Texter på ämnet

Det finns 3 punkter i »Guds vänner « vars ämne är Jungfru Maria  → mariansk fromhet .

Den ljuva kärlekens moder

Ego quasi vitis fructificavi…:jag är som vinrankan med den sköna blomningen, och mina blommor ger rik och härlig frukt. Dessa ord hörde vi i episteln. Må våra och alla kristnas själar uppfyllas av den ljuva väldoft som vördnaden för vår moder är, och må denna fromhet göra oss fullständigt uppfyllda av tillit till den som ständigt vakar över oss.

Ego mater pulchrae dilectionis et timoris, et agnitionis et sanctae spei: Jag är den ljuva kärlekens moder, fruktans och kunskapens och det heliga hoppets moder. Dessa lärdomar påminner oss Jungfru Maria om idag. Det är en lektion för att vi skall tillägna oss den ljuva kärleken, leva ett rent liv och ha ett känsligt och passionerat hjärta, så att vi lär oss att vara trogna i Kyrkans tjänst. Detta är inte vilken kärlek som helst: det är Kärleken. Här finns inga svek, ingen beräkning, ingen glömska. Det är en ljuv kärlek, för dess ursprung och mål är den trefaldigt helige Gud som är all Skönhet, all Godhet och all Storhet.

Men det talas även om fruktan. Jag kan inte föreställa mig någon annan fruktan än rädslan för att avlägsna sig från Kärleken. För Gud vår Herre vill inte att vi skall vara ynkryggar, räddhågsna eller urvattnat hängivna. Han vill att vi skall vara djärva, modiga, finkänsliga. Den fruktan som den heliga texten påminner oss om erinrar om ett annat klagomål i den heliga Skrift: Jag söker den jag har kär, men finner honom inte.

Detta kan hända om människan inte har förstått hela djupet i vad det innebär att älska Gud. Då kan det hända att hjärtat låter sig ryckas med av saker som inte leder till Herren. Och som en följd därav tappar vi Honom ur sikte. Andra gånger kan det vara Herren som gömmer sig: Han själv vet varför. Då uppmuntrar han oss att söka Honom med mera glöd och då vi finner Honom utropar vi lyckliga: Jag tar fatt honom och släpper honom inte.

I mig finns all tros och sannings nåd, allt hopp om liv och dygd. Med vilken vishet har inte Kyrkan satt dessa ord på vår moders läppar så att vi kristna inte skall glömma dem! Hon är tryggheten, kärleken som aldrig överger, den ständigt öppna tillflyktsorten, den hand som alltid smeker och tröstar.

En av antikens kyrkofäder skriver att vi bör se till att i vårt förstånd och i vårt minne bevara en tydlig bild av händelserna i Guds moders liv. Ni har säkert vid många tillfällen ögnat igenom kompendier i medicin, matematik eller andra ämnen som omfattar ett visst innehåll av grundläggande kunskap som kan behövas i vissa konkreta brådskande situationer och som utgör ett slags första hjälp som gör det möjligt att undvika att göra fel i det avhandlade ämnet.

Vår moder

Barn brukar, särskilt när de är små, ständigt förvänta sig något av sina föräldrar, men glömmer samtidigt sina skyldigheter som barn gentemot föräldrarna. Vi är barn, vanligtvis mycket egennyttiga sådana, även om detta handlande - som vi redan påpekat - inte verkar bekymra mödrar särskilt mycket, för de hyser tillräckligt mycket ömhet i sina hjärtan och älskar med bästa sortens kärlek: den som ger sig själv utan att förvänta sig något i gengäld.

Så är det även med den heliga Maria. Men idag, då vi firar hennes gudomliga moderskaps högtid, bör vi anstränga oss och rannsaka oss själva noggrannare. Våra brister i ömhet gentemot denna goda moder bör, om vi finner några sådana, smärta oss. Jag frågar er - och jag frågar mig själv - hur hedrar vi henne?

Låt oss återgå till våra vardagliga erfarenheter av umgänget med våra jordiska mödrar. Vad önskar de framför allt av sina barn, som är kött av deras kött och blod av deras blod? Deras största önskan är att ha dem nära sig. När barnen växer och det inte längre är möjligt för dem att befinna sig vid moderns sida, väntar modern otåligt på nyheter från dem och berörs djupt av allt som händer dem: från lätta sjukdomar till de viktigaste händelser som inträffar.