Texter på ämnet

Inre liv: Det är ett krav som ingår i det kall som Mästaren har ingjutit i varje människas själ. Vi skall vara heliga från topp till tå, om uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar. Tänk dessutom på att när Herren vänder sin blick mot oss och ger oss sin nåd för att vi skall kämpa och uppnå helighet i världen, ålägger Han oss även att verka apostoliskt. Ni måste förstå att, som en av kyrkofäderna påpekar, vår omsorg om människornas själar även mänskligt sett följer som en naturlig konsekvens av vår kallelse: När ni märker att något har varit till nytta för er så vill ni dela med er av det till andra. Därför måste ni även önska att andra skall följa med er längs Herrens vägar. Om ni är på väg till torget eller badhusen och träffar någon som inte har någonting att göra, så föreslår ni att ni skall gå dit tillsammans. Tillämpa denna jordiska vana på det andliga planet, så kommer ni inte att gå till Gud ensamma.

Om vi inte vill slösa bort tiden i onödan - inte heller med falska ursäkter om de yttre svårigheter vi möter i vår omgivning, för sådana har det funnits gott om alltsedan kristendomens första tid - måste vi vara mycket medvetna om att Jesus Kristus har velat att effektiviteten av våra ansträngningar för att få med oss människorna i vår omgivning i vanliga fall skall vara direkt beroende av vårt inre liv. Kristus har ställt upp heligheten som ett nödvändigt villkor för ett fruktbart apostolat: rättare sagt, strävan efter att vara trogna, för heliga blir vi aldrig här på denna jord. Det verkar otroligt, men Herren och våra medmänniskor behöver vår absoluta trohet, utan förbehåll eller förskönande omskrivningar. De behöver vår trohet till det yttersta, utan medelmåttighet och kompromisser, att vi fullt ut lever vårt kristna kall och utövar det med fullständigt ansvar av hela vårt hjärta.

Yrkeslivets värde som exempel

Vi får inte begå misstaget att tro att apostolat inte är mer än att visa upp att man utför vissa fromhetsövningar. Du och jag är kristna men vi är även - samtidigt och i en oskiljaktig enhet - medborgare och arbetare som har vissa tydliga plikter som vi måste uppfylla exemplariskt om vi verkligen vill helga oss. Det är Jesus Kristus som manar oss: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa, sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Yrkesarbetet - oavsett vilket - blir ett ljus som lyser för era kollegor och vänner. Därför brukar jag upprepa för dem som ansluter sig till Opus Dei, och påståendet gäller för alla er som lyssnar på mig: jag har inte någon glädje av att någon påstås vara en god son till mig - en god kristen - om det samtidigt sägs att han är en dålig skomakare! Om han inte anstränger sig för att lära sig sitt yrke väl eller att utföra sitt arbete omsorgsfullt kommer han varken att kunna helga det eller offra det åt Herren; att helga sitt vanliga arbete är själva kärnan i en äkta spiritualitet för oss som - försjunkna i timliga verksamheter - är fast beslutna att umgås med Gud.

Kämpa mot det överdrivna eftergivenhet som var och en brukar visa mot sig själv: var krävande mot er själva! Ibland tänker vi alltför mycket på hälsan, på att vila, vilket man inte får försumma just för att det är nödvändigt för att kunna återgå till arbetet med förnyade krafter. Men vila - det skrev jag redan för många år sedan - är inte att inte göra någonting alls. Det är att koppla av med verksamhet som kräver mindre ansträngning.

Vid andra tillfällen är vi, med falska ursäkter, alltför bekväma och glömmer det välsignade ansvar som vilar på våra axlar, vi nöjer oss med att klara skivan, vi låter oss dras med av krystade svepskäl för att rulla tummarna, medan Satan och hans bundsförvanter aldrig tar semester. Lyssna noga till vad den helige Paulus skrev till de kristna som arbetade som slavar och begrunda det: han uppmanade dem att lyda sina herrar, inte som inställsamma ögontjänare, och tillade: var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja. Tjäna villigt och glatt, det gäller ju Herren och inte människor. Vilket utmärkt råd som även du och jag bör följa!

Låt oss be vår Herre Jesus Kristus om ljus och hjälp för att i varje ögonblick upptäcka den gudomliga mening som förvandlar vårt yrkeskall till grunden för vår kallelse till heligheten och till det nav som denna kallelse kretsar kring. I Evangeliet kan ni läsa att Jesus var känd som faber, filius Mariae, hantverkaren, Marias son: även vi måste med helig stolthet visa i handling att vi är arbetare, arbetande män och kvinnor!

