Texter på ämnet

Botgöringsanda

Försöker du redan fatta uppriktiga föresatser? Be Herren att han må hjälpa dig att göra det obekvämt för dig själv av kärlek till Honom; att med naturlighet lägga självtuktens renande väldoft till allt du gör; att förbrukas i hans tjänst utan att ställa till med spektakel, i det tysta, så som den blinkande evighetslampan förtärs i närheten av Tabernaklet. Om du just nu inte kommer på några konkreta sätt att uppfylla de gudomliga uppmaningar som knackar på ditt hjärtas dörr, hör då noga på.

Botgöring är att till punkt och pricka följa det tidsschema du har ställt upp för dig själv, även om kroppen gör motstånd eller förståndet försöker slingra sig undan genom att hänge sig åt overkliga dagdrömmar. Botgöring är att gå upp på utsatt tid. Och att inte skjuta upp, utan ett befogat skäl, den där uppgiften som du tycker är svårare eller mer ansträngande.

Botgöring är att kunna jämka samman dina förpliktelser mot Gud, andra och dig själv genom att vara så krävande gentemot dig själv att du lyckas få den tid som varje uppgift kräver. Du gör bot då du kärleksfullt underkastar dig din böneplan, även om du känner dig utmattad, lustlös eller likgiltig.

Botgöring är att alltid behandla andra ytterst kärleksfullt, till att börja med de dina. Det är att visa största hänsyn mot dem som lider, mot sjuka, mot dem som har det svårt. Det är att tålmodigt besvara besvärliga och störande personer. Det är att avbryta eller ändra våra planer då omständigheterna - andras goda och skäliga behov, framför allt - kräver det.

Botgöring är att med gott humör stå ut med dagens otaliga små motgångar; att inte avbryta en uppgift, även om du för tillfället inte känner samma iver som då du började; att tacksamt äta vad man serverar, utan att vara besvärlig och kräsen.

För föräldrar och, i allmänhet, för dem som skall leda eller utbilda andra, är botgöring att tillrättavisa när man måste, i enlighet med felets art och egenskaperna hos den person som behöver denna hjälp, fri från dum och sentimental subjektivitet.

Botgöringsandan gör att vi inte fäster oss oordnat vid våra storartade skisser över framtida projekt där vi redan har förutsett våra mästerstreck och våra förträffliga penseldrag. Vilken glädje ger vi inte Gud då vi villigt avstår från vårt klotter och kludd och låter Honom lägga till de penseldrag och färger som behagar Honom!

Se igen på ditt liv och be om förlåtelse för de olika detaljer som genast dyker upp inför ditt samvetes blick, för att du missbrukar tungan, för de tankar som ständigt kretsar kring dig själv, för att du tillåter dig att kritiskt döma andra, vilket så dumt oroar dig och gör dig rastlös och bekymrad… Ni kan vara mycket lyckliga! Herren vill att vi skall vara nöjda, berusade av glädje, då vi går längs samma lycksaliga väg som han gick! Vi känner oss olyckliga bara då vi envisas med att gå vilse och viker av på egoismens och sinnlighetens väg, och ännu värre blir det om vi viker av på hycklarnas väg.

En kristen bör vara äkta, sannfärdig och ärlig i alla sina gärningar. Hans uppträdande måste låta Kristi anda lysa igenom. Om det finns några i denna värld som är skyldiga att vara konsekventa, så är det de kristna, som har anförtrotts en gåva som skall ge avkastning, den sanning som befriar, som frälser. Fader, kanske du frågar mig, hur skall jag göra för att leva så uppriktigt? Jesus Kristus har givit sin Kyrka alla medel som är nödvändiga: han har lärt oss att be, att umgås med hans himmelske Fader; han har sänt oss sin Ande, den store Förbigångne, som verkar i vår själ; och han har lämnat oss sakramenten, synliga tecken på nåden. Använd dig av dessa medel! Gör ditt fromhetsliv intensivare! Be varje dag! Och avlägsna aldrig den ljuva tyngden av Herrens kors från dina axlar!

Det är Jesus som har uppmanat dig att följa Honom som en god lärjunge, för att du skall vandra genom livet och så den frid och glädje som världen inte kan ge. För att leva så - jag insisterar - får vi varken frukta livet eller döden, vi får inte fly från smärtan till varje pris, för smärtan är för en kristen alltid ett medel för rening och ett tillfälle för att verkligen älska medmänniskorna i de otaliga omständigheter som vardagen erbjuder.

Tiden för betraktelsen är över. Jag måste avsluta dessa överväganden, som jag har försökt att beveka din själ med för att få dig att svara genom att fatta några föresatser, få, men mycket konkreta. Kom ihåg att Gud vill att du skall vara glad och att om du själv gör vad som står i din makt, kommer du att vara lycklig, mycket lycklig, väldigt lycklig, även om du aldrig kommer att vara utan kors. Men korset är inte längre en schavott, det är den tron från vilken Kristus härskar. Och vid hans sida finns hans moder, som även är vår moder. Den heliga Jungfrun kommer att utverka den styrka åt dig som du behöver för att beslutsamt följa i hennes sons fotspår.

