att komma överens om det, med ett ord, en blick, en gest. Låt dem gräla senare, i en lugnare ton, om de inte är i stånd att låta bli. Atmosfären inom familjen måste präglas av att makarna håller sams, för det är en förutsättning för att barnen skall kunna få en djup och verkningsfull uppfostran. Barnen måste i föräldrarna kunna se exempel på hängivelse, uppriktig kärlek, ömsesidig hjälp och förståelse. Vardagens små obetydliga stridigheter får inte skymma för barnen föräldrarnas ömsesidiga kärlek.

Ibland tar vi oss själva på alltför stort allvar. Alla blir då och då arga, ibland därför att det är berättigat, andra gånger eftersom vi inte förstår att tukta oss själva. Det väsentliga är att visa att dessa förargelser inte ändrar på tillgivenheten och att familjeintimiteten återställs med ett leende. Med ett ord, föräldrarna skall leva i kärlek till varandra och till sina barn, för på så vis visar de sin kärlek till Gud.