Texter på ämnet

Tro och ödmjukhet

Nu är det den helige Matteus som berättar om en rörande händelse. En kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Vilken ödmjukhet! Hon tänkte nämligen: "Får jag bara röra vid hans kläder så blir jag hjälpt." Det saknas aldrig sjuka som ropar, som Bartimaios, med en stor tro, som inte drar sig för att bekänna sin tro med höga rop. Men se, längs Kristi väg finns det inte två likadana själar. Även denna kvinnas tro är stor, men hon ropar inte. Hon närmar sig utan att någon lägger märke till henne. För henne är det tillräckligt att röra vid en liten bit av Jesu kläder, för hon är säker på att hon kommer att bli botad. Knappast har hon gjort det, förrän vår Herre vänder sig om och tittar på henne. Han vet redan vad som händer i hennes hjärta; han har märkt hennes säkerhet: Var inte orolig, min dotter. Din tro har hjälpt dig.

Hon rörde försiktigt vid fållen på hans mantel, närmade sig med tro, trodde och visste att hon hade blivit botad … Om vi vill bli frälsta bör även vi röra vid Kristi klädnad med tro. Ser du hur vår tro skall vara? Ödmjuk. Vem är du, vem är jag, för att förtjäna Kristi kallelse? Vem är vi för att få vara så nära Honom? Han har givit oss ett tillfälle, som han gjorde med den där stackars kvinnan i folkmassan. Och inte bara för att röra vid en liten del av hans klädnad, eller snudda vid kanten, vid bården på hans mantel. Vi har Honom. Han utger sig fullständigt, med sin Kropp, sitt Blod, sin Själ och sin Gudom. Vi äter Honom varje dag, vi samtalar förtroligt med Honom, som man talar med sin far, som man talar med Kärleken. Och detta är sanning. Det är inte fantasier.

Vardagsliv och kontemplation

Låt oss återgå till det heliga Evangeliet, och dröja vid det som den helige Matteus berättar om i sitt 21:a kapitel. Han berättar att Jesus, när han var på väg tillbaka till staden, blev hungrig, och då han fick se ett fikonträd vid vägen gick han fram till det. Herre, vilken glädje det är att se dig hungrig, att se dig törstig vid brunnen i Sykar! Jag ser dig som perfectus Deus, perfectus homo: sann Gud, men sann människa, med kött som mitt. Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt för att jag aldrig skulle tvivla på att han förstår mig, på att han älskar mig.

Han var hungrig. När vi blir trötta - under arbetet, studierna, ett apostoliskt företag - när mörka moln sänker sig över horisonten, då skall vi vända blicken mot Kristus: mot den gode Jesus, den trötte Jesus, den hungrige och törstige Jesus. Herre, så väl du låter oss förstå dig! Så underbart du får oss att älska dig! Du visar dig för oss som vi själva är, i allt utom i synd: för att vi mycket påtagligt skall kunna förstå att vi tillsammans med dig kan övervinna våra onda böjelser, våra skulder. För varken trötthet, hunger, törst eller tårar är viktiga … Kristus blev trött, han hungrade, törstade, grät. Det viktiga är att kämpa - en älskvärd kamp, för Herren står alltid kvar vid vår sida - för att göra vår himmelske Faders vilja.

Vad är det då som förändras? Det som förändras är att det för själen - för Kristus har trätt in i den, på samma sätt som han steg upp i Petri båt - uppenbaras nya, vidsträcktare horisonter, en större vilja att tjäna och en okuvlig önskan att för alla varelser förkunna magnalia Dei, de underbara gärningar som Herren gör om vi låter Honom utföra dem. Jag skulle i samband med detta vilja påpeka att prästernas yrkesarbete - om man kan säga så - är ett gudomligt och offentligt ämbete som är så intensivt och omfattande att man i allmänhet kan säga att om en präst har tid över för arbete som inte är prästerligt arbete i egentlig bemärkelse, då kan han vara säker på att han inte uppfyller sitt ämbetes plikter.

Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar." De sade: "Vi följer med dig." De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden.