Eftersom vi alltid bör uppföra oss som Guds sändebud, måste vi vara väl medvetna om att vi inte tjänar Honom lojalt när vi överger vårt arbete, när vi inte är lika hängivna och självuppoffrande som våra medmänniskor då vi uppfyller våra yrkesplikter, när det finns skäl att utpeka oss som slöa, opålitliga, lättsinniga, slarviga, lata, odugliga … Den som missköter dessa plikter, som kan förefalla vara mindre viktiga, kommer nämligen knappast att kunna segra i de plikter som hänför sig till det inre livet och som med säkerhet är svårare. Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig även i stort.

Jag talar inte om påhittade ideal. Jag talar om en mycket konkret verklighet, som är av grundläggande betydelse och som kan förvandla även miljöer som kan tyckas vara de mest hedniska och fientligt inställda till Guds krav, på samma sätt som skedde i början av frälsningens tidevarv. Begrunda dessa ord av en anonym författare från den tiden, som sammanfattar vår kallelses storhet med följande ord: Vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. Själen är spridd i alla kroppens lemmar och de kristna i alla världens städer. Själen bor ju i kroppen men är inte av kroppen; de kristna bor också i världen men är inte av världen. Osynlig förvaras själen i den synliga kroppen; och de kristna är kända där de lever i världen, men deras gudsdyrkan är osynlig (…) Själen bor, fastän odödlig i den dödliga kroppen; och de kristna bor som främlingar i det förgängliga, medan de väntar på oförgängligheten i himlen. När själen far illa i fråga om mat och dryck förkovras den; så förökas också de kristna för var dag, fastän de bestraffas. I en så viktig ställning har Gud satt dem, och de har inte rätt att överge den.

Vi skulle därför gå vilse om vi skulle strunta i de timliga angelägenheterna: även i dessa väntar Gud på oss. Ni kan vara säkra på att vi människor skall närma oss Gud genom de händelser i vardagslivet som Försynen i sin oändliga vishet befaller eller tillåter. Vi kommer inte att uppnå detta mål om vi inte anstränger oss för att avsluta våra uppgifter väl, om vi inte ivrigt håller ut vid det arbete vi påbörjat med mänsklig och övernaturlig glädje, om vi inte utövar vårt yrke som den bäste och om det är möjligt - jag tror att om du verkligen vill det, så är det möjligt - bättre än den bäste, för vi kommer att använda alla hederliga världsliga medel och de andliga medel som behövs för att erbjuda vår Herre ett ypperligt och fulländat arbete, ett fullbordat filigran.

Possumus!, vi kan vinna även det här slaget, med Guds hjälp. Ni kan vara övertygade om att det inte är svårt att förvandla arbetet till en dialog i bön. Så snart som du uppoffrar det och skrider till verket, lyssnar Gud redan och uppmuntrar dig. Vi kommer att bli kontemplativa människor mitt i vårt dagliga arbete! För vi är säkra på att han ser oss samtidigt som han ber oss att övervinna oss själva ännu en gång: en liten uppoffring, ett leende mot en person som kommer olägligt, att börja med den arbetsuppgift som är minst givande men mest brådskande, att vårda detaljer i fråga om ordning, att uthålligt uppfylla vår plikt, trots att den lätt skulle kunna lämnas åt sidan, att inte lämna till morgondagen det vi skall avsluta idag. Och allt detta för att glädja Honom, Gud vår Fader! På ditt skrivbord, eller på något diskret ställe som inte väcker uppmärksamhet men som du kan använda som väckarklocka för din kontemplativa anda, kan du sätta ett krucifix, som för din själ och ditt sinne är den handbok i vilken du lär dig tjäna.

Om du bestämmer dig för att slå in på denna kontemplativa väg - utan konstigheter, utan att lämna världen, mitt uppe i dina vanliga göromål - kommer du genast att känna dig som en vän till Mästaren, med det gudomliga uppdraget att öppna upp jordens gudomliga stigar för hela mänskligheten. Ja, med ditt arbete kommer du att bidra till att Kristi rike utsträcks i alla världsdelar. Och arbetstimmarna kommer att gå, den ena efter den andra, timmar som du uppoffrar för avlägsna länder som håller på att födas i tron, för folken i öststaterna som brutalt förhindras från att i frihet utöva sin tro, för de länder med gamla kristna traditioner där Evangeliets ljus förefaller ha fördunklats och där människorna försöker kämpa sig fram genom okunskapens mörker … Vilket värde får då inte den arbetstimmen!, när du med samma iver fortsätter en liten stund till, några minuter till, ända tills uppgiften är slutförd. På ett praktiskt och enkelt sätt kommer du att förvandla kontemplationen till apostolat, du kommer att känna det som ett tvång som uppstår i ditt hjärta, som slår i samma takt som vår Herres Jesu Kristi ljuvliga och barmhärtiga hjärta.

