Texter på ämnet

Jag tänker ibland på dem bland er som, trots att åren går, ännu fortsätter att drömma fåfänga och barnsliga drömmar som Tartarin av Tarascon (*)- om att jaga lejon i hemmets korridorer, där det på sin höjd finns någon råtta. När jag tänker på sådana personer, vill jag återigen påminna er om hur stort det är att söka det gudomliga i det trogna uppfyllandet av vardagens vanliga plikter, med den kamp som fyller Herren med glädje och som bara Han och var och en av oss känner till.

Ni kan vara övertygade om att ni som regel inte kommer att utföra några glänsande stordåd - om inte annat så för att det helt enkelt inte brukar inträffa några tillfällen till sådana i vardagslivet. Däremot har ni alltid tillräckligt många tillfällen att visa er kärlek till Jesus Kristus i det lilla och normala. Även i det lilla - påpekar den helige Hieronymus - visar sig själens storhet. Vi beundrar Skaparen inte bara för himlen och jorden, solen och havet, elefanterna, kamelerna, oxarna, hästarna, leoparderna, björnarna och lejonen, utan även för de minsta varelserna som myrorna, myggorna, flugorna, maskarna och andra sådana varelser som vi snarare känner igen till utseendet än till namnet: såväl i det stora som i det lilla hänförs vi av Skaparens mästerlighet. Och på samma sätt lägger en människa som hänger sig till Gud samma vikt vid små saker som vid stora.

(*) Tartarin av Tarascon - en bok av den franske författaren Alphonse Daudet (1840-1897).

Naturlighet och enkelhet är två underbara mänskliga dygder som gör att människan kan ta emot Kristi budskap. Och tvärtom, allt som är tillkrånglat och komplicerat, alla de turer man kan göra kring sig själv utgör en mur som ofta hindrar att man kan höra Herrens röst. Minns vad Kristus förebrår fariséerna för: de har försatt sig i en snårig värld där det krävs att man betalar tionde på mynta, dill och kummin men samtidigt har de övergivit lagens väsentligaste skyldigheter, rättvisan och tron; de anstränger sig för att sila allt vad de dricker för att inte en mygga skall slinka igenom, men de sväljer kameler.

Nej! Varken det ädla liv som den lever som - utan egen förskyllan - inte känner Jesus Kristus eller det liv som den kristne lever måste vara underliga, konstiga. Dessa mänskliga dygder som vi betraktar idag leder alla till samma slutsats. En sann människa är den som anstränger sig för att vara sannfärdig, lojal, uppriktig, stark, måttfull, generös, fridfull, rättvis, arbetsam, tålmodig. Att uppföra sig så kan vara svårt, men aldrig konstigt. Om några blir förvånade beror det på att de ser med grumlade ögon som förmörkats av en hemlig feghet och bristande kraftfullhet.

När vi hör talas om högmod tänker vi kanske på ett despotiskt, dominerande uppträdande: ljudet av folkmassans jubel och segraren som går förbi, lik en romersk kejsare under triumfbågen som nästan böjer huvudet av fruktan för att hans ärorika panna skall slå i den vita marmorn.

Låt oss vara realistiska: den sortens högmod finns bara hos personer med en sjuk fantasi. Vi måste kämpa mot andra, mer subtila och oftare förekommande former av högmod: den stolthet som får oss att föredra våra egna framgångar framför andras; fåfänga i samtal, tankar och gester; en nästan sjuklig snarstuckenhet som gör att vi känner oss förolämpade av ord och handlingar som inte på något sätt är kränkande.

Allt detta kan vara, och är, vanligt förekommande frestelser. Det finns personer som anser sig själva vara sin omgivnings sol och mittpunkt. Allt måste kretsa kring dem. Och då händer inte sällan att de i sin sjukliga iver till och med låtsas lida, vara ledsna eller sjuka för att andra skall ta hand om och pyssla om dem.

Det är fantasin som orsakar de flesta konflikter som uppstår i många människors inre liv: "Vad kan de ha sagt, vad tänker de, vad anser de om mig…" Och den stackars människan lider till följd av sin sorgliga fåfänga av misstankar som inte har någon grund i verkligheten. I detta olycksaliga äventyr är en sådan person ständigt bitter och en källa till obehag för andra: allt detta sker för att personen i fråga inte förmår vara ödmjuk, inte har lärt sig att glömma sig själv för att istället ge sig själv, generöst, till att tjäna andra av kärlek till Gud.