Jesus går nära förbi Apostlarna, nära förbi dessa människor som har ställt sig till hans förfogande, och de inser det inte. Hur ofta befinner sig inte Kristus inte bara nära oss, utan rentav inuti oss; och vi lever ett så mänskligt liv! Kristus är nära, och vi som är hans barn ägnar Honom inte ens ett tillgivet ögonkast, ett kärleksfullt ord, en enda god gärning.

Kristi heliga mänskliga natur

Hur skall vi kunna övervinna dessa hinder? Hur skall vi lyckas befästa oss i det beslut som nu börjar kännas mycket tungt? Genom att låta oss inspireras av det föredöme som den heliga Jungfrun, vår moder visar oss. Det är en mycket bred väg som med nödvändighet går genom Jesus.

För att närma oss Gud måste vi gå den rätta vägen, som är Kristi heliga mänskliga natur. Därför rekommenderar jag alltid att läsa böcker som handlar om vår Herres lidande. Dessa skrifter, fulla av uppriktig fromhet, får oss att tänka på Guds Son, människa liksom vi och samtidigt sann Gud, som älskar oss och lider i sitt kött för världens frälsning.

Tänk även på en av de djupast rotade andakter som finns bland de kristna, att be den heliga Rosenkransen. Kyrkan uppmuntrar oss att betrakta dess mysterier, så att Herrens beundransvärda föredöme - under hans trettio år i det fördolda, under hans tre år av förkunnelse, och under hans förnedrande lidande och ärorika uppståndelse - inpräglas i vårt huvud och i vår fantasi, tillsammans med Marias glädje, smärta och ära.

Att följa Kristus: det är hemligheten. Att följa Honom så nära, att vi lever med Honom som de första tolv gjorde; så nära att vi identifierar oss med Honom. Det kommer inte att dröja länge tills vi kan säga att vi har iklätt oss Jesus Kristus vår Herre, om vi inte sätter upp några hinder i vägen för nåden. Vår Herre kommer att avspeglas i vårt uppträdande, liksom i en spegel. Om spegeln är som den bör vara, kommer den att återge vår Frälsares älskvärda anlete, utan att förvanska det, utan att göra det till en karikatyr. De andra kommer då att få möjlighet att beundra Honom, att följa Honom.

I detta försök att identifiera sig med Kristus, har jag urskilt fyra olika steg: att söka Honom, att finna Honom, att umgås med Honom, att älska Honom. Kanske inser ni att ni befinner er i den första etappen. Sök Honom då med hunger, sök Honom i ert eget inre, av alla era krafter. Om ni handlar med denna uthållighet, vågar jag garantera att ni redan har träffat Honom och att ni börjat umgås med Honom och älska Honom, och att ha ert hemland i himlen.

Jag ber till Herren, att vi i våra själar må nära den enda ädla ambition som är mödan värd: att vandra tillsammans med Jesus Kristus, som hans välsignade moder och den helige patriarken Josef gjorde, med längtan, med offervilja, utan att försumma något. Vi kommer att bli delaktiga i den gudomliga vänskapens lycka - i en inre samling som är förenlig med våra yrkesmässiga och medborgerliga plikter - och vi kommer att vara Honom tacksamma för den finkänslighet och klarhet med vilken han lär oss att uppfylla vår himmelske Faders vilja.

Då vi verkligen beundrar och älskar Jesu heliga mänskliga natur, kommer vi att upptäcka hans sår, det ena efter det andra. Under dessa smärtsamma och hårda tider av passiv rening, av ljuva och bittra tårar som vi försöker dölja bör vi gå in i vart och ett av de heliga såren för att rena oss och glädja oss över det återlösande blodet och ur det hämta vår styrka. Vi tar vår tillflykt till Honom likt duvorna som, enligt den heliga Skrift, i stormens timma, söker sitt skydd i klippväggarnas gömslen. Vi drar oss tillbaka till denna tillflyktsort för att finna Kristi närhet. Vi kommer att upptäcka att hans sätt att samtala är fridfullt, och hans ansikte vackert, därför att de som vet att hans röst är mild och angenäm är de som tagit emot Evangeliets nåd, vilket får dem att säga: "Du har det eviga livets ord."