Men glöm inte att om vi umgås med Jesus, så kommer vi med säkerhet att stöta på hans kors. När vi överlämnar oss i Guds händer, tillåter han ofta att vi erfar smärta, ensamhet, motgångar, förtal, ärekränkning och hån, både inifrån och utifrån. Det är för att han vill forma oss till sin avbild och att vi skall likna Honom och han tolererar även att man kallar oss galna och tar oss för dumskallar.

Då är tiden inne att älska den passiva botgöringen som kommer - dold eller öppet och oförskämt - när vi minst anar det. Det saknas till och med inte sådana som skadar fåren med de stenar som de borde ha kastat på vargarna. Kristi följeslagare får i sitt kött erfara att de som borde älska Honom uppför sig på ett sätt som går från misstroende till fiendskap, från misstanke till hat. De ser på Honom med misstänksamhet, som på en lögnare, därför att de inte tror på att man kan ha en personlig relation till Gud, ett inre liv. Däremot visar de idel älskvärdhet och förståelse gentemot ateister och likgiltiga som vanligtvis är fräcka och oförskämda.

Herren kanske till och med tillåter att hans lärjungar blir attackerade med ett vapen som aldrig hedrar den som använder sig av det, nämligen personliga förolämpningar; med klyschor, som är det tendentiösa och brottsliga resultatet av massiv, lögnaktig propaganda: för inte alla är begåvade med en känsla för måtta och god smak.

Det är inte förvånande att de som förfäktar en osäker teologi och förslappad moral utan gränser, som ägnar sig åt tvivelaktiga liturgiska bruk enligt sina egna personliga nycker med en hippiedisciplin och oansvarigt ledarskap, sprider avundsjuka, misstroende, falska anklagelser, förolämpningar, förödmjukelser, skvaller och trakasserier av allt slag mot dem som uteslutande talar om Jesus Kristus och att de behandlar dessa illa.

Så skulpterar Jesus de sinas själar och ger dem samtidigt en djup inre frid och glädje, för de vet mycket väl att demonerna inte ens med hundra lögner kan få fram en enda sanning. Och han inger dem övertygelsen om att de bara kommer att finna ro då de beslutat sig för att inte söka den.

Då vi verkligen beundrar och älskar Jesu heliga mänskliga natur, kommer vi att upptäcka hans sår, det ena efter det andra. Under dessa smärtsamma och hårda tider av passiv rening, av ljuva och bittra tårar som vi försöker dölja bör vi gå in i vart och ett av de heliga såren för att rena oss och glädja oss över det återlösande blodet och ur det hämta vår styrka. Vi tar vår tillflykt till Honom likt duvorna som, enligt den heliga Skrift, i stormens timma, söker sitt skydd i klippväggarnas gömslen. Vi drar oss tillbaka till denna tillflyktsort för att finna Kristi närhet. Vi kommer att upptäcka att hans sätt att samtala är fridfullt, och hans ansikte vackert, därför att de som vet att hans röst är mild och angenäm är de som tagit emot Evangeliets nåd, vilket får dem att säga: "Du har det eviga livets ord."

Det heliga Korset

Iver att tillbedja, längtan efter att gottgöra i ljuvt lugn och i lidande. Detta uttalande av Jesus kommer att bli levande i våra liv: Den som inte tar sitt kors och följer efter mig, är inte värd att tillhöra mig. Och Herren framstår som ständigt mera krävande. Han begär av oss gottgörelse och bot, tills han får oss att uppleva den glödande längtan av att vilja leva för Gud, korsfäst tillsammans med Kristus. Men denna skatt förvarar vi i sköra och bräckliga lerkärl för att det skall synas att den väldiga kraften är Guds och inte vår.

Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad eller medellös. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.

Vi föreställer oss dessutom att Herren inte lyssnar på oss, att vi är lurade, att vi bara hör vår egen rösts monolog. Vi känner oss utan stöd på jorden och övergivna av himlen. Ändå är vår avsky för synden - även för mindre synder - både sann och verksam. Med en envishet som hos den kananeiska kvinnan, faller vi ödmjukt ned för Honom, tillbedjande och bönfallande: Herre hjälp mig. Mörkret kommer att fly, besegrat av Kärlekens ljus.

Nu är det dags att ropa: kom ihåg de löften du har gett mig, för att fylla mig med hopp; detta tröstar mig i min intighet och fyller mitt liv med styrka. Vår Herre vill att vi räknar med Honom i allt: vi ser med klarhet, att vi ingenting kan göra utan Honom, men att vi med Honom kan allt. Vårt beslut att alltid vandra i hans närvaro bekräftas.

Då Gud upplyser vårt förstånd, som verkar overksamt, förvissas vi om att om Skaparen värnar om alla - till och med om sina fiender - hur mycket mer skall han då inte värna om sina vänner! Vi blir övertygade om att det varken finns något ont eller några motgångar som inte leder till något gott: så tar en mer varaktig glädje och frid plats i vår själ, som inget mänskligt motiv kommer att kunna rycka ifrån oss. Dessa besök lämnar nämligen alltid kvar något av Honom själv hos oss, något gudomligt. Vi kommer att lovprisa Herren vår Gud, som har gjort så underbara ting i oss, och vi kommer att förstå att vi blev skapade med förmågan att äga en oändlig skatt.