Texter på ämnet

Låt oss ägna en stund åt att betrakta mässtexterna för denna dag, tisdagen i passionsveckan, för att lära oss att skilja mellan gott gudomliggörande och ont gudomliggörande. (*) Vi skall tala om ödmjukhet, eftersom det är den dygd som hjälper oss att samtidigt känna igen såväl vårt elände som vår storhet.

Vårt elände är alltför tydligt. Jag avser inte naturliga begränsningar, alla de stora ambitioner som en människa kanske drömmer om men som hon ändå aldrig kommer att förverkliga, om så bara på grund av tidsbrist. Jag tänker på det onda vi gör, på våra fall, våra fel som vi inte undviker trots att vi skulle kunna undvika dem. Vi erfar ständigt vår personliga otillräcklighet. Men ibland verkar det som om alla dessa saker förenas, som om de framträder med skarpare konturer, för att vi skall se ännu klarare att vi är nog så obetydliga: vad skall vi göra?

Expecta Dominum, hoppas på Herren; lev av hoppet, råder oss Kyrkan, med kärlek och tro. Viriliter age, handla manligt. Vad spelar det för roll att vi är varelser av lera, om vi ställer vårt hopp till Gud? Och om en människa vid något tillfälle faller eller går vilse - det måste inte nödvändigtvis ske - så tar man till rätt botemedel, som man vanligtvis gör när den fysiska hälsan står på spel, och börjar om!

(*) Författaren talar om endiosamiento bueno och endiosamiento malo. Endiosamiento är ett rikt begrepp, som förekommer hos flera östliga kyrkofäder. I dess goda innebörd uttrycker det hur själen ikläder sig Gud, uppfylls av honom och fullständigt försjunker i honom, blir "gudomliggjord". I dess negativa betydelse hänför det sig till stolthet, falskt gudomliggörande i uppror mot Gud och i maskopi med frestarens ord "ni blir såsom Gud" (1 Mos 3:5).

Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd lär oss den helige aposteln Petrus. I alla tider, i alla situationer som människor kan befinna sig i, finns det ingen annan väg - för att leva ett gudomligt liv - än ödmjukheten. Gläds kanske Herren åt vår förödmjukelse? Nej. Vad skulle den som har skapat allt, som upprätthåller och regerar allt som existerar, vinna på vår förödmjukelse? Gud önskar bara att vi skall vara ödmjuka, att vi skall tömma oss på oss själva för att kunna uppfyllas av Honom; han begär att vi inte skall sätta upp hinder för att det - i mänskliga termer - skall finnas plats för mer av hans nåd i våra stackars hjärtan. För den Gud som vill att vi skall vara ödmjuka är densamme som skall förvandla denna kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig. Vår Herre gör oss till sina, han gudomliggör oss med gott gudomliggörande.

Ödmjukhet och glädje

Rädda mig från falska och orättfärdiga människor. Mässtexten talar ånyo om det goda gudomliggörandet. Inför våra ögon påpekar den vilket dåligt virke vi är gjorda av och alla våra onda böjelser; och därefter uppmanas vi att be: emitte lucem tuam, sänd ditt ljus och din sanning, som har lett mig, som har fört mig till ditt heliga berg. Jag erkänner gärna för er att jag blev djupt rörd av att läsa dessa ord ur gradualet.

Hur skall vi uppföra oss för att uppnå detta goda gudomliggörande? I Evangeliet läser vi att Jesus inte ville vandra i Judéen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. Han, som med en viljehandling hade kunnat undanröja sina fiender, använde sig även av mänskliga medel. Han, som var Gud och hade kunnat förändra omständigheterna han befann sig i helt enkelt genom att bestämma att så skulle ske, har givit oss ett hänförande exempel att lära av: han gick inte till Judéen. Hans släktingar sade då till honom: Stanna inte här utan gå till Judéen, så att också dina lärjungar får se dina gärningar. De ville att han skulle ställa till med skådespel. Förstår ni? Inser ni att detta är en lektion i gott gudomliggörande och ont gudomliggörande?

Gott gudomliggörande: må de som känner ditt namn förtrösta på dig - säger vi i offertoriet - ty du överger inte dem som söker dig, Herre. Och vi, redskap av lera som lagats med många sinkor, gläder oss, för han har inte glömt de betrycktas klagorop, de ödmjukas klagorop.

Vår Gud, som blir människa, hyser en sådan kärlek till oss att det räcker med att komma ihåg några av dessa drag för att hans generositet genast skall göra oss gripna i själen, upptända oss och milt föra oss till en botfärdig ånger för vårt så ofta småaktiga och egoistiska handlande. Jesus Kristus tvekar inte att sänka sig själv för att resa oss ur vårt elände till värdigheten av att vara Guds barn, bröder till Honom. Du och jag, däremot, är ofta enfaldigt stolta över de gåvor och talanger vi har erhållit och gör dem till en piedestal för att sätta oss över andra, som om det vore uteslutande vår förtjänst att vi lyckats slutföra vissa handlingar på ett - relativt - fulländat sätt: Vad äger du som du inte har fått? Och har du fått det, varför skryter du som om det inte var en gåva?

När vi tänker på hur Gud hängivit och tillintetgjort sig - jag säger det för att var och en av oss skall reflektera över det och tillämpa det på sig själv - framstår den högmodiges fåfänga och skrytsamhet som en fruktansvärd synd, just för att de står i fullständigt motsatsförhållande till det exempel som Jesus Kristus visat oss genom sitt handlande. Begrunda det noga: han var Gud och ödmjukade sig. Människan, stolt över sitt eget jag, strävar efter att till varje pris upphöja sig själv, utan att erkänna att hon är gjord av samma dåliga lera som ett vanligt krus.