Texter på ämnet

Försök att finna ro i det gudomliga barnaskapet. Gud är en alltigenom öm Fader vars kärlek är oändlig. Kalla Honom Fader många gånger om dagen och säg Honom - ensam, i ditt hjärta - att du älskar Honom, att du dyrkar Honom, att du känner dig stolt över och stark av att vara hans son. Allt detta utgör ett äkta program för det inre livet, som måste kanaliseras genom de fromhetsnormer som utgör grunden för din relation till Gud - jag upprepar, de skall vara få men konstanta - och som kommer att göra det möjligt för dig att känna och handla som en god son.

Jag måste emellertid varna dig för faran med slentrian - en verklig grav för fromheten - som ofta visar sig förklädd i form av ambitionen att göra eller åta sig stora uppdrag, samtidigt som man av bekvämlighet försummar vardagens plikter. När du känner denna frestelse, skall du försätta dig i all uppriktighet inför Herren: tänk på om det är för att du inte har sökt Gud som du har tröttnat på att kämpa i ständigt samma sak; se efter om din trogna ihärdighet i arbetet har brustit på grund av att du saknat generositet eller offervilja. Då framstår dina fromhetsnormer, dina små uppoffringar, din apostoliska verksamhet som inte bär omedelbar frukt, som fruktansvärt sterila. Vi känner oss tomma och kanske börjar vi drömma om nya planer för att tysta vår himmelske Faders röst, som kräver fullständig lojalitet av oss. Med själen upptagen av drömmen om storslagna ting, som snarare är en mardröm, glömmer vi bort den säkraste verkligheten, den väg som utan tvivel för oss rätt till heligheten: ett tydligt tecken på att vi har förlorat det övernaturliga perspektivet, övertygelsen om att vi är små barn, förvissningen om att vår Fader kommer att utföra underverk genom oss, om vi börjar om med ödmjukhet.

Vi bör se till att det under dagens lopp aldrig saknas några stunder som vi särskilt avsätter för att umgås med Gud och upplyfta våra tankar till Honom, utan att vi ens måste yttra några ord för att hjärtat sjunger dem. Låt oss ägna denna fromhetsnorm tillräckligt med tid; på en fast tidpunkt, om det är möjligt; vid Tabernaklet och hålla Honom sällskap som har stannat kvar av Kärlek. Är något annat inte möjligt, så får vi be var som helst, för vår Gud finns på ett outsägligt sätt i vår själ i nådens tillstånd. Jag råder dig emellertid att gå till kapellet så ofta du kan: och jag säger medvetet inte kyrkosalen, för att det skall framgå tydligare att det inte är en plats för officiella ceremonier, utan för att i samling och förtrolighet upplyfta själen till himlen, med övertygelsen om att Jesus Kristus ser oss, hör oss, väntar på oss och leder oss från Tabernaklet, där han är verkligen närvarande, gömd under sakramentets gestalt.

Ni kan alla, om ni vill, finna er egen form för detta samtal med Gud. Jag tycker inte om att tala om metoder eller formler, för jag har aldrig tyckt om att tvinga på någon tvångströjor. Jag har försökt att uppmuntra alla att närma sig Herren, och respekterat varje människa som hon är, med sina egna egenskaper. Be Honom om att föra in sina planer i våra liv: inte bara i vårt förstånd, utan i djupet av vårt hjärta och i hela vår utåtriktade verksamhet. Jag försäkrar er om att ni därigenom kommer att bespara er en stor del av de besvikelser och lidanden som egoismen orsakar, och ni kommer att känna att ni har styrka nog för att utsträcka ert goda till dem som befinner sig i er omgivning. Hur mycket förtret försvinner inte då vi i vårt inre ställer oss mycket nära denne vår Gud som aldrig överger oss! På olika sätt förnyas Jesu kärlek för de sina, för de sjuka, för de lama, denna kärlek som frågar: "Vad står på?" Jo, det är så att … Och genast får vi ljus, eller åtminstone accepterar vi det som sker och får frid.

Då jag råder dig att umgås förtroligt med Mästaren, tänker jag särskilt på dina personliga svårigheter, för de flesta hinder som reser sig för vår lycka uppstår till följd av mer eller mindre dolt högmod. Vi anser oss vara särskilt mycket värda och ha utomordentliga egenskaper; och när vår omgivning inte anser detsamma, känner vi oss förödmjukade. Det är ett gott tillfälle för att be och korrigera vårt handlande, med vissheten om att det aldrig är för sent att lägga om kursen. Men det är mycket lämpligt att börja byta riktning så snart som möjligt.

I bönen kan högmodet, med nådens hjälp, förvandlas till ödmjukhet. Och då strömmar den sanna glädjen upp i själen, även när vi på våra vingar fortfarande känner leran och vårt eländes gyttja, som håller på att torka. Senare, genom vår självtukt, kommer denna lera att falla av och vi kommer att kunna flyga mycket högt, för Guds barmhärtighets vind kommer att vara oss gynnsam.