Texter på ämnet

Kyskheten är möjlig

Alla har vi lidelser. Alla möter vi samma svårigheter, oavsett ålder, och därför måste vi kämpa. Minns vad den helige Paulus skrev: Datus est mihi stimulus carnis meae angelus Satanae, qui me colaphizet, jag har fått en tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig. Det är köttet som gör uppror, som en ängel från Satan som slår honom, för annars hade han blivit högfärdig.

Man kan inte leva ett rent liv utan Guds hjälp. Gud vill att vi skall vara ödmjuka och be om hans hjälp. Du måste förtröstansfullt bönfalla Jungfrun, nu, i din hjärtas ensamhet, utan ljudet av ord: "Moder, mitt stackars hjärta gör så dumma uppror … Om du inte skyddar mig …" Hon kommer att hjälpa dig att bevara det rent och att gå den väg som Gud har utstakat åt dig.

Mina söner, det krävs ödmjukhet, ödmjukhet. Låt oss lära oss att vara ödmjuka. För att bevara Kärleken är det nödvändigt att vara försiktig, att vaka uppmärksamt och att inte låta sig domineras av fruktan. Bland de klassiska författarna av andlig litteratur finns det många som jämför djävulen med en arg hund som hålls kedjad: om vi inte går för nära kommer den inte att bita oss, även om den ständigt skäller. Om ni odlar ödmjukheten i era själar, kommer ni säkerligen att undvika tillfällen, ni kommer att reagera modigt och fly; och ni kommer varje dag att söka hjälp från himlen, för att göra framsteg längs de förälskades stig.

Den som låtit sig fördärvas av köttets begär är andligt oförmögen att göra framsteg eller att utföra en god gärning, och är som en krympling som ligger vid sidan som en trasa. Har ni någonsin sett sjuka som lider av en fortskridande förlamning, som är helt hjälplösa och inte kan resa sig upp? Vissa kan inte ens röra huvudet. Samma sak händer på det övernaturliga planet med dem som inte är ödmjuka och fegt har hängivit sig åt åtrån. De ser inte, hör inte, förstår ingenting. Det är som om de vore förlamade och sinnesslöa. Var och en av oss bör åkalla Herren och hans moder och be att de skall göra oss ödmjuka och fast beslutna att fromt ta till det gudomliga botemedel som är bikten. Tillåt inte att en förruttnelsens smitthärd får fotfäste i era själar, oavsett hur liten den än är. Tala om den! Rinnande vatten är rent; när det blir stillastående bildar det pölar fulla med motbjudande smuts och det som varit dricksvatten blir en grogrund för småkryp.

Ni vet alla lika väl som jag att kyskheten är möjlig och en källa till glädje; ni vet även att den ibland kräver lite kamp. Låt oss än en gång lyssna till den helige Paulus: I mitt inre bejakar jag Guds lag, men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Ropa ännu högre om det behövs: men vi skall inte överdriva: Sufficit tibi gratia mea, min nåd är allt du behöver, svarar Herren oss.

Medlen för att segra

Låt oss se vilka medel vi kristna alltid förfogar över för att segra i vår kamp för att bevara oss kyska: inte som änglar, utan som sunda, starka, normala män och kvinnor! Jag högaktar änglarna av hela min själ, en djup vördnad förenar mig med denna Guds härskara; men jag tycker inte om att jämföra oss med dem, för änglarna har en annan natur än vi, och att likställa dessa båda vore en oordning.

I många miljöer har en liderlig stämning blivit allmänt förhärskande, vilken tillsammans med förvirringen i fråga om trosläran får många att rättfärdiga vilka perversioner som helst eller att åtminstone visa den mest likgiltiga tolerans för allt slags lättfärdiga seder.

Vi måste vara så rena som möjligt i fråga om kroppen, utan att vara rädda, för sexualiteten är något heligt och ädelt - deltagande i Guds skaparkraft -, skapad för äktenskapet. Och så, rena och utan fruktan, kommer ni att med ert uppträdande vittna om att den heliga renheten är möjlig och vacker.

Framför allt skall vi anstränga oss för att förfina vårt samvete, förkovra oss så mycket som möjligt tills vi är säkra på att vi inhämtat en god utbildning, och samtidigt skilja mellan ett finkänsligt samvete - som är en sann nåd från Gud - och ett samvete med skrupler, vilket är någonting helt annat.

