Texter på ämnet

Små saker och barnaskapets liv

Det gör mig mycket ont när jag får veta att det finns katoliker - Guds barn som genom dopet är kallade att vara en andre Kristus - som dövar sina samveten med en formalistisk fromhet, med en religiositet som får dem att be då och då, och bara om de tror att det kan vara till nytta! De går i mässan påbjudna dagar - och inte ens alla - medan de punktligt ser till att ha en mätt mage och äter på fasta tider; de är beredda att ge efter i trosfrågor mot en tallrik linssoppa (*), bara de inte måste ge upp en viss position … Och sedan, helt fräckt, utan att bry sig om huruvida de väcker anstöt, kallar de sig kristna för att komma upp sig. Nej! Det räcker inte med att kalla sig kristen för att vara det. Jag vill att ni skall vara kristna av kött och blod, helgjutna kristna. För att bli det måste ni konsekvent leta efter lämplig andlig näring.

Av personlig erfarenhet vet ni - och ni har hört mig upprepa det många gånger för att ni inte skall tappa modet - att det inre livet består i att varje dag börja och börja om. Och i era hjärtan upplever ni, som jag i mitt, att vi ständigt måste kämpa. I samvetsrannsakan har ni säkert märkt - det händer även mig: förlåt att jag talar om mig själv, men medan jag talar med er går jag även igenom min själs behov med Herren - att ni upprepade gånger lider små nederlag som ni ibland tycker är enorma, för ni ser dem som tecken på en uppenbar brist på kärlek, hängivelse, offervilja och finkänslighet. Främja viljan att gottgöra med en uppriktig ånger, men förlora inte er frid.

(*) Jfr 1 Mos 25:29-34.

Under 1940-talets första år åkte jag ofta till Valencia. På den tiden hade jag inga mänskliga medel och tillsammans med dem som - i likhet med er nu - uppsökte mig, stackars präst, bad jag där det var möjligt, vissa kvällar på en enslig strand. Likt Mästarens första vänner - minns ni? Den helige Lukas skriver att då han lämnade Tyros tillsammans med Paulus för att fara vidare till Jerusalem följde alla, också kvinnor och barn oss ut på stranden. Vi knäböjde på stranden och bad.

En kväll då det redan hade hunnit bli sent och solnedgången var underbar, såg vi en båt som närmade sig stranden. Ur den steg några män i land. De var mörka, starka som klippor, blöta, barbröstade, så brända av solen att de såg ut att vara av brons. Ur vattnet började de dra upp ett nät som släpade efter båten, fyllt av fiskar som glänste som silver. De drog nätet ivrigt och med stor kraft, med fötterna nedsjunkna i sanden. Plötsligt kom en liten pojke fram, även han mycket solbränd. Han gick fram till repet, tog tag i det med sina små händer och började dra det, uppenbart tafatt. Fiskarna, hårdföra, allt annat än kultiverade människor, måste ha känt sig djupt rörda, för de tillät den lille att hjälpa till. De skickade inte iväg honom, trots att han måste ha varit till mer besvär än hjälp.

Jag tänkte på er och på mig. På er, som jag då ännu inte kände, och på mig, på hur vi drar vårt rep varje dag, i så många olika avseenden. Om vi ställer oss inför Gud vår Herre som den där lille pojken, övertygade om vår svaghet men beredda att bistå hans planer, kommer vi lättare att nå målet. Vi kommer att dra ett överfullt nät ända upp på stranden, för när våra krafter inte räcker till, kommer Gud till vår undsättning med sin makt.

Fånga rävarna åt oss, de små rävarna, som härjar i vingårdarna, våra vingårdar som går i blom. Trogna i det lilla, mycket trogna i det lilla. Om vi försöker anstränga oss för att vara det, kommer vi även att lära oss att med förtröstan ta vår tillflykt till Jungfru Marias famn som hennes barn. Påminde jag er inte i början om att vi inte är så gamla, att vi bara har så många år på nacken som det har gått sedan vi bestämde oss för att umgås nära med Gud? Det är rimligt att vi i vårt elände och vår ringhet söker oss närmare Guds moder, hon som även är vår moder, i hennes heliga storhet och renhet.

Jag kan även berätta en verklig anekdot för er, för det har redan gått många, väldigt många, år sedan den inträffade och den kommer att ge er något att begrunda genom sin chockerande och osminkade uppriktighet. Jag ledde en reträtt för präster från olika stift. Jag sökte upp dem med tillgivenhet och intresse, för att de skulle få tillfälle att tala, lätta sitt samvete, för även vi präster behöver en broders råd och hjälp. Jag började prata med en av dem, som var något råbarkad men mycket ädel och uppriktig. Jag retade honom lite, försynt men tydligt, för att läka något sår som kanske kunde finnas i hans hjärta. Plötsligt avbröt han mig med ungefär de här orden: Jag avundas verkligen min åsna. Den har tjänstgjort i sju församlingar och det går inte att säga ett ont ord om den. Om jag ändå hade tjänat lika väl som den!

Kanske - rannsaka dig grundligt - förtjänar inte vi heller att hyllas som den där landsortsprästens åsna. Vi har arbetat mycket, innehaft den ena eller den andra ansvarsfulla posten, du har triumferat i den ena eller den andra världsliga angelägenheten… men, i Guds närvaro, hittar du verkligen ingenting som du borde beklaga? Har du verkligen försökt att tjäna Gud och dina bröder människorna, eller har du främjat din egoism, din personliga ära, dina ambitioner, din uteslutande jordiska, sorgligt förgängliga, framgång?