Apostolat i det vanliga livet

Låt oss nu betrakta den där andra fiskfångsten, efter Jesu Kristi lidande och död. Petrus har förnekat Mästaren tre gånger och gråtit av ödmjuk smärta; tuppen som gol påminde honom om Herrens varning och han har bett om förlåtelse ur djupet av sin själ. Medan han väntar, ångerfull, på att löftet om återuppståndelsen skall gå i uppfyllelse, utövar han sitt yrke och går och fiskar. I fråga om detta fiske, frågar man oss ofta varför Petrus och Sebedaios söner återvände till de uppgifter de hade innan Herren kallade dem. De var ju nämligen fiskare när Jesus sade till dem: följ mig, jag skall göra er till människofiskare. Till dem som förvånas över detta handlande, skall man svara att det inte var förbjudet för Apostlarna att utöva sitt yrke, då det var legitimt och hederligt.

Apostolatet, denna iver som förtär en vanlig kristens inre, är inte någonting som skiljer sig från det vardagliga arbetet: det hör ihop med arbetet, som blir till ett tillfälle att personligt möta Kristus. I detta arbete, då vi anstränger oss sida vid sida med våra kollegor, våra vänner, våra släktingar, och delar deras intressen, kan vi hjälpa dem att nå fram till Kristus, som väntar på oss på sjöns strand. Innan vi blev apostlar, var vi fiskare. Efter att ha blivit apostlar är vi fortfarande fiskare. Vi har samma yrke, dessförinnan och därefter.

Vad är det då som förändras? Det som förändras är att det för själen - för Kristus har trätt in i den, på samma sätt som han steg upp i Petri båt - uppenbaras nya, vidsträcktare horisonter, en större vilja att tjäna och en okuvlig önskan att för alla varelser förkunna magnalia Dei, de underbara gärningar som Herren gör om vi låter Honom utföra dem. Jag skulle i samband med detta vilja påpeka att prästernas yrkesarbete - om man kan säga så - är ett gudomligt och offentligt ämbete som är så intensivt och omfattande att man i allmänhet kan säga att om en präst har tid över för arbete som inte är prästerligt arbete i egentlig bemärkelse, då kan han vara säker på att han inte uppfyller sitt ämbetes plikter.

Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: "Jag ger mig ut och fiskar." De sade: "Vi följer med dig." De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden.

Jesus går nära förbi Apostlarna, nära förbi dessa människor som har ställt sig till hans förfogande, och de inser det inte. Hur ofta befinner sig inte Kristus inte bara nära oss, utan rentav inuti oss; och vi lever ett så mänskligt liv! Kristus är nära, och vi som är hans barn ägnar Honom inte ens ett tillgivet ögonkast, ett kärleksfullt ord, en enda god gärning.

Dessutom: vem har sagt att man måste göra ovanliga eller underliga saker för att tala om Kristus och sprida hans lära? Lev ditt vanliga liv; arbeta där du befinner dig, se till att uppfylla ditt stånds plikter, att avsluta de uppgifter du skall utföra inom ditt yrke väl, se till att utvecklas och bli bättre för varje dag som går. Var lojal, förstående med människorna i din omgivning och krävande mot dig själv. Öva självtukt och var glad. Detta kommer att vara ditt apostolat. Och utan att du själv, som är medveten om ditt elände, kommer att förstå varför, så kommer folk att söka upp dig och med ett naturligt och enkelt samtal - på väg hem från arbetet, när familjen samlas, på bussen, under en promenad, var som helst - kommer ni att tala om den oro som finns i vars och ens hjärta, även om vissa ibland inte vill inse det: de kommer att förstå denna oro bättre när de börjar söka Gud på allvar.

Be Maria, Regina apostolorum, att hjälpa dig, så att du bestämmer dig för att dela den iver att så och fiska som ryms i hennes Sons hjärta. Jag garanterar att om du börjar, så kommer du att i likhet med de galileiska fiskarna få se din båt full. Och du kommer att få se Kristus på stranden, väntande på dig. För fisket är hans.