Vårda er kyskhet med omsorg, och även de andra dygder som slår följe med kyskheten -anständigheten och blygsamheten - som skyddar den. Ta inte lätt på sådana regler som är så effektiva för att man skall kunna fortsätta att vara värdig att stå i Guds åsyn: att noga vaka över sinnena och hjärtat; att visa mod - modet att vara feg - för att undfly tillfället; att ofta ta emot sakramenten, i synnerhet den sakramentala bikten; fullständig uppriktighet i den personliga andliga vägledningen; samt ånger, botfärdighet och gottgörelse efter våra fel. Allt detta tillsammans med en öm andakt till vår Fru, så att hon för oss skall utverka ett heligt och rent liv som en gåva från Gud till oss.

Om man olyckligtvis skulle falla, bör man resa sig omedelbart. Med Guds nåd, som vi aldrig kommer att sakna om vi använder oss av medlen, skall man så snart som möjligt nå fram till ånger, ödmjuk uppriktighet och gottgörelse, så att ett tillfälligt nederlag förvandlas till en stor seger för Jesus Kristus

Vänj er även vid att låta kampen ske på platser som ligger långt från fortets murar. Man kan inte gå balansgång på gränsen till det onda: vi bör kraftfullt undvika indirekta viljehandlingar, vi bör förkasta den minsta brist på kärlek; och vi bör främja ivern efter ett ständigt och fruktbart kristet apostolat. Detta apostolat behöver den heliga renheten som grundval och det har dessutom renheten som en av sina mest karaktäristiska frukter. Dessutom bör vi alltid fylla tiden med ett intensivt och ansvarsfullt arbete och bemöda oss om att vara medvetna om Guds närvaro, för vi får aldrig glömma att vi har friköpts till ett högt pris och att vi är den helige Andes tempel.

Och vilka andra råd har jag att ge er? De metoder som kristna alltid använt sig av då de verkligen velat följa Kristus, samma metoder som de första som hänfördes av Jesus använde sig av. De umgicks ofta med Herren i Eukaristin, de åkallade den heliga Jungfrun som barn, de var ödmjuka, måttfulla, tuktade sina sinnen - förman bör inte titta på det man inte får önska, påpekade den helige Gregorius den store - och de gjorde bot.

Ni kanske säger att allt detta endast är en sammanfattning av det kristna livet. Man kan förvisso inte skilja renheten, som är kärlek, från vår tros väsen, som är [den teologala dygden] kärlek, en ständig förnyelse av förälskelsen i Gud som har skapat oss, som har återlöst oss och som ständigt håller oss vid handen, även om vi vid många tillfällen inte märker det. Han kan inte överge oss. Men Sion säger: "Herren har övergivit mig, Herren har glömt mig." Kan då en moder glömma sitt barn, så att hon inte har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glömma dig! Inger er inte dessa ord en oerhörd glädje?

Berätta först det ni skulle vilja att man inte kände till. Ned med den stumme demonen! Genom att vrida och vända på en liten fråga gör ni den till ett stort problem, det är som en snöboll som förvandlas till en lavin, och så blir ni fångade i problemet. Varför? Öppna era själar! Om ni är uppriktiga, garanterar jag att ni kommer att bli lyckliga, för lyckan består i att vara trogna den kristna vägen. Klarhet, enkelhet: det är absolut nödvändiga förutsättningar; vi måste öppna våra själar på vid gavel för att släppa in Guds sol och kärlekens klarhet.

För att göra avsteg från den fullständiga uppriktigheten måste man inte alltid ha ohederliga avsikter. Ibland räcker det med att samvetet tar fel. Vissa personer har bildat - eller snarare missbildat - sitt samvete så till den grad, att de anser att deras stumhet och brist på enkelhet är någonting riktigt. De anser att det är bra att tiga. Det händer även människor som har fått en utmärkt utbildning, som känner till det som rör Gud. Kanske är det därför som de finner skäl för att övertyga sig om att det är bäst att tiga. Men de har fel. Uppriktigheten är alltid nödvändig; inga bortförklaringar håller, även om de verkar vara goda.

Låt oss avsluta denna stunds samtal, under vilken du och jag har bett till vår Fader, och bönfalla Honom om att ge oss nåden att leva detta glada bejakande som är den kristna dygden kyskhet.

Vi ber Honom om det genom den obefläckade, alltid rena Marias förbön. Låt oss vända oss till henne - tota Pulchra! - med ett råd som jag gav redan för många år sedan till dem som kände sig oroliga i sin dagliga kamp för att vara ödmjuka, rena, uppriktiga, glada och generösa. Det verkar som om ditt livs alla synder rest sig hotfullt mot dig. Tappa inte modet. Ropa tvärtom till din moder, Jungfru Maria, med ett barns tro och tillit. Hon kommer att fylla din själ med ro.