Om jag talar lite kärvt till er, så är det för att jag ännu en gång vill göra en mycket ärligt menad akt av ånger och för att jag skulle vilja att även var och en av er bad om förlåtelse. Då vi ser vår otrohet, våra många misstag, vår svaghet, vår feghet - var och en sin egen - skall vi av allt vårt hjärta upprepa Petri ångerfulla utrop: Domine, tu omnia nosti, tu scis quia amo te! Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig, trots mitt elände! Och jag vågar tillägga: du vet att jag älskar dig just på grund av mitt elände, för det gör att jag lutar mig mot dig som är styrkan: quia Tu es, Deus, fortitudo mea. ¹ Och från den utgångspunkten kan vi börja om.

Frihet och hängivelse

Guds kärlek är en svartsjuk kärlek; Han nöjer sig inte om man går Honom till mötes med villkor. Han väntar otåligt på att vi skall hänge oss helt och fullt, att vi inte skall spara dunkla vinklar och vrår i hjärtat som inte kan nås av nådens och de övernaturliga gåvornas lycka och glädje. Ni kanske tänker så här: att svara ja till denna exklusiva kärlek, är kanske inte det att förlora friheten?

Med hjälp från Herren, som leder denna stund av bön, och med hans ljus, hoppas jag att detta ämne kommer att bli ännu mer klargjort för er och för mig. Var och en av oss har någon gång erfarit att det medför smärta och trötthet att tjäna vår Herre Jesus Kristus. Att förneka denna sanning skulle innebära att man inte mött Gud. Men en förälskad själ vet att denna smärta, när den kommer, bara är ett övergående intryck och upptäcker snart att tyngden är lätt och bördan ljuv, eftersom det är Han som bär den på sina axlar, på samma sätt som Han omfamnade träpålen när vår eviga lycka stod på spel. Men det finns människor som inte förstår, som gör uppror mot Skaparen - ett maktlöst, futtigt och sorgligt uppror - och som blint upprepar den onödiga klagan som återges i psalmen: Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor. De drar sig för att med hjältemodig tystnad, naturligt, utan glans och utan klagan uppfylla varje dags hårda uppgift. De förstår inte att Guds vilja, även när den verkar smärtsam och dess krav sårar, är fullt överensstämmande med vår frihet som bara står att finna i Gud och hans planer.

För att uppnå detta mål måste vi handla av kärlek, inte som om vi tvingades bära tyngden av ett straff eller av en förbannelse: Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom. Om vi handlar så, kommer vi att slutföra våra uppgifter på ett fulländat sätt och fylla vår tid, vi kommer att vara redskap som är förälskade i Gud, medvetna om det stora ansvar som Herren har låtit oss axla och om hans förtroende för oss, trots våra personliga svagheter. Då du kan räkna med Guds styrka, bör du i all din verksamhet handla som en människa som uteslutande drivs av kärlek.

Men vi får inte blunda för verkligheten och nöja oss med att inta en naiv och ytlig attityd som får oss att tro att vi har en lättframkomlig väg framför oss och att det räcker med ärliga avsikter och brinnande iver att tjäna Herren för att gå den. Var så säkra, under årens lopp - kanske förr än vi anar - kommer det att uppstå särskilt svåra situationer som kommer att kräva mycket offervilja och ännu generösare självutgivelse. Främja därför hoppets dygd och gör Apostelns utrop till ditt: Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Meditera, med trygghet och frid, över hur det kommer att vara att uppleva Guds oändliga kärlek strömma över oss stackars varelser. Det är hög tid att du i dina vanliga göromål utövar tron, uppväcker hoppet, upptänder kärleken; det vill säga att du aktiverar de tre teologala dygderna som får oss att genast - utan att hyckla eller smussla, utan att försöka slingra oss - göra oss av med varje slags tvivelaktigt beteende i yrkeslivet och i vårt inre liv.

Åt var och en sitt

Läs uppmärksamt scenen ur Evangeliet, så att ni kan dra nytta av de underbara lärdomar i fråga om dygder som skall upplysa vårt handlande. Efter den hycklande och insmickrande inledningen, redogör fariséerna och Herodesanhängarna för problemställningen: Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?Lägg noga märke - skriver den helige Johannes Chrysostomos - till deras list; de säger inte "förklara för oss vad som är gott, lämpligt och tillåtet", utan "säg oss vad du anser". De var besatta av önskan att förråda honom och att göra honom förhatlig för den politiska makten.Jesus märkte deras onda avsikt och sade: "Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med." De räckte honom en denar, och han frågade: "Vems bild och namn är det här?" - "Kejsarens", svarade de. Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Ni ser att dilemmat är lika gammalt som Mästarens svar är klart och otvetydigt. Det finns inte - det existerar inte - någon motsättning mellan att tjäna Gud och att tjäna människorna; mellan att utöva våra civila rättigheter och skyldigheter och våra religiösa sådana; mellan engagemanget för att bygga och förbättra den världsliga staden och övertygelsen om att vi går igenom denna värld som längs en väg som för oss till det himmelska fäderneslandet.

Även här framträder den koherenta livshållning som - jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa det - är ett nödvändigt villkor för dem som försöker helga sig mitt i de vardagliga händelserna i sitt arbete, i sina relationer inom familjen och i samhället. Jesus tillåter ingen sådan uppdelning: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Det exklusiva val av Gud som den kristne gör när han fullt ut besvarar sin kallelse, driver honom att hänföra allt till Herren och att samtidigt även ge sin nästa allt det som rättvisan kräver.